Mitt ointresse för schlagermusik är inget jag skryter med. Det kan lätt tydas som någon von obenattityd. Sanningen är bara att den i 99 fall av hundra tråkar ut mig. Schlagers är och ska förmodligen vara förutsägbara. Men vad är det för glädje med musik som man vet, i förväg, hur den ska låta.
Lever man med en kvinna som tycker att Melodifestivalen är ganska ok så får man låsa in sig i arbetsrummet och stänga öronen. Vissa musikaliska missljud tränger ändå igenom men man kan lätt förtränga dem ... Trodde jag!
Mitt i all slätstrukenhet så dyker följande upp:
Ett ylande från någon som besökt helvetets nedre regioner och nu återvänt.
Det finns de som påstår att de vill se detta bidrag representera Sverige. Jag håller med. Det vill jag också. Om inte annat för att skrämma slag på de övriga deltagarna.
Vad är det då för fel på Caroline af Ugglas? Jag svaret hittar man i retoriken. Det finns nämligen inget som är svårare och kräver mer jobb än att vara fullständigt naturlig. Det är som Dolly Parton när hon säger; "Ni kan inte tro vad det är dyrt att se så här billig ut."
Caroline of Ugglas har inte ansträngt sig att verka naturlig. Alltså framstår hon som mycket manierad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar