Liten Julbetraktelse

Det är fredag, 21 december och en kraftig bihåleinflammation har gjort det bästa att hålla mig i sängen. Julen närmar sig och julstöket vältrar sig på.
Då ringer telefonen. I andra änden är det en förtvivlad kvinna. Hon berättar om en man som ska skickas tillbaka till Serbien. Han har kommit hit för att få gifta sig men han kommer att skickas hem, lagom till jul, fullständigt ogift. Något har gått mycket fel. Kan jag ställa upp?

Jo, eftersom jag är ”förrättare med rätt att viga” så lovar jag att ta mig ut till den flyktingförläggning där mannen sitter inspärrad och dit hans blivande hustru har rest. Nog kan jag viga dem alltid.
Dagen efter har bihålan rättat till sig och jag tar mig till förläggningen. Jag möter några människor som blivit ganska tilltufsade i samhällets byråkrati. De vill inget annat än att leva ihop. ”Tack”, säger de. ”Tack för att du vill ställa upp”.
En borgerlig vigsel går snabbt och fem minuter senare är de gifta med varandra. Vi tar farväl, önskar varandra en God Jul, jag sätter mig i bilen och åker hem igen. Längtan efter gröt och skinka har fått en bitter bismak.

Senare på kvällen läser jag om Sören Krarup, dansk riksdagsman och företrädare för Dansk Folkeparti. I ett anfall av total julefrid vill han ogiltigförklara freden i Brömsebro 1645 och återföra Skåne, Blekinge och Halland till Danmark. Detta är samma Krarup som gjort det famösa uttalandet att muslimer: ”drivs av en ohygglig längtan att utrota andra människor”.
Och i Sverige har deras syskonparti agerat på kommunal nivå. Borås kommunpolitiker vill nämligen dra sitt strå till lasset. Man ha beslutat att ta emot fem stycken föräldralösa flyktingbarn. Om detta var alla partier eniga. Alla partier – utom SverigeDemokraterna som reserverade sig.

Trots allt – önskar jag alla som läser detta en riktigt fridsam jul.

Vacker Söndag

Jag kan inte hjälpa det ... nästan på gränsen till lyteskomik och sången kunde platsat i vilket dansband som helst. Men jag föll pladask:



Och jag älskade låten när jag var i tonåren

Min berusande bil

Det står en bil på min gata. Den drivs på en grogg av 85% etanol och 15% vanlig bensin. Och den är min.

Den har lyckats med något jag längtat efter – nämligen att minska mitt bidrag till växthuseffekten.

Den är inte perfekt. Ingen bil är perfekt. Den perfekta bilen finns nämligen inte. Även etanolen tär på miljön, men i jämförelse med min gamla Nissan blir utsläppen betydligt mindre.

Men den är bättre än gamla Nisse som enbart drack vanlig bensin.

Trots detta fylls spaltmetrarna i våra vanligaste tidningar med alarmrapporter kring etanolens skadlighet. I jämförelse med vad då, skulle jag vilja fråga? Och varför? Den är bättre än bensin men betydligt sämre än bilar som driva av vätgas. Men dessa finns inte ännu. Vi väntar ivrigt på att få tanka våra bilar med vatten som bryts ned till knallgas, som driver motorn och återigen förvandlas till vatten. Ett praktiskt kretslopp.

Men detta kräver ett grönare samhälle. Ett samhälle där ekologin kommer före ekonomin. Där det gröna tänkandet även påverkar våra vanligaste journalister så att de inser att etanol är ett steg på vägen men absolut inte målet.

Underskatta inte alliansen

"Regeringen tappar 1200 väljare om dagen"
Det är ingressen i en notis i dagens Aftonblad.

– Skulle de fortsätta att tappa väljarna i den här takten skulle de vara nere i 8–9 procent tillsammans i nästa val, säger en ledande expert.

Kanske man bör betänka att det är tre år kvar. Mycket händer på vägen dit. Alliansen har visat sin mest pragmatiska sida genom att börja med alla de reformer som sätter den "vanliga" arbetaren i ekonomisk knipa.
Man har förflyttat pengar från de som har det sämst ( pensionärer, funktionshindrade och arbetslösa) till de som har det bäst (slopad förmögenhetsskatt) och för att ingen ska klaga har man låtit låginkomstagarna fått behålla sin standard och vara tacksam för det. Det kan förmodligen bli värre men jag har svårt att föreställa mig hur.
Men det spelar ju knappast någon roll. Det är inte val förrän om tre år. Då är detta glömt och har man dessutom genomfört några lämpliga, mer humana, reformer så kan man förmodligen vinna ytterligare ett val.
Om nu inte en lågkonjunktur slår till. En sak är att förändra samhället när allt går bra är inga problem men att styra upp ett samhälle som håller på att gå överstyr är värre. Man har misslyckats med detta två gånger. Låt oss slippa en tredje.

Shop until you drop

Att läsa vad andra tycker om Sverige kan vara nog så upplysande. Ibland kan man ju bli hemmablind. En av mina favorittidningar på nätet är The Local som ger svenska nyheter på engelska. Ja, nyheterna är kanske inte så speciella men vad som är intressant är kolumnisterna. De ger nya aspekter på gamla problem.

Häromsistens (13 nov) var det en artikel "Please can I return this husband" som visade hur konsumismen slår även på äktenskap och förhållanden. Att byta partner är inte värre än att byta soffa.

Det må var hur det vill med den saken. Artikeln andas av en ganska unken dubbelmoral; "Dom där (vi svenskar) lever så lössläppt. Tacka vet jag Italien."

Men artikeln innehåller något som bör citeras, nämligen:

"Another shopper explained that she loves the flexibility and choice offered by H&M: "If there was not a store like H&M, I may only be able to afford one designer jacket. Now I can have several. Even if I never wear a purchase, it is always nice to know I have the option."

Alltså. Även om jag inte använder kläderna jag köper så vill jag kunna ha rätten att köpa en designjacka. Man kan fråga sig varför inte personen lägger sina pengar direkt i klädåtervinningen.

Det är dags att sluta leva för att konsumera. Det är dags att börja köpa det vi verkligen behöver.

Om sanningen ska fram - även i GP

Varför ägnar man sig egentligen åt politik?

I mitt fall var svaret ganska enkelt. Jag läste i tidningarna om det ena enfaldiga beslutet efter det andra, i nämnder och kommunala bolagsstyrelser. Jag tyckte det liknade skrutt och tänkte ilsket: "Det där kan väl jag göra bättre"´. Sagt och gjort. Jag började lära mig spelreglerna och blev medlem i det enda tänkbara partiet: MP. Jag fick en ersättarplats i en nämnd som tar hand om skolbyggnader, vilket var en nog så nyttig skola.

Senare blev posten som ledamot i Kulturnämnden ledig och till min stora glädje så blev jag vald av MP:s medlemmar. Det var bara att kasta sig i vattnet och klara upp situationen.

Då hände det märkliga. Tidningarna skrev om oss och om våra beslut. Man kunde läsa att vi gjort de mest märkliga saker. Att vi frossade på skattebetalarnas pengar och att vi inte ens visste hur man ska bära sig åt när man röstar. Det märkligaste var dock att allt detta var påhittat. De artiklar jag tidigare läst och som gjort mig högt förbannad, de handlade nu om mig och om de beslut jag skulle ha fattat. Och allt var påhitt. Det är som att ha ett extra jag som lever i någons slags såpopera och denna persona gör en massa underligheter - enligt tidningarna - och dessa ska jag försvara.

- Hur kan ni fatta så konstiga beslut, frågar vänner? Att sedan förklara att vi inte alls gjort som det står i tidningen tar lång tid och är mycket påfrestande.

Det senaste påhittet dök upp 20/11 i GP. Enligt detta skulle vi inte ens veta hur man rekryterar en ny kulturchef. Naturligtvis vet vi det. Det har rekryterats många chefer genom åren. Den som är nyfiken kan ju alltid ta en titt i Lennart Widings blogg.

Tack och lov att det finns kanaler där den riktiga historien kan berättas. Om nu sanningen ska fram.

Med skammens rodnad

Oj. Är det 16 år sedan jag fick se webben första gången. Det var vännen Rudolf som visade upp en flimrig skärm och året var 1991.

- Titta här, sade han. Här har du text. Och så kan man klicka på vissa ord så kan man komma till andra dokument.

- Så trevligt, sade jag. Ska vi gå och fika nu.

Jag kunde inte för mitt liv fatta vad som var så revolutionerande med detta. Det dröjde till 1993 och webbläsaren Mosaic innan jag fattade vitsen med det hela. Då fastnade jag för första gången i nätet (ursäkta ordvitsen) och levde med HTML-programmering i ungefär ett halvtjog med år.

För det är ju så nätet funkar. Man hittar något man inte förväntar sig och sedan fastnar man där. Jag minns det år jag enbart satt och spelade WOW – men det gick över.

Nu är det Facebook som webbklistret.

Inget speciellt med det – ungefär som att gå på en stor fest och upptäcka att man känner mängder med folk.

Vad jag däremot gillar med Facebook är alla dessa applikationer som man kan lägga till och ta bort på sin sida. Ni kan ju te.x. se vad jag lyssnar på – om nu någon undrar.

Det är ungefär som man har ett litet rum att inreda där man kan visa vänner och bekanta vad man tycker om.

Annars är revolutionen total och det har skett på bara 15 år. Datorn är fylld med favoritmusik, alla digitala bilder jag tagit de senaste åren. Jag kan mejla, chatta eller ha kontakt med mängder av människor, vilka alla har nätet som mötesplats.

När jag sitter på ålderdomshemmet kommer barnbarnen och hälsar på och för dem får jag berätta att jag är äldre än SVT och när jag var barn fick man ansöka om telefon hos Televerket och ansåg detta verk att man hade behov av en telefon så kunde man få låna en telefon och bli tilldelad ett telefonnummer. Att få den installerad tog däremot upp till ett halvår.

Min morfar fick uppleva bilens födelse, mina föräldrar radions genombrott och jag har sett både TV och Internet. Vad blir nästa steg. Jag vet bara att det blir inget jag förväntar och att jag förmodligen kommer att fastna i det.

"Storebror ser dig", så löd utropet till oss alla som växte upp med Orwells 1984 (Skriven 1948). Och visst ser Storebror mig. Både här på nätet och ute i verkligheten. Å andra sidan så oroar det inte mig. Med alla miljarder medborgare här på jorden så skulle det vara förvånade om det offentliga skulle just snöa in på en 50+ undersköterska från Göteborg. Känner mig knappast subversiv längre.


Vad som däremot stör mig är "lillebror" som springer omkring med mobiltelefon med inbyggd kamera och filmar mig utan att jag vet om det. Sedan plockar man ut adress, telefonnummer och inkomstuppgifter från digitala arkiv på nätet och plötsligt har min granne ett helt litet arkiv kring mig och alla mina vänner.

Nu kommer även mellanbrorsan och knör sig på. Det verkar som om våra communities som Facebook och liknade bearbetar våra profiler för att kunna förse oss med riktad reklam. För min del är detta lätt att komma runt. Jag använder Firefox. Det har jag gjort länge. I Firefox kan man använda sig av små extra program som kallas "tillägg". Mina bästa tillägg är "Adblock" och Adblock Filterset". Jag har inte sett en enda annons på flera månader. Det är så skönt.

Problemet är att numer börjar sajter bekämpa detta genom att spärra Firefox. Du kommer helt enkelt inte in om du inte har rätt nätläsare. Detta är något som får mig att dra på smilbanden. Så enbarmligt korkat. Det finns miljarder webplatser på nätet. Är det någon som hindrar mig så går jag någon annan stans. Snart är webben 15 år. Att man inte på den tiden ens lärt sig det mest rudimentära kring hur mediet funkar.

Det vet lillebror - och det oroar mig.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam vid Gustav Frödings bortgång. Förhoppningsvis i ett anfall av dåligt samvete efter det bristande stöd man visade när Fröding blev ställd inför rätta med dikten En Morgondröm.
Men Fröding och Heidenstam är borta och i år har ytterligare tre konstnärer följt efter: Hoppas de alla kan sitta i poeternas speciella himmel och inspirera varandra.

Povel Ramel
Var Povel Ramel verkligen poet? Var han inte bara en underhållare, en glad gubbe med ett lyckligt piano.
För mig var han en diktare av sällsamma dårdikter, insiktsfulla visor och en aldrig sinade källa av ren musikalitet. Det finns inget typisk ”Povelskt”. Han lånade från allt och alla, återberättade och gav det sedan en mycket speciell klang som var hans egna, högt personliga. Jag saknar. Oändligt.

Lars Forsell
En av de första diktare jag lyckades närma mig, förstå och njuta av. Han vågade vara enkel men han blev aldrig förenklad. Han sökte sig djupt ned bland poeter som ex. W. B. Yeats men han kunde också skriva en schlager när han så önskade. Han var fransman, svensk, irländare och sprudlande.

Evert Taube beskrev honom med orden:
Då fick man höra en ny musik!
Han blandar lockrop och vreda skrik!
Ja, både ilsken och kärleksrik
var denna främmande fågel.

Ingmar Bergman
Året var 1977 och TV visade Sjunde Inseglet. Det var som ett knytnävsslag. Döden som allsädes närvarande. Gycklarparet som lyckas undkomma. Men... tänkte jag när filmen var över... de unkom ju inte. De lyckades ju bara uppskjuta det oundvikliga ett tag, några år.
Hur ska man kunna leva vidare i en sådan vetskap:

Döden: Har du tappat intresset för vårt spel?
Antonius Block: Tappat intresset? Tvärtom.
Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?
Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?
Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Att förlika sig med det man inte kan påverka är nog en av de svåraste erfarenheterna en människa kan göra. Och i överförd bemärkelse det postmoderna samhällets stora förbannelse.

Tre poeter med olika uttryck. Tre poeter som lärde oss något om oss själva.Har konsten något högre syfte så är det väl detta.

Sedan kan man ju spekulera i vad som skulle ha hänt om Ingmar Bergman någonsin gjort slag i saken och skrivit en film baserad på Povel Ramels Gräsänklingsblues.

Mitt i sommarens nyhetstorka går två förvirrade hjärnor i kamp på DN:s debattsida. Bo Strömstedt och Björn Ulvaeus försöker genom allmän förvirring debattera frågan om vi ska ha lagstiftad religionsfrihet i Sverige. Och i så fall varför? Eller varför inte.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=672789

Förbundet Humanisterna med Ulvaeus i spetsen tycker att det räcker med de övriga friheter vi har i form av åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc.

Vad Strömstedt tycker begriper jag inte över huvud taget. Hoppas han förstår det själv.

Jag har svårt att förstå hur man samtligt kan hävda åsikten om ett sekulariserat samhälle och ändå hävda att den religiösa uppfattningen inte ska ha någon form av juridiskt skydd. Sekularisering innebär att religionen inte skall kunna påverka de politiska processerna, något jag anser sunt och bra.

Därför måste religionen skyddas av lagstiftning – eftersom den inte kan påverka samhället. Så enkelt är det.

Ulvaeus fyller därefter på med ett antal berättelser och exempel på hur man missbrukat religionen, såväl från den kristna som muslimska sidan. Kontentan är emellertid att inga av dessa exempel visar på begångna brott. Man kan inte visa upp ett enda exempel på frikännande domar med hänvisning till religionsfrihet. En mängd dumheter – javisst men inga regelrätta brott.

Jag skulle också bli mycket förvånad om vi lät brottslingar gå fria med hänsyn visad till deras religiösa uppfattning. Skulle detta, mot all förmodan inträffa kanske jag skulle ställa mig på Humanisternas sida. Fram tills dess så anser jag att människor med någon form av religiös uppfattning måste ha en lagstadgad rätt att uttrycka den.

Sport och idrott är förmodligen det tråkigaste jag vet. Jag säger inte att ishockey är trist. De som gillar hockey njuter förmodligen men själv anser jag att det är ungefär lika kul som att glo på en vägg där färgen torkar.
Men det finns ett undantag - Speedway. För mig är all annan sport bara ersättning för Speedway. Fyra förare, fyra cyklar och fyra varv runt en bana. Och det är så spännande att man baxnar.
Närmre vagnskapplöpningarna i det gamla Rom kommer vi inte i modern tid.

Och så inträffar katastrofen...

Vargarnas Kenny Olsson råkar ut för en olycka. En olycka så vidrig att han avlider. För den som älskar Speedway är detta det mest vedervärdiga som kan inträffa. En ung människa dör i förtid, en annan förare är skyldig och få bära skulden hela sitt liv. Sist och minst; sporten får en fläck på sin flagga. Livet är ibland outsägligt vidrigt.

Självklart måste reglerna ses över. Självklart ska sargen bli mer säker och självklart ska strängare regler införas. Förare som t.ex. Nicki Pedersen måste inse att det är på smidighet, skicklighet och intelligens man vinner lopp. Inte genom att skapa olyckor. Som nu senast i på GP-tävlingarna Eskilstuna. Det förvånade mig att han inte blev avstängd.

Vi som älskar Speedway gör det inte för att vi gillar olyckor. Vi älskar Speedway på grund av förare som Tony Richardsson och Jason Crump som vinner på skicklighet.
Vi gör det därför att vi älskar att se förare som Fredrik Lindgren gå från reservplats till bronsmedalj. Men inför olyckor och skadade förare känner man bara ilska, sorg och irritation.

Därför är det med avsmak man läser en sportreporter som Lasse Anrell när han reagerar med ryggmärgen och kräver ett totalförbud. Att gråta krokodiltårar offentligt är såväl smaklöst som hycklande.

Dessutom finns det ett klassperspektiv. Inom idrottsvärlden finns det fina sporter med mycket pengar. T.ex. golf och tennis.
Det finns också sporter som har ont om pengar och där publiken oftast kommer från landsbygden. Speedway och bandy är två exempel.
Svensk journalistik tvekar aldrig att ge sig på denna grupp, förmodligen därför att man tror sig kunna göra så men en stark mediaindustri i ryggen. En mediaindustri som man bara har tillgång till om man äger ett välbetalt arbete i en storstad. Då kan man kosta på sig att sparka nedåt och hyckla med tårar.

Tur att man inte gillar någon annan sport. Då skulle man väl få hjärtinfarkt av alla inkompetenta sportjournalister.

När är man egentligen svensk och när blir man egentligen Göteborgare? Det finns platser i Sverige där man först räknas som infödd efter 3-4 generationer. Och så finns det Göteborg. Eller för att citera stadgarna i Kals Åden: ”För att bli medlem i Kals Åden måste man vara född i Göteborg – eller någon annanstans”. Göteborgare föds man inte till. Man blir det när man känner sig som sådan.

Varje år är det 3000 – 4000 personer i Göteborg som gillar Sverige, så bra att de ansöker om och får svenskt medborgarskap. Hittills har det varit så att detta medborgarskap, kommit med ett brev på posten, vilket i och för sig varit effektivt men knappast på något sätt värdigt.

Därför beslutade Göteborgs kommunfullmäktige att en välkomstceremoni kommer att hållas på Liseberg den 6:e juni med start i år 2007. Då kommer alla nyblivna svenskar att hälsas välkomna. Hur denna ceremoni ska se ut eller vad som kommer att hända för övrigt vet ingen i skrivande stund. Bara att det ska vara vackert, värdigt och väldigt kul.

Om detta är alla politiska partier överens. Tja, inte alla föresten. En av Kommunfullmäktiges mer letargiska politiker vaknade plötsligt upp ur sin Törnrosasömn vid fullmäktigemötet 25/1. Det var Sverigedemokraternas representant Mikael Jansson som reagerade med ryggmärgen. Ceremonin skulle bli för dyr och framför allt ville man inte se nationaldagen ”besudlad” av främmande kulturer. Förmodligen hade han även protesterat mot att högtiden skulle läggas på Liseberg om han bara tänkt så långt.

Maken till småsnål ynkedom får man förmodligen leta efter. I denna handling ser man tydligt SD:s fullständiga brist på generositet och människokärlek. Att vara ekonomiskt försiktig är en sak men att överhuvud taget ifrågasätta själva poängen med en välkomstceremoni – dess placering på nationaldagen – är inget annat än politisk pervertion. Tydligare kan man ju inte visa att man anser att endast äkta, infödda svenskar ska ha tillgång till nationaldagen. Man säger sig vilja föra landet tillbaka till ”folkhemmet” som det såg ut för 30-50 år sedan. Ett folkhem som tyvärr aldrig existerat. Historielösheten är total.

Ser man hur vi tog hand om människorna på 50-talet kan man inte bli annat än förskräckt.

• Homosexuella kunde gripas av polis – just för att de var homosexuella.
• Mentalsjuka lobotomerades och tvångs-steriliserades
• Gamla människor spärrades in på långvård med upp till 8 personer i varje rum och fick så vackert gå och lägga sig klockan 15.00.
• Var du Rom (det vi förr kallade zigenare) fick du ingen fast bostad.

På femtiotalet var det inte lätt att vara minoritet. Du skulle vara man, svensk och ung. Då kunde du vara fullvärdig medborgare. Alla övriga fick möjligen en plats på samhällets bakgård. Det är denna typ av samhälle som SD vill återvända till. Och detta återvändande ska se bla. genom att stänga ute en stor grupp människor från ett värdigt firande av vår nationaldag.

Ska vi fira Sveriges Nationaldag ska den vara till för alla som känner sig svenska. Inte bara de som råkar vara födda här.

Sveriges Radio meddelar, enligt Aftonbladet att de varumärkesskyddat ordet Sommar. Enligt Aftonbladet så:

"Från och med 2 april blir det förbjudet för andra än SR att använda namnet "Sommar" i samband med till exempel radioprogram, vissa trycksaker och cd-skivor. "

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1004320,00.html

Därför vill jag bara meddela att jag tänker skydda begreppen; Vinter, September samt Torsdag. Förhoppingsvis finns det även vägar att få ekonomisk ersättning (s.k. Temporal Stimavgift) om någon skulle använda dessa begrepp utam mitt medgivande.

Att vara kulturpolitiker är oftast byråkratiskt så det förslår. Visserligen får man se en mängd goda utställningar, föreställningar och festivaler. Men det är inte dessa jippon som är den drivande kraften. Vad som får mig att verka, är en vilja att presentera ett högstående kulturutbud för alla medborgare. Kvalitet, är en viktig drivfjäder.

Den eviga frågan är då varför? Varför ska vi ha offentligt finansierad kultur i samhället, över huvud taget? Svaren är förhoppningsvis lika många som det finns partier i Kulturnämnden. Men det finns en bred skiljelinje. Ska vi ha kultur för kulturens egen skull eller ska vi se kulturen ur ett nyttoperspektiv? Det första synsättet hör hemma i den borgerliga kretsen och det andra brukar hävdas av partierna på vänsterkanten.

Är man då medlem i Miljöpartiet så ser man fördelarna med båda synsätten. Det finns inget antingen eller. Det finns bara både och. Både kultur som egenvärde och kultur för att uppnå andra syften.

Oftast får man då vara pragmatisk och se till det rent praktiska. Mycket handlar om vilka uttryck man vill stödja. Väldigt lite handlar om varför man vill stödja dessa uttryck.

Att se syftet med en ”nyttig” kulturpolitik har från borgerlighetens sida oftast förkastas med begreppet ”Instrumentell Kulturpolitik”. Alltså kritiserar man vänstergruppen för använda kulturpolitiska medel för att uppnå andra effekter som tex. ökad sysselsättning, ökad turism, ökad integration etc.

Så långt finns det en tydlig skillnad – i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.

Jag vet inte mycket om kulturpolitiken i Stockholm – mer än att den styrs av en borgerlig majoritet. En majoritet som därför, i konsekvensens namn, inte borde vara instrumentell i sin politik.

I Skarpnäck i Stockholm finns en fri teatergrupp vid namn ”Södra Fot”. I september förra året satte de upp en föreställning kallad: ”Allsång mot alliansen”. Jag såg de inte, kan inte uttala mig om dess kvalitet. Men man kan inte annat än bli förbannad när den borgerliga majoriteten beslutar att 2007 dra in alla bidrag till Södra Fot. Den enda orsaken är att man inte delade de åsikter som framfördes på Södra Fot. Under en kväll i september.

Det finns två ting som upprör med detta. Till att börja med att man låter partipolitiska åsikter styra kulturbidragen. (Tyck som vi, annars blir det inga pengar)

Men som faktiskt är mer upprörande är det hyckleri som ligger bakom.

Det finns en ovilja från borgerligt håll att över huvud taget stödja kulturen i våra förorter.

Varje strävan att satsa kulturpengar på platser som Angered, Biskopsgården eller Tynnered, för att uppnå förbättringar, bemöts med kritiken att detta är ”Instrumentell Kulturpolitik”.

Men man tvekar inte att använda samma instrumentella politik för att tysta andras åsikter.

Kulturpolitik ska bla. styras av kvalitet och respekt för demokratiska processer. Inte som ett instrument att tysta åsikter.

Jag har länge burit på en dagdröm. Ni vet, det där man skulle vilja göra men aldrig törs.

Låt oss börja med bakgrunden. Jag bor i Göteborg. Detta innebär bla. att går man ut får man oftast tränga sig fram på trottoaren bland utdelare av gratistidningar och försäljare av kontantkort till mobiltelefonen. De förstnämnda är lättast att hantera. Jag låter MP3-spelaren vara inpluggad i öronen och stirrar frånvarande ut mot horisonten – ungefär som man var försjunken i musikens förtrollande värld.

Försäljarna kan knappast veta att jag lyssnar på ”Människor och Tro” via podradio. Hemskt ord det där föresten – podradio.

Nåväl tillbaka till drömmen. Jag gillar inte mobiler. Jag vill ha min privata sfär för mig själv och inte vara tillgänglig 24 timmar om dygnet. E-post är för mig perfekt. Då kan jag själv ha kontroll över mitt liv och kan själv bestämma när jag kan ge all min energi år vänner och bekanta.

Jag drömmer alltså att jag vandrar uppför Avenyn här i Göteborg. Fram till mig kommer en ung kvinna som frågar om jag vill halvera mina kostnader för mobilen? Hon vill alltså att jag ska byta mobiloperatör.

I min dröm sliter jag då fram mobiltelefonen ur innerfickan. Jag kastar den i gatan så att den krossas och sedan stampar jag på bitarna.

Efter detta dansar jag befriad uppför Avenyn, mot Götaplatsen och sjunger jublande vilt: ”Jag är fri, äntligen fri!”

Drömmen brukar sluta med att ett antal vänliga herrar i vita rockar som kommer och hämtar in mig till någon form av vilohem för personer som inte anpassat sig till det (post)moderna samhället.

Så drömmer jag. Undras vad Freud skulle tycka om det?