Är du Svensk lille vän?

Var vänlig och svara på dessa påståenden.
Svara i form av en siffra mellan 1 och 5, där "1" betyder "Håller inte alls med" och "5" betyder "Så är det och så ska det vara".

1. Jag vill att skolavslutningar alltid ska firas i kyrkan.
2. Jag tycker att man skall ha adventsljusstake i fönstret.
3. Jag vet hur man står i kö och köar alltid i butiken.
4. Jag sätter mig alltid på ett tomt säte i bussen.
5. Jag har med mig matlåda till jobbet.
6. Jag lägger mina julklappar under granen.
7. Jag tittar alltid på Kalle Anka på Julafton.
8. Jag dricker snaps och äter sill på Midsommar.
9. Jag tutar aldrig i trafiken.
10. Jag läser Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Esaisas Tegnér.
11. Jag åker Vasaloppet eller tittar åtminstone på det i tv.
12. Jag firar alltid Sveriges Nationaldag på Soliden
13. Jag dansar svensk folkdans och lyssnar till svensk folkmusik.
14. Jag har bonader på väggen och / eller trasmattor på golvet.
15. Jag håller upp dörren för de som kommer efter mig.
16. Jag tränger mig aldrig på.

Resultat

Mindre än 16: Du är inte bara väldigt osvensk. Du är också usel på matte
16 - 32: Du är svenskfientlig och inte assimilerad. Anmäl dig genast till en kurs i Äkta Svenskhet så att du kan bli assimilerad och få lära dig att bli En Äkta Svensk och stolt över ditt land.
32 - 48: Du är väl inte nykterist? Köp dig en trasmatta och lär dig dansa slängpolska så kanske du kan du få bli upphöjd till Äkta Svensk. Det finaste man kan vara!
48 - 64: Nu börjar du närma dig Sverige. Jobba på det. Lite mer assimilering krävs för att du ska kunna få känna dig som en Äkta Svensk.
64 - 80: Gratulerar. Du har förstått nationalismens inre kärna. Du vet vad som menas med En Äkta Svensk och är en förebild för alla som inte ännu sett ljuset.
Större än 80: Hmm. Du kanske inte är så bra på matematik men detta är ingen nackdel för En Äkta Svensk.

Den återfunne Paddy Roberts

Det var på mellanstadiet alltså i mitten på 60-talet, tror jag, fast minnet kan svikta. En av min mer avancerade klasskamrater påpekade att det fanns grammofonskivor som inte fick spelas i radio. De var märkta med en dödskalle. Visserligen hade jag hört rykten om att Cornelis Vreeswijks sånger skulle vara märkta på detta vis men jag visste inte att det fanns fler.
– Jodå, visste kamraten att veta. Och den värsta heter "Dunder och Snus".
Den näst värsta var med Tage Danielsson och hette "Kärlek har ändrat karaktär". Och den kunde jag få låna om jag var försiktig med den. Och försiktig var jag. Speciellt med att spela den när föräldrarna var hemma. Den innehöll ju ordet "Petting".
Nu måste nämnas att detta var långt innan Johnny Bode sprängde alla gränser med "Bordellmammans Visor". Tage Danielssons visa var mer subtil; men dock skabrös.

Jag tittade på skivomslaget och fann att det var en översättning av någon som hette Paddy Roberts. Originalet hette "Love isn't what it used to be". Jag hade ingen aning om vem Paddy Roberts kunde vara, så en LP med honom hamnade högst upp på julklappslistan, det året.

Tyvärr fanns det ingen skivaffär i Göteborg, där man hört talas om sagde Roberts. För det mesta sålde man popmusik och Paddy Roberts var minsann ingen popsångare. Att en av hans sånger, Softly Softly, hade legat på listorna 1955 hjälpte inte mycket.

Som så mycket annan musik placerades Paddy Roberts långt bak i medvetandet och jag fick acceptera att jag nog aldrig skulle få reda på vem han var. Då visste jag inte att 30 år senare skulle det dyka upp något som hette Internet: Världens största informationskanal.

Första gången jag såg han ansikte var på ett LP-omslag; "Music for Gay dogs", som av okunniga bloggare röstades fram som ett av de värsta någonsin. En MP3-fil med The Ballad of Bethnal Green hittades på obskyra ställen men sedan var det stop.

Häromdagen gjorde jag en ny sökning och fann flera ställen där han omnämns. Och framför allt: Alla hans skivor finns på Spotify. Jag fann då att han gick bort redan 1975, vid 65 års ålder och att han bara gjort ett fåtal skivor. Av skivbolaget blev han marknadsförd som en sorts brittisk Tom Lehrer vilken var lite egendomligt. Tom Lehrer skrev pastischer  Paddy Roberts skrev egentligen bara parodier på folkmusik och visor. I alla fall på slutet.
Han har en distinkt röst, inte helt olik Noël Coward och hans texter är alltid lätt skabrösa. Aldrig oanständiga men han verkar vara en mästare på att antyda. Ta t.ex. den lilla visan "Love in a Mist" som handlar om två vargungar som vandrar ut på en klöveräng:

When I was a little wolf cub and you were a brownie,
We did everything a wolf cub and brownie should do.
I wanted to be a boy scout so I could salute you
With three fingers vertical instead of just two.

Nu är vi långt bort från Johnny Bodes rättframhet. Och frågan är om inte det subtila är roligare än det övertydliga.
I bland blir det lite unket som i "The Lavender Cowboy", han som föredrar Channel No 5. Och i bland blir det frossande i 60-talets "Sjuka Humor" där den lustiga poängen var att någon dog.
Men alltid med samma lätta elegans och samma njutbara brittiska uttal. Trots att han var född i Sydafrika.
Det tog mig 50 år att hitta Paddy Roberts men det var det värt.