Rasism och kolonialism i förening

Det händer att man läser saker som är så dumt, fördomsfullt och okunnigt att tiden verkar stå stilla.

Hela den här historien börjar med att GT uppmärksammar läsarna på att det finns caféer i Göteborg där man måste flina för att få anställning. Jo, jag vet det står inte flina. Det står att le. Men skillnaden är är hårfin.
Hon log för lite - fick sparken

Nåväl! Även om det är en säregen personalpolitik så är den ju inte på något sett olaglig. Men!
Några dagar senare kommer ett uttalande från Eva Olsson - chef och ägare till ett antal fikaställen i Göteborg. Även detta dök upp i GT.
Eva Olsson: Att tjäna andra människor är viktigast

Jag ska bespara er dess krypande enfald. Men ett citat tänker jag ändå presentera:

Varför lämnade många thailändare sin skjorta eller enda filt till en främling efter Tsunamin? Jo, för att det var självklart för dom, att tjäna turisterna i denna svåra stund, dom har det i hela sitt DNA att tjäna andra människor, även när dom själva har det svårt.

Förmodligen fattar inte Eva Olsson sitt vidriga synsätt. Hon kunde lika gärna sagt att "Dom är så tjänstvilliga dom där orientalerna. Dom har det ju i blodet." Så ser tjugohundratalets koloniala rasism ut. I sin prydo.
Om en människa som förlorat allt hon äger och har kommer vandrade och vill skänka mig sin sista filt så skulle jag inte tolka det som serviceanda. Jag skulle tolka det som uttryck för en vidrig förtryckarmekanism och skulle snarast skämmas över att vara representant för för en grupp människor som tycker om att jäklas med andra, till självutplåningens gräns.

Tack och lov så radar Eva Olsson upp vilka kaféer hon äger, sist i artikeln

Eva Olsson vd och ägare till Condeco, Fröken Olssons Kafé, Evas Paley, MuffinsMM

Tack Eva för varningen. Dit kommer jag aldrig mer att gå.

En annan blogg

Det har blivit för lite bloggande på det sista. Förkylningar, arbete och allmän slöhet sätter käppar i hjulet.
Men den främsta orsaken är i alla fall En man med ett skägg. Denne man, vars tidigare utflykter i radio och tv jag helt missat, gör förmodligen Sveriges roligaste blogg.
Det är en vild kryssning mellan politiska pekoral och säregna celebriteter. Genom att dammsuga landets antikvariat lyckas detta skägg återuppliva självbiografier man önskar aldrig hade blivit skrivna.

Var annars kan man hitta utdrag ur Ricky Brush:s diktsamling. Var annars blandas artiklar om Ernst Rolf med redogörelser kring Didi Örnstedt och Allan Rubins fnoskigheter.

Jag satt i en vecka och läste allt. Jag läste om Grill-Janne och Stig Vig. Jag läste om Hasse & Tage och Karl-Gerhard. Jag läste och förnöjdes.

Om allt är vi inte överens ... men En man med ett skägg är alltid underhållande. Tack skall han ha.

Tingeling

Som jag tidigare skrivit så följde jag inte med så noga vad som hände i Melodifestivalen. Det var dumt. Jag missade nämligen det här:

Visserligen kan man se det i efterhand på YouTube men... Vem vet när ryska ambassaden griper in och stoppar musiken.
Det har man nämligen gjort. Eller också har man det inte. Men man blev sura på Sverige ... eller på Sveriges Television ... eller på Sveriges Televisions Melodifestival
För det har Sverige bett om ursäkt ... eller också så var det SVT som bad om ursäkt... fast det var kanske Ronnie Lans, Melodifestivalens projektledare som på eget bevåg bad om ursäkt. Ja inte för inslaget alltså. Men han bad om ursäkt att man blivit ledsna på ambassaden när tv visade inslaget.

Förstår ni nåt?

Det gör inte jag heller. Det enda man kan bestämt säga är; att Ronnie Lans skickat blommor till Ryska ambassaden. Varför han gjort så är däremot dolt i dunkel.
Förmodligen har det med någon sång som heter Tingeling att göra.

Mer schlager

I dessa Schlagertider kan det kanske vara bara att påminna om att även den mest enfaldiga melodi kan bli bättre med ett snyggat arrangemang.
Lyssna t.ex. på Göran Prembergs fräcka fiolspel i denna version av Ring Ring.


Även om arret är skrivet av Ale Möller

Snälla vinn

Mitt ointresse för schlagermusik är inget jag skryter med. Det kan lätt tydas som någon von obenattityd. Sanningen är bara att den i 99 fall av hundra tråkar ut mig. Schlagers är och ska förmodligen vara förutsägbara. Men vad är det för glädje med musik som man vet, i förväg, hur den ska låta.
Lever man med en kvinna som tycker att Melodifestivalen är ganska ok så får man låsa in sig i arbetsrummet och stänga öronen. Vissa musikaliska missljud tränger ändå igenom men man kan lätt förtränga dem ... Trodde jag!
Mitt i all slätstrukenhet så dyker följande upp:



Ett ylande från någon som besökt helvetets nedre regioner och nu återvänt.
Det finns de som påstår att de vill se detta bidrag representera Sverige. Jag håller med. Det vill jag också. Om inte annat för att skrämma slag på de övriga deltagarna.

Vad är det då för fel på Caroline af Ugglas? Jag svaret hittar man i retoriken. Det finns nämligen inget som är svårare och kräver mer jobb än att vara fullständigt naturlig. Det är som Dolly Parton när hon säger; "Ni kan inte tro vad det är dyrt att se så här billig ut."

Caroline of Ugglas har inte ansträngt sig att verka naturlig. Alltså framstår hon som mycket manierad.

Långkok

Jung talade om vårt "kollektiva omedvetna" ... alltså alla dess tankar vi delar; fastän vi inte vet om det.
Utan att vara fanatisk jungian så kan jag inte sluta bli fascinerad av hur trender dyker upp där vi minst anar det. Så även i mitt huvud.
Samtidigt som jag själv forskat i gamla klassiska maträtter som Lappskojs, rotmos och liknade så märker jag att trenden finns på de finaste krogar. Man tar djurdelar man tidigare ratat (Som till exempel öron och kinder) och sedan låter man den sjuda länge och väl i underbara mustiga långkok.
Visst låter det gott och dessutom är det så sympatiskt att om man nu envisas med att äta djur så är det ju slöseri att kasta bort vissa delar.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter dansk Medisterpölse. Till detta lite gott rot- och potatismos.

Kvinnodagen

Så var det åter internationella kvinnodagen och allt är sig åter likt. Ja, nästan i alla fall.
Såg en skylt i en butik – "Snart är det Kvinnodagen. Köp en lott."
Kanske enda chansen för kvinnor att hinna ifatt oss män.
Mitt bland alla kloka inlägg och debattartiklar tycker jag mig se en trend som vill förvandla denna dag till nån form av annex åt Mors Dag – en dag för konsumtion fast även för dem som inte är mödrar. En dag då samhällets brist på jämställdhet ska kompenseras med små presenter till underbetalda kvinnor. Konsumtion som substitut för jämställdhet.

Minns för c:a 15 år sedan när jag jobbade på ett produktionsbolag för TV. En av programledarna kom med ett stort fång rosor, vilka ha delade ut till alla kvinnor som jobbade på bolaget. Själv tyckte jag det kändes förnedrande men kvinnorna log vänligt och tog emot.
Hade jag regerat på deras bekostnad, i någon ställföreträdande irritation, så hade detta varit än mer förolämpande; så jag teg.

Och snart är det påsk