Varför ägnar man sig egentligen åt politik?
I mitt fall var svaret ganska enkelt. Jag läste i tidningarna om det ena enfaldiga beslutet efter det andra, i nämnder och kommunala bolagsstyrelser. Jag tyckte det liknade skrutt och tänkte ilsket: "Det där kan väl jag göra bättre"´. Sagt och gjort. Jag började lära mig spelreglerna och blev medlem i det enda tänkbara partiet: MP. Jag fick en ersättarplats i en nämnd som tar hand om skolbyggnader, vilket var en nog så nyttig skola.
Senare blev posten som ledamot i Kulturnämnden ledig och till min stora glädje så blev jag vald av MP:s medlemmar. Det var bara att kasta sig i vattnet och klara upp situationen.
Då hände det märkliga. Tidningarna skrev om oss och om våra beslut. Man kunde läsa att vi gjort de mest märkliga saker. Att vi frossade på skattebetalarnas pengar och att vi inte ens visste hur man ska bära sig åt när man röstar. Det märkligaste var dock att allt detta var påhittat. De artiklar jag tidigare läst och som gjort mig högt förbannad, de handlade nu om mig och om de beslut jag skulle ha fattat. Och allt var påhitt. Det är som att ha ett extra jag som lever i någons slags såpopera och denna persona gör en massa underligheter - enligt tidningarna - och dessa ska jag försvara.
- Hur kan ni fatta så konstiga beslut, frågar vänner? Att sedan förklara att vi inte alls gjort som det står i tidningen tar lång tid och är mycket påfrestande.
Det senaste påhittet dök upp 20/11 i GP. Enligt detta skulle vi inte ens veta hur man rekryterar en ny kulturchef. Naturligtvis vet vi det. Det har rekryterats många chefer genom åren. Den som är nyfiken kan ju alltid ta en titt i Lennart Widings blogg.
Tack och lov att det finns kanaler där den riktiga historien kan berättas. Om nu sanningen ska fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar