Så är alla röster räknade i EU-valet. Och som grön är man lycklig över resultatet. Näst störst i landet och flest röster i såväl Stockholm som Göteborg.
Smolket i bägaren lär visst vara att SD gick framåt. Eller gjorde de det? Denna lilla analys ska INTE ses som helt seriös. Man kan inte jämföra riksdagsval och EU-val.
Men det kan ge lite tankeföda. Låt oss först se på några siffror. I stället för att räkna procet så har jag valt att titta på absoluta röstetal och vi jämför årets val med riksdagsvalet för 4 år sedan. Titta på följande siffror:
SD
Röster 2014 359248
Röster 2010 339610
Skillnad 019638
Valbudget 50 miljoner
C:a 2600 kronor / ny röst
MP
Röster 2014 572591
Röster 2010 437435
Skillnad 135156
Valbudget 20 miljoner
C:a 148 kronor / ny röst.
Jag har inte siffrorna för FI men jag misstänker att dessa blir ännu lägre.
Utan att dra alltför höga växlar så kan man i alla fall dra följande slutsatser. Om 20.000 röster är en framgång så ok... SD gick framåt. Men det kunde varit betydligt värre.
Och det var dyrköpta röster. Pengar är inte nog. Man måste också ha kompetens och det är extra viktigt om man kämpar i den ideologiska uppförsbacke som består av rasism och fascism.
Att framstå som underdog fungerar innan man hamnar i riksdagen, efter detta är man en del av etablissemanget och förväntas uppföra sig därefter. Då får offerkoftorna lämnas hemma. I samma garderob som järnrör, inkompetenta uttalanden och sexistiska filmer.
Fascismen växer... men tack och lov går det långsamt i Sverige.
fredag 30 maj 2014
lördag 15 mars 2014
Ett privat inlägg
Kära vänner (och kanske ni som inte känner mig men läser detta ändå). Något hände i mitt liv för ett tag sedan. Något jag vill dela med er. Men eftersom jag inte vet hur jag ska tala om det så skriver jag ett inlägg i bloggen, i stället. Så får du läsa, i stället.
Jag har ett minne från 12 – 13-års ålder. Jag är uppvuxen i Västra Frölunda och hade väl i princip utforskat alla platser i grannskapet. Det var dags att sträcka ut. Dags för nya jaktmarker. Det var en lördag. Det var strax efter Påsk. Jag tog spårvagnen till Grönsakstorget och gick mot Saluhallen.
På marken låg en fjäder. Jag plockade upp den, satte den i dragkedjan, lyfte ansiktet mot solen och log. Då hör jag en röst skrika: ”Ge dig av härifrån! Sådana som du vill vi inte ha här.” Framför mig stod en kvinna, högröd i ansiktet och skrek åt mig att jag skulle dra år helvete. Jag förstod ingenting. Något i mitt sätt att vara hade provocerat denna kvinna till vansinnets gräns.
Sedan hände det om och om igen. Jag märkte att det var något som skapade motvilja och ren hat hos vissa människor. Men också tvärt om. Jag fick vänner – även om det tog längre tid än för övriga jag kände.
Jag märkte att jag var någon form av socialt klipulver. Det fanns de som blev förbannade, de som blev irriterade och framför allt de som visade tydliga tecken på genans, när jag dök upp. Men detta var som ett spel där andra var välbekant med reglerna medan jag kände att jag fortfarande satt och letade i manualen.
Det hände också att jag såg mig i spegeln och frågade vad jag gjort av mitt liv. Vad jag såg var ett pärlband av oavslutade projekt. Saker jag börjat på men aldrig avslutat. ”Något” hade dykt upp och som fått mig att gå vidare till andra, lika oavslutade, projekt.
Men för mig var detta lika ”normalt” som att jag inte hade förmågan att föra mig socialt.
Men så för en månad hände det sig. Av olika orsaker, för långa och krångliga att gå in på, befann jag mig hos en psykolog. Vi hade väl talat en timme när hon såg på mig och sa: ”Jag kan inte ge dig formell diagnos, men det du berättar för mig tyder på att du kanske har haft såväl Asperger som ADD sedan barndomen.”
– Men så osocial är jag väl inte, försökte jag fråga?
– Nej men nu är du 61 år gammal och på den tiden har du lärt dig kompensera, blev svaret.
Så nu sitter man där. Det känns som om någon har pekat på mig och sagt: ”Men herre gud människa. Du har ju träben. Visste du inte om det?”
– Jaha, är det därför jag är så dålig på att springa 100 meter.
Men har du läst så har långt, så vet du om det, i alla fall. Ville liksom bara att du skulle veta.
Trösten är väl; att det är inte mitt fel, att jag är en lat tråkmåns.
Nu måste jag bara fundera på, vad jag ska göra åt det.
Jag har ett minne från 12 – 13-års ålder. Jag är uppvuxen i Västra Frölunda och hade väl i princip utforskat alla platser i grannskapet. Det var dags att sträcka ut. Dags för nya jaktmarker. Det var en lördag. Det var strax efter Påsk. Jag tog spårvagnen till Grönsakstorget och gick mot Saluhallen.
På marken låg en fjäder. Jag plockade upp den, satte den i dragkedjan, lyfte ansiktet mot solen och log. Då hör jag en röst skrika: ”Ge dig av härifrån! Sådana som du vill vi inte ha här.” Framför mig stod en kvinna, högröd i ansiktet och skrek åt mig att jag skulle dra år helvete. Jag förstod ingenting. Något i mitt sätt att vara hade provocerat denna kvinna till vansinnets gräns.
Sedan hände det om och om igen. Jag märkte att det var något som skapade motvilja och ren hat hos vissa människor. Men också tvärt om. Jag fick vänner – även om det tog längre tid än för övriga jag kände.
Jag märkte att jag var någon form av socialt klipulver. Det fanns de som blev förbannade, de som blev irriterade och framför allt de som visade tydliga tecken på genans, när jag dök upp. Men detta var som ett spel där andra var välbekant med reglerna medan jag kände att jag fortfarande satt och letade i manualen.
Det hände också att jag såg mig i spegeln och frågade vad jag gjort av mitt liv. Vad jag såg var ett pärlband av oavslutade projekt. Saker jag börjat på men aldrig avslutat. ”Något” hade dykt upp och som fått mig att gå vidare till andra, lika oavslutade, projekt.
Men för mig var detta lika ”normalt” som att jag inte hade förmågan att föra mig socialt.
Men så för en månad hände det sig. Av olika orsaker, för långa och krångliga att gå in på, befann jag mig hos en psykolog. Vi hade väl talat en timme när hon såg på mig och sa: ”Jag kan inte ge dig formell diagnos, men det du berättar för mig tyder på att du kanske har haft såväl Asperger som ADD sedan barndomen.”
– Men så osocial är jag väl inte, försökte jag fråga?
– Nej men nu är du 61 år gammal och på den tiden har du lärt dig kompensera, blev svaret.
Så nu sitter man där. Det känns som om någon har pekat på mig och sagt: ”Men herre gud människa. Du har ju träben. Visste du inte om det?”
– Jaha, är det därför jag är så dålig på att springa 100 meter.
Men har du läst så har långt, så vet du om det, i alla fall. Ville liksom bara att du skulle veta.
Trösten är väl; att det är inte mitt fel, att jag är en lat tråkmåns.
Nu måste jag bara fundera på, vad jag ska göra åt det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)