Kungar och delikatesser.

En av de mer intressanta aspekterna av politiskt arbete är begreppet; Delikatessjäv. Det var vår tidigare ordförande Ewelina Tokarczyk som lärde begreppet.

 

Kanske man först ska definiera ordet jäv. Wikipedia skriver såhär:

Jäv är en situation där en beslutsfattare kan tänkas vara partisk, eller en juridisk invändning mot en sådan situation. Den som invändningen riktas mot är jävig. Syftet är dubbelt: dels att hindra att sådant som inte hör till saken får bestämma utgången, dels att hindra att misstanke uppstår om att beslutet inte är fattat på saklig grund.

Men delikatessjäv är lite annorlunda. Då handlar det om att man fattar beslut utifrån en mer informell ståndpunkt. 

För ett par år sedan skulle vi dela ut arbetsstipendier till några av Göteborgs bättre konstnärer. Att Livet Nord eller Nikke Ström skulle få det var ju inget problem. Men i listan över stipendiater hittade jag konstnären Stefan Ceder som var min klasskamrat under hela grundskolan och som jag träffar ibland över en öl eller ett glas vin.

När beslutet skulle tas reste jag mig upp och lämnade mötet. För mig var det typexempel på delikatessjäv.

Ett annat exempel är programledaren Karin Hübinette som fick sluta som programledare för Agenda i SVT när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Man bör inte ta några chanser när det gäller privat och offentligt liv.

Däremot, och detta är intressant, fick även Tove Meyer lämna sitt jobb som researcher på SR när hon deltagit i boken ”Den motvillige monarken”. Personligen anser jag inte att detta snuddar vid delikatessjäv och att man därför inte kunde motivera avskedet .

Däremot har det uppstått en likande situation inför programmet ”Året med kungafamiljen” som sänds i SVT i jul. Projektledaren för detta program heter Meta Bergqvist. Hon är dessutom nära vän med kungafamiljen och gammal barndomsvän med kungen. Hon sitter med andra ord ungefär i samma sits som jag gjorde när vi skulle dela ut stipendier.

Men i detta fall väljer man att bortse från problemet med delikatessjäv och får samtidigt en projektledare som garanterat är positivt inställd till kungafamiljen. Som om inte den rojalistiska reklamen fått sitt när Viktoria gick åstad och blev gift.

Det skulle sitta bra med lite konsekvens ibland.

Några tankar om svensk folkmusik

Jag har ett mycket kluvet förhållande till den svenska folkmusiken. Får jag höra en riktigt gammal polska kan jag bli tårögd av glädje. En sprittande schottis gör mig glad och en polka gör mig överlycklig.
Tyvärr är kärleken obesvarad. Varje gång jag tar upp gitarren för att spela så lyckas jag alltid trassla mig in i någon sällsam takt och oftast slutar det med att hela rytmiken går förlorad.
Men kärleken till de gamla polskorna går aldrig förlorad. Jag sitter som tjuren Fedinand, under korkeken, blundar och luktar mig rakt in den folkliga musikens fantastiska värld.

Men trots att jag spelar som en krycka har jag aldrig känt mig utstött. Det finns alltid någon mysig spelmansstämma där man kan hoppa in och buskspela. Och några av mina mest intensivt lyckliga ögonblick har jag varit med om när jag mött människor som varit fullständiga främlingar, vi har spelat ihop och stor musik har uppstått - helt spontant och utan några förberedelser.

Detta har präglat min syn på kultur över huvud taget. Den synen som säger att när kultur är som bäst så sammanför den människor. Den låter oss kommunicera bortanför de skrank och staket som vårt ursprung, vårt språk och våra fördomar sätter upp. Det viktiga blir den glödande stund då två eller flera människor hittar fram till varandra och hjärtan möts.

Denna syn passar tyvärr inte in i Sverigedemokraternas kultursyn. Där föredrar man att se kulturen som ett slagfält där arméer av kulturarbetare ska dra fram och kämpa om de få resurser som finns. Människor ska ställas mot varandra och felan och stråken blir sköld och svärd på en plats där endast den äkta svensk musiken ska stå som vinnare.

Där musiken för samman människor där kommer sverigedemokrater och sliter dem isär.

Cornelis - En filmanmälan

Egentligen var det enbart som en egotripp som jag pallrade mig iväg till bion för att se filmen om Cornelis. Två av personerna i filmen, Fred Åkerström och Sid Jansson, har jag ju träffat i verkligheten. Och även om porträttet av Fred kändes helt ok så var det en säregen Sid som virvlade förbi i några scener. Förutom Zorns gamla stormhatt så var det inte mycket jag kände igen.

Detta är filmen som berättar en människas liv, från de första stapplande stegen i Holland till gravstenen vid Katarina kyrka. Den är rapsodisk och fragmentarisk. Jag kan tänka mig att det finns de som kan reta sig på berättartekniken, men mig passade den utmärkt. Flera gånger antyds ett skeendes begynnelse för att sedan avslutas med ett snabbt klipp till någon löpsedel. Stor skandal. Och ett sparsamt berättande som lämnar utrymme för mycket musik.

Det är också en film där tiden spelar mindre roll. Händelser måste inte inträffa i samma följd som i "verkligheten". Visan om Ågren kan, i filmen, mycket väl spelas in efter att Cornelis lämnade Metronome - bara det för handlingen framåt. Vad jag tycker om hos filmen är att den sätter fokus på människor. Inte, som en dokumentär, försöker återge ett skeende.

Jag funderar länge på vad som berörde mig så djupt. Förmodligen är det så att jag rörde mig i samma värld (men inte på samma plats) där filmen utspelas. Varje lite scen återkallar minnen från en tid som kanske inte var mitt livs lyckligaste men som formade mig till den person jag är i dag. På gott och ont.

Gubben gnäller del 6 - Fundamentalism

Egentligen började det i nian i grundskolan. Året  var 1969 och 68-rörelsen hade spridit sig till Västra Frölunda. Maos Lilla Röda dök upp bland klasskamraterna och citerades flitigt: "Imperialismen och alla Reaktionärer är Papperstigrar". Vad det betydde visste jag inte men det lät fräckt att citera utantill.
Snart började jag drabbas av tvivel. Var maoismen så vettig? Kunde det vara nyttigt att dyrka en annan människa?
Naturligtvis blev svaret från de troende: Var man så vis och förståndig som Mao så skulle man dyrkas.

Det var mitt första möte med fundamentalismen.

Några år senare satt jag i en buss på väg till Hönö med några killar i min egen ålder. När de hörde att jag var kristen blev de glada. När de hörde att jag inte var frälst och inte heller hade någon längtan efter att uppfyllas av Guds ande blev de mer betänkliga. "Jaha. Sån där barnatro. Det är inte mycket att ha."
Mitt andra möte med fundamentalismen.

Jag skulle göra sommarpraktik på gymnasiet och hamnade i en grupp med killar som alla vad medlemmar i SSUH (Sveriges Studerande Ungdomars Helnykterhetsförbund). Jag hade samma syn på alkohol då som nu. En Whisky eller en Dry Martini är gott i bland. Däremot tyckte jag redan då illa om att bli full.
– Skulle du kunna avstå från alkohol, frågade de mig?
– Lika lite som jag kan avstå från grillad kyckling, tänkte jag och svarade därför Nej.
- Då är du alkoholist, kom svaret.
Det var mitt tredje möte med fundamentalism.

Ofta, men inte alltid, så är detta något man inte märker när man befinner sig mitt i själva idévärlden men tvekar man och undrar så finns det förmodligen ett antal vettiga frågor man kan ställa sig. T.ex:
Finns det t.ex. ett synsätt som är baserat på "vi och dom"; M.a.o. vi som är upplysta och dom där som fortfarande vandrar i mörkret?
Är man dessutom ute efter att frälsa världen? Vill man att "dom" ska bli som "vi"?
Och framför allt; Ställer man sig någonsin frågan: Har jag fel? Eller för att omformulera det: Låter man sin egna ideologi belysas av motståndarnas åsikter för att på så sätt utvecklas?

Tittar man på samtida idéer så tycker jag t.ex. att en grupp som Humanisterna faller inom gruppen "nutida fundamentalister". Det är naturligtvis inte deras ateistiska syn jag vänder mig emot, även om medlemmarnas hybris i bland kan vara tämligen motbjudande.

Vad som stör mig är att man betraktar sig själva som mer upplysta än de som har en religiös uppfattning, att de vill frälsa världen från vad man betraktar som vidskepelse samt att man aldrig någonsin har ställt sig frågan: Är vår syn rätt och riktig?

I en sak har de rätt. Det finns religiösa organisationer som är rent skadliga. Men detta beror inte på dess idévärld. Det beror på dess fanatiska övertygelse. En fanatism som vissa humanister / ateister tyvärr verkar dela.

Gubben gnäller del 5 - Anti-feminister

Såg just en kommentar på en av GP:s webbsidor: "Jag är inte feminist. Jag anser att alla människor är lika mycket värda."
Det är en säregen nöt att knäcka, den att feminismen skulle vara en ideologi som premierar vissa samhällsgrupper. I själva verket är det ju så att feminismen är det yttersta uttrycket för all människors lika värde. Jag vet faktiskt ingen annan ideologi som så tydligt markerar att alla människor har samma värde.

Ändå verkar det ligga något mycket farligt i själva ordet. Jag tänker t.ex. på förre integrationsministern Nyamko Sabuni som startade sin karriär genom att tydligt påpeka att "Feminist var hon då rakt inte - snarare tvärt om." Att vissa politiska kommentatorer avstod från att ifrågasätta hennes uttalande kan väl bara betraktas som ren lathet. Hade jag suttit i deras sits så skulle jag frågat vilka grupper i samhället hon därmed ansåg vara mer värda andra andra?

Kanske är det den frågan man bör ställa till de som har en negativ syn på feminismen: "Vilka människor i samhället ska vara mer värdefulla och vilka fördelar ska dessa grupper kunna ta del av?"

Nu är feminismen inte helt problemfri. Tack och lov. Även om man är enig om målet - ett jämställt samhälle så är man inte ense om vilken väg som ska leda dit. Detta är feminismens svaghet. Men också dess styrka. Eftersom den inte ger färdiga svar så kan den fördjupa samhället och därmed stärka demokratin.

Vore man elak kunde man ju påstå att anti-feminismen därmed strävar efter ytliga samtal och grund demokrati. Men vem vill vara så elak?

Nostalginörderi

På Fars Dag ska man få presenter - om man vill. Jag vill inte. Jag har alla slipsar och allt rakvatten jag behöver. Och röker jag jag inte längre så en ny pipa är väl inte aktuellt heller.

Tankarna går i stället till sekundärminnen, som man sa på den tiden jag undervisade i ADB, som det hette på den tiden.
Jag minns min första dator; ABC 80 hette den och bredvid själva datorn kopplade man upp en stor otymplig låda som matades med kassettband. Jo, helt vanliga kassettband - sådana man kunde spela in musik på.

Nästa dator hette ZX Spectrum och den matades också med kassettband men... På Spectrumfabriken fick man för sig att tillverka ett snabbare sekundärminne. Man kallade det Microdrive och det var fullständigt omöjligt. De små bandkassetterna bara trasslade sig och man var ändå tvungen att göra backup på vanliga kassettband.

Nästa dator var Atari ST och där använde jag disketter. Små fyrkantiga plastskivor som kunde rymma hela 1.5 Mb. Fast till en början var de bara enkelsidiga och rymde hälften så mycket.

Numer har jag småkort och USB-pinnar samt två interna hårddiskar på totalt 1.5 Gb.

Om 10 år sitter vi förmodligen med nåt som liknar USB-pinnar men som rymmer flera Tb. Och då säger vi nostalgiskt. Tänk när vår dator hade en hårddisk. Kommer ni ihåg???

Gubben gnäller del 4 - Engelska

Eller rättare sagt... Svenskar som inte kan engelska men envisa med att skriva på något annat än sitt modersmål.

Visserligen finns det undantag. Joseph Conrad t.ex. Han föddes i Ukraina och hade polska som sitt egna språk. Trots det skrev han en av den engelska litteraturens främsta böcker: Mörkrets Hjärta. Men han är ett undantag.

Gnället slog mig häromdagen när jag lyssnade på en av min favoritlåtar; Atomic Swings Stone me Into the Groove.



Vad sjunger killen egentligen?

So just stone me into the groove
You're making everything beautiful
I think it's wonderful
Stone me into the groove
I wanna go!

Ska man överätta detta till svenska så bör det väl bli ungefär

Så bara stena mig i spåret
Du gör allt vackert
Jag tycker det är underbart
Stena mig i spåret
Jag vill gå!

Rappakalja kan man kalla det om man vill vara snäll.

Ännu värre blir det om man går till en grupp som Roxette. (Vad betyder det föresten???)
I Joyride (som f.ö. betyder bilstöld) hittar man följande textrader:

I hit the road out of nowhere
Had to jump in my car
Be a rider in the love game
Following the stars
Don't need no book of wisdom
I get no money talk at all

Att förattaren inte anser sig behöva visdomens bok behöver han inte förklara. Vi andra hade nog sett att han åtminstonde varit skrivkunnig.

Det vimlar av duktiga visdiktare i dag. Problemet är bara att de inte vill vara visdiktare. De vill vara singer-songwriters och skriva på englska. Det största problemet är att de inte kan engelska. Det borde de kunna om de ska skriva. På engelska.

Det är inte alla förunnat att vara William Shakespeare:

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date,

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st.

So long as men can breathe or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Gubben gnäller del 3 - Bondfångeri

Överallt finns de. De som tror att man inte har någon som helst kunskap och de som tror att plånboken är tillräckligt stor för att  köpa onödiga varor. Det gör mig inte så mycket att de försöker sälja smörjan. Vad som stör mig är att det finns människor som underskattar ens kunskaper.
Ett exempel:
Till att börja med måste jag berätta att jag har en viss passion för linoljefärg. Att testa olika typer av linolja och att blanda färgpulver till önskad nyans är väldigt roligt. Så kan jag t.ex. berätta att om man blandar vit linoljefärg med Engelsk Rött så för man t.ex. en gräsligt motbjudande rosa nyans.
Men bara linoljan är ett kapitel i sig. Det finns rå och kokt linolja och det finns varmpressad och kallpressad. Med andra ord finns det fyra olika sorters linolja. Var och en med sina egenskaper.
Linolja får man av frön från lin. Man kan pressa den kallt och använda den precis som den är. Det kallas för Rå Kallpressad Linolja och har en god förmåga att tränga djupt i i trä. men den tar en hiskelig tid att torka - 14 dagar är ingen ovanlighet.
Det fina med Rå Kallpressad Linolja är att man kan faktiskt dricka den, utan några som helst men. Den är tom nyttig.
Priset per liter ligger mellan 100 till 150 beroende på kvalitet.

Döm om min förvåning när jag en dag såg en pytteliten flaska med linolja i en hälsokostbutik. Den var kanske på 50 ml och kostade 35:-
Eftersom jag blev förvånad över priset så frågade jag om det var något speciellt med olja.
Ja, svarade man. Detta är inte Linolja. Det är Linfröolja. Det är stor skillnad.
Men är inte priset lite väl högt, undrade jag.
Linfröolja innehåller så många nyttiga ämnen, sa man då. Så det är verkligen inte dyrt.

Flaskan skulle räcka i en vecka ungefär. På ett år skulle det kosta 1800:- kronor. Gick jag i stället till färgaffären och köpte mig vanlig linolja så skulle summan räcka till ungefär 15 liter. Varan skulle bli identisk med ett litet undantag; Det står Linolja i stället för Linfröolja på flaskan.

Vad var det som hände?

Jag fick häromdagen ett gammalt fotografi. Det kan ses här bredvid och det föreställer undertecknad - vid 29 års ålder. Utan rynkor, skägg och krämpor.
Det fick mig också att minnas en säregen historia som inträffade strax innan detta kort togs.
Jag satt på en av Göteborgs mer välkända krogar och årtalet var runt 1980. Jag åt panerad ost och drack glödgat in. Och då vet varje göteborgare i min generation att resturangen namn var "Gyllene Prag".

Men länge fick jag inte sitta ensam vid mitt bord. Det kom fram en kille i min egen ålder. Hans ansikte var vagt bekant och han frågade mig om han fick slå sig ned.

– Visst, sa jag. Och tänkte att lite sällskap är alltid trevligt.
– Snart är revolutionen här kamrat, sa han. Och då ska vi med våra vapen krossa det förtryckande borgerskapet.

Bland folk jag umgicks med, där och då, var ju detta ett fullt naturligt sätt att inleda en konversation så jag nickade bara vänligt.

– Och då är det du och jag kamrat som står främst på barikaderna, fortsatte han.

Inte ens på den tiden var jag någon framstående revolutionär så jag påpekade bara vänligt att skulle, mot förmodan, den väpnade socialistiska revolutionen bryta ut så var jag nog den förste att i stället gömma mig under min säng.

Killen blev blodröd i ansiktet. Ställde sig upp och röt: "Det trodde jag aldrig om dig - klassförädare".

Därefter marcherade han bort. Från bordet och från resturangen.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte äta.

Det gick ett par år och jag var på väg hem med spårvagnen. Gitarren var också med.
– Oh, sa en man bakom mig. Spelar du gitarr igen. Vad roligt.
– Tja, sa jag blygsamt. Kul att du minns att jag spelade förr.
– Men, fortsatte mannen bakom mig. Du sjunger väl fortfarande Johan och Johanna?

Nu började en surrealistisk konversation som utmynnade i att jag förstod att han trodde att jag var Dan Berglund. Sedan hände detta misstag med jämna mellanrum under hela 80-talet och ytterligare några år.
Alltid fanns det någon som tog fel. Tills dess jag odlade mig ett skägg. Numer tar ingen längre fel men jag undrar fortfarande om det var händelsen på Gyllene Prag som gjorde att Dan Berglund lämnade KPML(r)... förmodligen inte
.
Men hade det varit så så hade det också varit en fantastisk historia.