Sport och idrott är förmodligen det tråkigaste jag vet. Jag säger inte att ishockey är trist. De som gillar hockey njuter förmodligen men själv anser jag att det är ungefär lika kul som att glo på en vägg där färgen torkar.
Men det finns ett undantag - Speedway. För mig är all annan sport bara ersättning för Speedway. Fyra förare, fyra cyklar och fyra varv runt en bana. Och det är så spännande att man baxnar.
Närmre vagnskapplöpningarna i det gamla Rom kommer vi inte i modern tid.

Och så inträffar katastrofen...

Vargarnas Kenny Olsson råkar ut för en olycka. En olycka så vidrig att han avlider. För den som älskar Speedway är detta det mest vedervärdiga som kan inträffa. En ung människa dör i förtid, en annan förare är skyldig och få bära skulden hela sitt liv. Sist och minst; sporten får en fläck på sin flagga. Livet är ibland outsägligt vidrigt.

Självklart måste reglerna ses över. Självklart ska sargen bli mer säker och självklart ska strängare regler införas. Förare som t.ex. Nicki Pedersen måste inse att det är på smidighet, skicklighet och intelligens man vinner lopp. Inte genom att skapa olyckor. Som nu senast i på GP-tävlingarna Eskilstuna. Det förvånade mig att han inte blev avstängd.

Vi som älskar Speedway gör det inte för att vi gillar olyckor. Vi älskar Speedway på grund av förare som Tony Richardsson och Jason Crump som vinner på skicklighet.
Vi gör det därför att vi älskar att se förare som Fredrik Lindgren gå från reservplats till bronsmedalj. Men inför olyckor och skadade förare känner man bara ilska, sorg och irritation.

Därför är det med avsmak man läser en sportreporter som Lasse Anrell när han reagerar med ryggmärgen och kräver ett totalförbud. Att gråta krokodiltårar offentligt är såväl smaklöst som hycklande.

Dessutom finns det ett klassperspektiv. Inom idrottsvärlden finns det fina sporter med mycket pengar. T.ex. golf och tennis.
Det finns också sporter som har ont om pengar och där publiken oftast kommer från landsbygden. Speedway och bandy är två exempel.
Svensk journalistik tvekar aldrig att ge sig på denna grupp, förmodligen därför att man tror sig kunna göra så men en stark mediaindustri i ryggen. En mediaindustri som man bara har tillgång till om man äger ett välbetalt arbete i en storstad. Då kan man kosta på sig att sparka nedåt och hyckla med tårar.

Tur att man inte gillar någon annan sport. Då skulle man väl få hjärtinfarkt av alla inkompetenta sportjournalister.