Så är valet över och vi kan ägna oss åt betydligt trevligare saker.
I går, torsdags, så var det t.ex. dags att utse åretsnobelpristagere i litteratur. Det gick till ett förhandstippat val; Orhan Pamuk. Tyvärr var det ingen som vrålade ”Äntligen” - det borde man gjort. Pamuk är en värdig mottagare.
Men tyvärr fylls nu insändarsidor och kvällstidningarnas kommetarsidor med ett evigt gnölande: ”Vem är det?”, ”Kan inte priset gå till någon man känner till?” och framför allt, det värsta argumentet av alla ”Kan inte Astrid Lindgren få det nån gång?”
Att man bedömer hela världens kunskapsmängd utifrån sin egan horisont är inte så konstigt, speciellt om man är självcentrerad: ”Vet inte jag vem Pamuk är så vet väl ingen annan det heller” Att han har prisats såväl som författare som frihetkämpe i många år undgår väl dem vars litterära horisont slutar vid Liza Marklund.
Men – Astrid Lindgen – jag undrar hur länge dett tjat ska fortsätta. Ja, jag tillhör dem som anser att hon borde ha fått det under sin aktiva levnad. Hon var god stilist, hon utvecklade barnboken och hon hade en sprudlande fantasi. Men ... hon är faktiskt död. Nobelpriset delas bara ut till aktiva författare. Förmodligen sitter hon i Nangijala och skriver ännu mer fantastiska böcker men de kan vi aldrig få se, vi som bor kvar här.
Om jag förstått det akademiska skvallret rätt så var det Artur Lundkvist som motsatte sig hennes nobelpris. Men även han har lagt ned sin penna. Så låt oss inse att världen rullar vidare och att Akadmin faktiskt delar ut priset till vem man vill. Nobelstiftelsen är privat – inte svenska folkets egendom.
