Visioner och jubileum

Något jag saknar från tiden som ledamot i kulturnämnden är de diskussioner jag hade med Ted Hesselbom, chefen för Röhsska Museet. Vi var oftast inte överens i sak men nästan alltid i längtan efter visioner och drömmar och vi hade båda siktet inställt på en framtid, långt bortom de polititiska mandatperioderna.

Hans optimism och driv gjorde att man sögs med och kunde tro på en framtid med blommande kultur. Jag fick en flashback när jag läste hans tankar om hur Göteborg ska fungera2021 när vi ska fira 400-årsjubileum. Det finns naturligtvis detaljer där jag ställer mig en smula förundrad – som t.ex. att bygga en konstgjord sjö mitt i Göta Älv men i huvudsak har han ju helt rätt.

Ska vi fira Göteborg, och det måste vi göra, så måste man ha gränslösa visioner. Det har Ted och jag hoppas hans optimism sprider sig bland alla som planerar vårt jubileum.

Själv minns jag hur jag var 18 år när Göteborg firade 350. Den kvällen slutade klockan 5 på morgonen för mig. Jag satt i spårvagnsspåren vid Kungsportsplatsen och drack whisky. Det ska jag nog göra om 10 år igen, men jag hoppas att staden bjuder på ännu mer än detta.

Tiden tog slut i går

Så provar vi nya sätt för publicering. Min senaste visa heter "Tiden tog slut i går" och är en kärleksvisa.


Strax steg solen upp igen
snuddar vid ditt hår
Sov så nära mig, min vän
värm mig med ditt lår
 Du vilar så lätt på min arm
 Tiden läker alla sår
 Snuddar din barm
 Tiden tog slut i går

Solens första strålar
Smeker daggvåt äng
Ljuset också målar
våran dubbelsäng
 Du vilar så lätt på min arm
 Tiden läker alla sår
 Snuddar din barm
 Tiden tog slut i går

Bortom tall och granar
Hörs det skrål och skrik
Vi det bara anar
När sommaren är rik
 Du vilar så lätt på min arm
 Tiden läker alla sår
 Snuddar din barm
 Tiden tog slut i går

Med hjälp av enklaste teknik har jag spelat in den och lagt ljudfilen på Soundcloud. Detta är ett litet experiment för att se om ljudet går att använda i min blogg.

Tiden tog slut by clas-1

Nu är det dags att gå in i en studio och göra en "riktig" inspelning :)

Det var sämre förr

Så börjar det återigen dyka upp insändare, denna gång i DN, om hur mycket bättre det var förr. Då speciellt inom äldreomsorgen. Det finns även partier som t.ex. SD som använder detta som argument. Man hävdar att Sverige var ett betydligt rikare land på ex. 70-talet och därför hade vi också bättre äldreomsorg. Det är dags att punktera den lögnen. Det var verkligen inte bättre förr. Det var betydligt sämre. Åtminstone om du var gammal och sjuk.

Långt in på 80-talet fanns det nämligen något man kallade ”långvård”, en form av förvaring som inte ens går att jämföra med den äldreomsorg man har i dag. Var du gammal och sjuk hamnade du där. Ofta fick du dela rum med upp till fem andra patienter i samma situation. Den som hamnade på långvården fråntogs alla personliga tillhörigheter. Man fick i princip behålla såpass mycket som kunde rymmas i nattduksbordets låda. Du hade inga egna kläder, inga möbler, tavlor eller liknade. Automatiskt sattes man på en blöja och den byttes vid bestämda tider 2 gånger om dagen – oavsett om den var våt eller inte. Toalettbesök kunde man glömma.

Det fanns något man kallades servicehus eller ålderdomshem men för att bo där måste du vara såpass frisk att du kunde klara dig själv. Allt detta ändrades genom den s.k. Ädelreformen som kom 1992. Vårdtagarna skulle ges ett värdigt liv

Där jag själv arbetar är det naturligtvis inte perfekt. Den perfekta äldreomsorgen finns nämligen inte. Men vi jobbar på det. Alla har en egen lägenhet (ett eller två rum + toa) med egna möbler, tavlor och kläder. Man jobbar hårt på att få bort det sista resterna av institutionstänkande. Och snart är det dags att gå vidare med att finna former så att de gamla själva kan styra verksamheten så vi kan utforma äldreomsorgen helt efter deras behov. När arbetsrutiner och gamla ovanor står i vägen för en god omsorg är det dags att ”rensa i rabatten” och skapa en verksamhet där vårdtagarna kan vara lyckliga glada och där de kan trivas.

Hur detta ska se ut vet väl egentligen ingen men man kan ju alltid börja med att fråga de boende själva, hur de vill ha sina liv.

Hihop i Havanna

Som gnällig gubbe är det förvånansvärt ofta jag blir glatt överraskad av nya intelligenta skribenter. Nu senast är det en kvinna med det vackra namnet Ametist Azordegan som skrivit en ovanligt insiktsfull krönika om censur av svenska hiphopare. Det visar sig att poliser och myndigheter på många håll i landet avrått arrangörer från att anlita vissa hiphopgrupper eftersom man tolkat deras texter som drogpropaganda.

Att skribenten reagerar inför den sortens dumhet är inte konstigt men man måste också vara medveten om att det sätter fingret på ett långt större problem – nämligen enskilda personer som ger sig själva tolkningsföreträde. Man betraktar ett konstverk, tolkar detsamma och kräver att resten av världen ska anpassas efter denna tolkning.

När hiphopare beskriver sin verklighet ser man bara den yttre beskrivningen, inte den underliggande samhällskritiken. Och istället för att göra något åt verkligheten så skjuter man på budbäraren.

Detta är absolut inget nytt. Att döma kritiker och att kräva dess tystnad är något som funnits i alla år. De som verkligen råkade ut för den bigotta kritiken var Nationalteatern under sina aktiva år. Även de beskrev förortsbetongen och blev kritiserade för sitt förskönande av drogmissbruk.

Men rötterna sträcker sig ännu längre bak i tiden. Inte ens Evert Taube har gått fri, Hans ”Flickan I Havanna” har ofta anklagats för att förhärliga prostitution – vilket i dagens läge kan förefalla fullständigt fnoskigt.

Visserligen handlar visan på ytan om sexköp men en sådan tolkning blir både snäv och felaktig. Läser man texten, eller ännu hellre sjunger den, så finner man att huvudrollen spelas av en vacker ring som flickan får som betalning. Hon är visserligen fattig, förmodligen har hon ont om mat men den vackra ringen gör hon sig inte av med – hellre är hon fattig på pengar än att sälja skönheten.

En vacker kultursyn i mina ögon. Hellre skönhet än pengar.

Vad jag försöker säga är att ”Flickan i Havanna” liksom bra hiphop är  konstverk och att god konst oftast kan tolkas på fler än ett sätt.

I dag kan vi skratta åt 50-talets inskränkthet men då ska vi veta att om 60 år kommer man förmodligen att skratta lika gott år vår tids snäva moral.

Och likadant är det med hiphopen i Växjö. En enda polismans begränsade tolkningsförmåga får inte ligga till grund för ett helt samhälle. Detta leder till ett slutet samhälle där kulturens uttryck begränsas.

Eid al-fitr – att avsluta och fira Ramadan

Det går inte att bortse från att Eid al-fitr blir allt viktigare ju fler muslimer som väljer att bo i Sverige. För den troende är helgen viktig och är man muslim vill man fira Ramadans avslutning med vänner och bekanta. Förmodligen är det detta som gjort att socialdemokraternas Carin Jämtin vill undersöka möjligheterna att förvanda Eid till en röd dag. Respekt och hänsyn är viktiga begrepp så ur den synvinkeln är hennes åsikt begriplig men...

Vad Carin Jämtin kanske glömt bort är att Sverige är en sekulär stat. När vi införde 6 juni som nationaldag så fanns det inga religiösa tankar bakom beslutet. Skulle vi införa Eid som röd dag skulle detta innebära ett avsteg från tanken på Sveriges sekulära inställning. Därför hoppas jag att detta var ett hugskott från Carin Jämtin personligen och ingen allmän åsikt i socialdemokratin.

Det finns också en annan aspekt av förslaget. Det har ungefär samma effekt som att slänga bensin på en redan brinnande brasa. Förslagen göder den paranoia som präglar svensk islamofobi och rasism. Det finns svenskar som på fullt allvar tror att islam utgör ett hot mot Sverige. De verkar lida av en sällsam blandning av hybris och paranoia och Carin Jämtins förslag kan innebära en folie à deux med denna vilsna hop.

Jag vet inte vad som drev Carin Jämtin till detta utspel men genomtänkt var det inte.

Konsten att bli gammal

Hennes namn var Joan Hickson och hon föddes 1906 i Northampton. Vid fem års ålder fick hon följa med på en form av engelsk barnteater som kallas ”pantomime”. Det var Askungen som spelades och det var där och då som hon bestämde sig för att bli skådespelare. 1927 stod hon på scen för första gången och 1934 hade hon en biroll i sin första film, ”Trouble in store”.

Det var också där hon hittade sin plats som skådespelare. Joan Hickson utvecklades till en av Englands främsta komedienner. Inte mins genom sin medverkan i ett otal filmer i serien ”Carry on...”.

1940 var det så dags för en biroll i teateruppsättningen av Agatha Christies: ”Appointment with Death”. Följden blev ett mycket vänligt brev från författarinnan där hon önskade att Joan Hickson, någon gång i framtiden, skulle få spela Miss Marple. (Vissa källor påstår att det var efter filmen ”Murder she said” som Christie hade sagt detta)

Men det skulle dröja. Faktiskt ända fram till 1984 då BBC började en nyinspelning av Christies romaner. 12 stycken skulle man hinna med fram till 1992 då Joan Hickson tyckte att vid 92 års ålder kunde man kanske få dra sig tillbaka. Hon avled vid 96 års ålder. Saknad av alla som sett och älskat hennes tolkning av Miss Marple.

Det mest fantastiska med Joan Hickson var ändå hennes inställning till själva livet. Hon blev gammal men inte passiv. Hon var rolig men inte klämkäck. I hennes tolkning finns en svärta. Man kan se Joan Hicksons personliga sorg efter maken som gick bort redan 1967. Hon bar på ett livs erfarenhet, dess glädjeämnen och motgångar. Och det var detta som syntes när hon med spröd värme porträtterade en osannolik men bedårade amatördetektiv.

Hade det funnits fler deckare om pensionerade ungmör så hade jag nog läst fler böcker i deckargenren. Äldre damer är oftast mer intressanta än magsårsbenägna, alkoholiserade och operaälskande kriminalkommisarier.