Sverigedemokraterna och kulturen

I skuggan av FRA hamnade alla andra politiska debatter på efterkälken, vilket var tragiskt. 16 juni var det nämligen budgetdebatt i Göteborg, vilket ofta, tyvärr brukar vara lika spännande som att titta på en vägg där färgen torkar. I år blev det lite annorlunda. Den som är hågad kan ju själv lyssna på:

Sammanträde Kommunfullmäktige 2008-06-16

Kulturdebatten började med att Moderaternas Lennart Widing gick till angrepp mod SverigeDemokraternas kulturpolitik. Hos SD kan man nämligen hitta följande sällsamma formuleringar:

Musik, dans, teater och andra konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Här spelar Operan, Stadsteatern och Konserthuset en viktig roll. Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

Som så riktigt sas i debatten skulle detta kunna varit plockat direkt från Tyskland och 30-talet. Något som SD:s Mikael Jansson påstod var en ren slump... Fan trot, sa Relling.

När man sedan blev pressade på vad man menade med ”dekadent kultur” så kom det efter många om och men något mumlande om att man inte gillade HipHop. Någon borde väl ha pressat SD närmre och frågat hur mycket Göteborgs Hiphop SD lyssnar på. Själva tanken på att t.ex. Blenda-Lars skulle representera en destruktiv kulturform är nämligen så fullständigt absurd. Sanningen är den att Göteborgs stad inte på något sätt stödjer hiphop-kulturen, trots att den är bland de främsta i landet.

På frågan vad man sedan ansåg vara ”sund nordisk kultur”, drog man fram stackars Astrid Lindgren som i egenskap av avliden författare tyvärr inte kan försvara sig mot smaklösheter.

Det ironiska i detta är ju att Astrid Lindgren själv drabbades av denna inskränkta kultursyn när hon själv började skriva. Pippi Långstrump betraktades nämligen av vissa kritiker som mycket destruktiv anarkistisk propaganda som underminerade barnens tro på auktoriteter.

I det samhälle som SD drömmer om finns ingen nyskapande kultur. I detta samhälle tillåts inga konstnärer att blomma ut.

Kulturen är ingen kanariefågel som sitter i en bur och kvittrar på politikernas befallning. Kulturen är en örn, som flyger högt i skyn för att slå ned på sitt byte; okunskap, fördomar och trångsynthet. Därför är det inte konstigt att det finns grupper i samhället som osäkrar sin revolver när kulturen kommer alltför nära.

Hoppsan!

Nu ger jag upp. Det vimlar av recensenter, tyckare och allmänt olidliga föståsigpåare och alla är de strålande överens. Jag saknar all smak när det gäller lättare sortens film.

Så tycker jag t.ex. att "Alien - Resurrection" är en utmärkt SF-film. Jag tycker om senaste Indiana Jones och jag gillade skarpt alla delarna av Matix-trilogin. Detta diskvalificerar mig förmodligen från allt form av tyckande i framtiden. Men med lättare film är det så att jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Eller också njuter jag inte.

Det finns ytterligare en film där jag känner mig ensam i min uppskattning. Det är en liten anspråkslös rulle från 50-talet vid namn "Hoppsan!". Den är regisserad av Stig Olin och har Povel Ramel i huvudrollen som Hubert Yrhage – serietecknaren som drömmer om att bli schlagerkompositör. Detta får till följd att han skickar in små musikstycken till producenten "Darling Karlsson", i Douglas Håges gestalt. Samma "Darling Karlsson" som är en av de drivande krafterna bakom organisationen vilken bekämpar "serieeländet". Dessutom är Karlsson en skurk med Georg Rydeberg som sidekick. Tja – det är väl allt.

Ja, förutom att schlagern som Yrhage skrivit, heter "Sätt tulpaner i mossa till mor".

Och nu kommer det trevliga. Hoppsan! publicerades häromdagen på DVD, till det trevliga priset av 150:-.

Å andra sidan, varför lita på min smak. Det var en glädjefylld stund att se filmen igen.
Men lita på den förresten. Min smak alltså.