Trånsynt socialdemokrati

Egentligen är inte problemet ens meningsmotståndare. Deras åsikter är oftast lätta att bedöma. Om det nu inte gäller den växande gruppen av fanatiska liberaler, som kan dölja vilken fnoskig åsikt som helst bara den kan rymmas inom det svårdefinierbara begreppet "frihet".
I Aftonbladet 2008-01-19 går Socialdemokratin med Marita Ulvskog till stort angrepp på SverigeDemokraterna och där har jag inga problem - tja förutom att dess medlemmar förmodligen inte är i stånd att ta till sig ett så komplext resonemang. Risken blir ju att man predikar för de redan frälsta. Men allt motstånd mot dumhet är bra och artikeln innehåller en mängd kloka och sakliga argument. Ett kort citat:

Sen inställer sig den mer principiella fråga som diskuterats i media den senaste veckan: kan man räkna människovärdet i kronor och ören, och vad får det i så fall för konsekvenser för vårt samhälle? Om man skulle göra motsvarande bokslut på andra grupper; funktionshindrade, pensionärer, cancersjuka, hur skulle vi se på det?

Bättre än så. kan det inte sägas.

Problemet är bara att man låser sig fast vid en gammal syn på problemets grundkärna, nämligen resonemanget om "Vi och Dom".

På partikongressen 1978 sammanfattade Olof Palme en stor del av socialdemokratins budskap med: ”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi”.

Det är detta som gör att SD kan skörda framgångar. De flesta människor vägrar att buntas ihop i ett enda stort kollektivt "vi". De flesta vill söka, och finna sin identitet och detta kan man endast göra genom att ställa sin egna person i förhållande till andra människor - oftast de som är olika en själv. På så sätt blir olikheterna en möjlig väg till att finna en egen identitet. Att förneka denna process är att plöja upp vägen för SD och andra politiska grupperingar som kan spela på människans osäkerhet och okunskap.
Vi måste erkänna våra olikheter men vi måste också lära oss att behandla våra medmänniskor med respekt, kärlek och ödmjukhet. Först i denna kontrast och i dessa mjuka värden går det att se vägen till ett varmare, lyckligare och mer kärleksfullt samhälle. Något som förmodligen är en mardröm för varje medlem av SverigeDemokraterna.

/Clas

Språkpoliseri

Jag har slutat bry mig. Slutat att irritera mig på språkfel och särskrivningar. En "brun hårig sjuk sköterska" får stå vid en "bar disk" hur mycket hon vill för min del. Bara jag slipper vara där.
Däremot blir vissa grodor ibland så löjliga att man inte kan låta bli att storskratta. Jag såg en DVD-film på "Gumperts" häromdagen. (Jo jag vet det heter något annat numer men för mig är boklådan i Nordstan, Göteborg ändå alltid Gumperts. Precis som leksaksaffären bredvid heter Alida Söderdahl.)
På baksidan kunde man ungefär läsa följande text.

"Denna film handlar om en katolsk präst, vilken är trött på livet. Han har nämligen till uppgift att arbeta som spirituell detektiv."

Kan tro att det kan bli jobbigt att gå omkring och vara trevlig och fryntlig hela tiden. Den som skrev baksidestexten är fel person på fel plats. Men grodan är vacker.

Vår (ytterligare) digitala framtid

Jag älskar P1. Det har inget med ålder att göra. Jag har lyssnat på P1 allt sedan det var den enda tänkbara kanalen. Jag är uppvuxen med allt från Dickie Dick Dickens till OBS. Jag tillhör tom med dem som protesterar vilt när man förändrar tablån. När goda program försvinner och andra, mindre goda, dyker upp.
Problemet är ju bara att man arbetar under dagtid. Det blir inte så mycket lyssnat då.
Därför är jag en av dem som omfamnar Podradio med största förtjusning. Att kunna ladda hem de program man vill lyssna på och sedan lägga dem i MP3-spelaren och kunna lyssna när man åker spårvagn genom Göteborg. Det är en fröjd.
Själv kände jag mig en smula irriterad när ”Vår grundade mening försvann”. I stället har vi fått två ganska identiska mediegranskande magasin; Publicerat och Medierna. Det sistnämnda har härom vecka en längre debatt om radions framtid. Naturligtvis försvarade man den ökade tramsifieringen av P1 ... men tack och lov kan man ju hoppa över dessa barnsligheter när man själv kan välja vilka program man ska hämta hem.
Jag får de radioprogram jag vill ha. Resten struntar jag i.
Och vill jag lyssna till musik finns ju alltid Last.fm- vilket jag upptäckt till min stora lycka häromdagen. Jag skriver bara in namnet på någon artist jag vill lyssna till; Fred Åkerström, John Coltrain eller Edward Grieg så väljer sajten den musik som man tror jag vill lyssna på. Det blir som melodiradio men skräddarsydd för mina egna behov.
Konventionella radioprogram lyssnar jag bara till som rent undantag.
Nu kan man ju bara hoppas att SR fattar att vi är några stycken som verkligen gillar podradio och behandlar mediet mindre styvmoderligt i framtiden. Framför allt önskar jag att kunna ladda hem ”Stil” och varför inte Dickie Dick Dickens igen. Ska man få tag i sistnämnda får man ju ge sig ut på de illegala fildelarsajterna och leta.