Liten Julbetraktelse

Det är fredag, 21 december och en kraftig bihåleinflammation har gjort det bästa att hålla mig i sängen. Julen närmar sig och julstöket vältrar sig på.
Då ringer telefonen. I andra änden är det en förtvivlad kvinna. Hon berättar om en man som ska skickas tillbaka till Serbien. Han har kommit hit för att få gifta sig men han kommer att skickas hem, lagom till jul, fullständigt ogift. Något har gått mycket fel. Kan jag ställa upp?

Jo, eftersom jag är ”förrättare med rätt att viga” så lovar jag att ta mig ut till den flyktingförläggning där mannen sitter inspärrad och dit hans blivande hustru har rest. Nog kan jag viga dem alltid.
Dagen efter har bihålan rättat till sig och jag tar mig till förläggningen. Jag möter några människor som blivit ganska tilltufsade i samhällets byråkrati. De vill inget annat än att leva ihop. ”Tack”, säger de. ”Tack för att du vill ställa upp”.
En borgerlig vigsel går snabbt och fem minuter senare är de gifta med varandra. Vi tar farväl, önskar varandra en God Jul, jag sätter mig i bilen och åker hem igen. Längtan efter gröt och skinka har fått en bitter bismak.

Senare på kvällen läser jag om Sören Krarup, dansk riksdagsman och företrädare för Dansk Folkeparti. I ett anfall av total julefrid vill han ogiltigförklara freden i Brömsebro 1645 och återföra Skåne, Blekinge och Halland till Danmark. Detta är samma Krarup som gjort det famösa uttalandet att muslimer: ”drivs av en ohygglig längtan att utrota andra människor”.
Och i Sverige har deras syskonparti agerat på kommunal nivå. Borås kommunpolitiker vill nämligen dra sitt strå till lasset. Man ha beslutat att ta emot fem stycken föräldralösa flyktingbarn. Om detta var alla partier eniga. Alla partier – utom SverigeDemokraterna som reserverade sig.

Trots allt – önskar jag alla som läser detta en riktigt fridsam jul.

Vacker Söndag

Jag kan inte hjälpa det ... nästan på gränsen till lyteskomik och sången kunde platsat i vilket dansband som helst. Men jag föll pladask:



Och jag älskade låten när jag var i tonåren

Min berusande bil

Det står en bil på min gata. Den drivs på en grogg av 85% etanol och 15% vanlig bensin. Och den är min.

Den har lyckats med något jag längtat efter – nämligen att minska mitt bidrag till växthuseffekten.

Den är inte perfekt. Ingen bil är perfekt. Den perfekta bilen finns nämligen inte. Även etanolen tär på miljön, men i jämförelse med min gamla Nissan blir utsläppen betydligt mindre.

Men den är bättre än gamla Nisse som enbart drack vanlig bensin.

Trots detta fylls spaltmetrarna i våra vanligaste tidningar med alarmrapporter kring etanolens skadlighet. I jämförelse med vad då, skulle jag vilja fråga? Och varför? Den är bättre än bensin men betydligt sämre än bilar som driva av vätgas. Men dessa finns inte ännu. Vi väntar ivrigt på att få tanka våra bilar med vatten som bryts ned till knallgas, som driver motorn och återigen förvandlas till vatten. Ett praktiskt kretslopp.

Men detta kräver ett grönare samhälle. Ett samhälle där ekologin kommer före ekonomin. Där det gröna tänkandet även påverkar våra vanligaste journalister så att de inser att etanol är ett steg på vägen men absolut inte målet.