Så var det över

Det har varit åtta spännande år i politiken varav sju år i kulturnämnden. Jag har sett ett otal kulturchefer komma och gå och jag har upplevt tre olika ordföranden.
Jag har varit med och tagit beslut, de flesta, men inte alla, kring frågor som legat mig varmt om hjärtat. Jag har upplevt en högkonjunktur och en lågkonjunktur.
Jag har åtminstone vid ett tillfälle blivit fly förbannad på en enhetschef. Men än fler gånger har jag blivit lycklig över vad man lyckats åstadkomma.

Det fanns tillfällen då jag njöt av att vara en del av Göteborgs kulturliv och det fanns tillfällen då jag drog mig undan och bara velat vara för mig själv. Jag har mött människor jag tyckt mycket om och mött andra som jag undvikit.

Egentligen undrar jag mest... hur mycket kan och bör man avslöja. Ska jag berätta om den gravt berusade borgerliga ledamoten som ville att jag skulle rösta på deras förslag. Ska jag berätta om hur ett antal socialdemokrater försökt påverka mig att byta parti? Jag tror inte det... Finns ingen anledning.

Jag trivs så utmärkt med MP. Att sträva efter en decentraliserad kultur. Att kämpa för miljö och feminism passar mig utmärkt. Att veta att man har en stor grupp partimedlemmar bakom sig i det man anser och det man gör, det känns som en styrka.
Det kom aldrig några direktiv uppifrån. De medlemmar som ville påverka kunde själva ringa eller mejla så att jag kunde arbeta in deras åsikter i debatterna.

För debatter blev det. Oftast i samarbetet med (S). Mina minnen av dessa sju år är ljusa. Jag är glad att jag utfört det och det har varit fina år. Men ska jag måla ett mörkare penseldrag i tavlan så hade jag nog varit lyckligare om jag kunna stå helt fri från Socialdemokratin. Det hade gjort arbetet lättare och tydligare.

En kultursyn så trång, så trång

I slutet av november samlades aktivister och poeter utanför Dramaten i Stockholm. Det var en antirasistisk demonstration i syfte mot Sverigedemokraternas försök att annektera kulturen för sina egna syften.
I samband med detta skrev man ett upprop i Aftonbladet där man bl.a. framhöll att:

Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull.

Naturligtvis besvarades inlägget av SD ... eller rättare sagt av Chang Frick; deras kulturpolitiske talesman i Sverigedemokratisk Ungdom.

Förutom det vanliga förvirrade gnället över att motståndaren inte tog avstånd från Marx och Muhammed i sin demonstration så innehöll artikeln en mening värd att citeras:

I grunden ser vi kultur som ett verktyg för att skapa en sammanhållning och ett mervärde i samhället. Eftersom världen sedan länge är indelat i nationer, och även skattepengarna följer samma geografiska avgränsningar så tycker vi att det är rimligt att ha detta i åtanke när vi sponsrar kultur med offentliga medel.

Det är här man slår knut på sig själva och begår att praktfullt dubbelfel.

a) Att kulturen endast har ett värde som verktyg att genomföra en politisk ideologi. Detta är ett praktexempel på instrumentell kulturpolitik och dessutom ett förnekande att kulturen skulle ha ett egenvärde. Det var väl detta aktivisterna syftade på när de skrev att "Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull."

b) Att det skulle finnas en specifik "Svensk kultur" som står i motsättning till den "Utländska". Det verkar som om man tror att den svenska kulturen är som en avskärmad rabatt där det kan blomma utan någon påverkan utifrån.

Att den svenska kulturen är en smältdegel där strömningar och influenser från hela världen blandas, detta verkar ha undgått den trångsynta Sverigedemokratin. Förmågan att ta till sig inspiration utifrån är den verkligt svenska traditionen. Att bygga murar runt landet är enbart totalitärt och är ett tecken på att min syn på SD som ett nazistisk parti, verkar vara den riktiga.

I SD:s samhälle avlider kulturen av näringsbrist.

Kungar och delikatesser.

En av de mer intressanta aspekterna av politiskt arbete är begreppet; Delikatessjäv. Det var vår tidigare ordförande Ewelina Tokarczyk som lärde begreppet.

 

Kanske man först ska definiera ordet jäv. Wikipedia skriver såhär:

Jäv är en situation där en beslutsfattare kan tänkas vara partisk, eller en juridisk invändning mot en sådan situation. Den som invändningen riktas mot är jävig. Syftet är dubbelt: dels att hindra att sådant som inte hör till saken får bestämma utgången, dels att hindra att misstanke uppstår om att beslutet inte är fattat på saklig grund.

Men delikatessjäv är lite annorlunda. Då handlar det om att man fattar beslut utifrån en mer informell ståndpunkt. 

För ett par år sedan skulle vi dela ut arbetsstipendier till några av Göteborgs bättre konstnärer. Att Livet Nord eller Nikke Ström skulle få det var ju inget problem. Men i listan över stipendiater hittade jag konstnären Stefan Ceder som var min klasskamrat under hela grundskolan och som jag träffar ibland över en öl eller ett glas vin.

När beslutet skulle tas reste jag mig upp och lämnade mötet. För mig var det typexempel på delikatessjäv.

Ett annat exempel är programledaren Karin Hübinette som fick sluta som programledare för Agenda i SVT när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Man bör inte ta några chanser när det gäller privat och offentligt liv.

Däremot, och detta är intressant, fick även Tove Meyer lämna sitt jobb som researcher på SR när hon deltagit i boken ”Den motvillige monarken”. Personligen anser jag inte att detta snuddar vid delikatessjäv och att man därför inte kunde motivera avskedet .

Däremot har det uppstått en likande situation inför programmet ”Året med kungafamiljen” som sänds i SVT i jul. Projektledaren för detta program heter Meta Bergqvist. Hon är dessutom nära vän med kungafamiljen och gammal barndomsvän med kungen. Hon sitter med andra ord ungefär i samma sits som jag gjorde när vi skulle dela ut stipendier.

Men i detta fall väljer man att bortse från problemet med delikatessjäv och får samtidigt en projektledare som garanterat är positivt inställd till kungafamiljen. Som om inte den rojalistiska reklamen fått sitt när Viktoria gick åstad och blev gift.

Det skulle sitta bra med lite konsekvens ibland.

Några tankar om svensk folkmusik

Jag har ett mycket kluvet förhållande till den svenska folkmusiken. Får jag höra en riktigt gammal polska kan jag bli tårögd av glädje. En sprittande schottis gör mig glad och en polka gör mig överlycklig.
Tyvärr är kärleken obesvarad. Varje gång jag tar upp gitarren för att spela så lyckas jag alltid trassla mig in i någon sällsam takt och oftast slutar det med att hela rytmiken går förlorad.
Men kärleken till de gamla polskorna går aldrig förlorad. Jag sitter som tjuren Fedinand, under korkeken, blundar och luktar mig rakt in den folkliga musikens fantastiska värld.

Men trots att jag spelar som en krycka har jag aldrig känt mig utstött. Det finns alltid någon mysig spelmansstämma där man kan hoppa in och buskspela. Och några av mina mest intensivt lyckliga ögonblick har jag varit med om när jag mött människor som varit fullständiga främlingar, vi har spelat ihop och stor musik har uppstått - helt spontant och utan några förberedelser.

Detta har präglat min syn på kultur över huvud taget. Den synen som säger att när kultur är som bäst så sammanför den människor. Den låter oss kommunicera bortanför de skrank och staket som vårt ursprung, vårt språk och våra fördomar sätter upp. Det viktiga blir den glödande stund då två eller flera människor hittar fram till varandra och hjärtan möts.

Denna syn passar tyvärr inte in i Sverigedemokraternas kultursyn. Där föredrar man att se kulturen som ett slagfält där arméer av kulturarbetare ska dra fram och kämpa om de få resurser som finns. Människor ska ställas mot varandra och felan och stråken blir sköld och svärd på en plats där endast den äkta svensk musiken ska stå som vinnare.

Där musiken för samman människor där kommer sverigedemokrater och sliter dem isär.

Cornelis - En filmanmälan

Egentligen var det enbart som en egotripp som jag pallrade mig iväg till bion för att se filmen om Cornelis. Två av personerna i filmen, Fred Åkerström och Sid Jansson, har jag ju träffat i verkligheten. Och även om porträttet av Fred kändes helt ok så var det en säregen Sid som virvlade förbi i några scener. Förutom Zorns gamla stormhatt så var det inte mycket jag kände igen.

Detta är filmen som berättar en människas liv, från de första stapplande stegen i Holland till gravstenen vid Katarina kyrka. Den är rapsodisk och fragmentarisk. Jag kan tänka mig att det finns de som kan reta sig på berättartekniken, men mig passade den utmärkt. Flera gånger antyds ett skeendes begynnelse för att sedan avslutas med ett snabbt klipp till någon löpsedel. Stor skandal. Och ett sparsamt berättande som lämnar utrymme för mycket musik.

Det är också en film där tiden spelar mindre roll. Händelser måste inte inträffa i samma följd som i "verkligheten". Visan om Ågren kan, i filmen, mycket väl spelas in efter att Cornelis lämnade Metronome - bara det för handlingen framåt. Vad jag tycker om hos filmen är att den sätter fokus på människor. Inte, som en dokumentär, försöker återge ett skeende.

Jag funderar länge på vad som berörde mig så djupt. Förmodligen är det så att jag rörde mig i samma värld (men inte på samma plats) där filmen utspelas. Varje lite scen återkallar minnen från en tid som kanske inte var mitt livs lyckligaste men som formade mig till den person jag är i dag. På gott och ont.

Gubben gnäller del 6 - Fundamentalism

Egentligen började det i nian i grundskolan. Året  var 1969 och 68-rörelsen hade spridit sig till Västra Frölunda. Maos Lilla Röda dök upp bland klasskamraterna och citerades flitigt: "Imperialismen och alla Reaktionärer är Papperstigrar". Vad det betydde visste jag inte men det lät fräckt att citera utantill.
Snart började jag drabbas av tvivel. Var maoismen så vettig? Kunde det vara nyttigt att dyrka en annan människa?
Naturligtvis blev svaret från de troende: Var man så vis och förståndig som Mao så skulle man dyrkas.

Det var mitt första möte med fundamentalismen.

Några år senare satt jag i en buss på väg till Hönö med några killar i min egen ålder. När de hörde att jag var kristen blev de glada. När de hörde att jag inte var frälst och inte heller hade någon längtan efter att uppfyllas av Guds ande blev de mer betänkliga. "Jaha. Sån där barnatro. Det är inte mycket att ha."
Mitt andra möte med fundamentalismen.

Jag skulle göra sommarpraktik på gymnasiet och hamnade i en grupp med killar som alla vad medlemmar i SSUH (Sveriges Studerande Ungdomars Helnykterhetsförbund). Jag hade samma syn på alkohol då som nu. En Whisky eller en Dry Martini är gott i bland. Däremot tyckte jag redan då illa om att bli full.
– Skulle du kunna avstå från alkohol, frågade de mig?
– Lika lite som jag kan avstå från grillad kyckling, tänkte jag och svarade därför Nej.
- Då är du alkoholist, kom svaret.
Det var mitt tredje möte med fundamentalism.

Ofta, men inte alltid, så är detta något man inte märker när man befinner sig mitt i själva idévärlden men tvekar man och undrar så finns det förmodligen ett antal vettiga frågor man kan ställa sig. T.ex:
Finns det t.ex. ett synsätt som är baserat på "vi och dom"; M.a.o. vi som är upplysta och dom där som fortfarande vandrar i mörkret?
Är man dessutom ute efter att frälsa världen? Vill man att "dom" ska bli som "vi"?
Och framför allt; Ställer man sig någonsin frågan: Har jag fel? Eller för att omformulera det: Låter man sin egna ideologi belysas av motståndarnas åsikter för att på så sätt utvecklas?

Tittar man på samtida idéer så tycker jag t.ex. att en grupp som Humanisterna faller inom gruppen "nutida fundamentalister". Det är naturligtvis inte deras ateistiska syn jag vänder mig emot, även om medlemmarnas hybris i bland kan vara tämligen motbjudande.

Vad som stör mig är att man betraktar sig själva som mer upplysta än de som har en religiös uppfattning, att de vill frälsa världen från vad man betraktar som vidskepelse samt att man aldrig någonsin har ställt sig frågan: Är vår syn rätt och riktig?

I en sak har de rätt. Det finns religiösa organisationer som är rent skadliga. Men detta beror inte på dess idévärld. Det beror på dess fanatiska övertygelse. En fanatism som vissa humanister / ateister tyvärr verkar dela.

Gubben gnäller del 5 - Anti-feminister

Såg just en kommentar på en av GP:s webbsidor: "Jag är inte feminist. Jag anser att alla människor är lika mycket värda."
Det är en säregen nöt att knäcka, den att feminismen skulle vara en ideologi som premierar vissa samhällsgrupper. I själva verket är det ju så att feminismen är det yttersta uttrycket för all människors lika värde. Jag vet faktiskt ingen annan ideologi som så tydligt markerar att alla människor har samma värde.

Ändå verkar det ligga något mycket farligt i själva ordet. Jag tänker t.ex. på förre integrationsministern Nyamko Sabuni som startade sin karriär genom att tydligt påpeka att "Feminist var hon då rakt inte - snarare tvärt om." Att vissa politiska kommentatorer avstod från att ifrågasätta hennes uttalande kan väl bara betraktas som ren lathet. Hade jag suttit i deras sits så skulle jag frågat vilka grupper i samhället hon därmed ansåg vara mer värda andra andra?

Kanske är det den frågan man bör ställa till de som har en negativ syn på feminismen: "Vilka människor i samhället ska vara mer värdefulla och vilka fördelar ska dessa grupper kunna ta del av?"

Nu är feminismen inte helt problemfri. Tack och lov. Även om man är enig om målet - ett jämställt samhälle så är man inte ense om vilken väg som ska leda dit. Detta är feminismens svaghet. Men också dess styrka. Eftersom den inte ger färdiga svar så kan den fördjupa samhället och därmed stärka demokratin.

Vore man elak kunde man ju påstå att anti-feminismen därmed strävar efter ytliga samtal och grund demokrati. Men vem vill vara så elak?

Nostalginörderi

På Fars Dag ska man få presenter - om man vill. Jag vill inte. Jag har alla slipsar och allt rakvatten jag behöver. Och röker jag jag inte längre så en ny pipa är väl inte aktuellt heller.

Tankarna går i stället till sekundärminnen, som man sa på den tiden jag undervisade i ADB, som det hette på den tiden.
Jag minns min första dator; ABC 80 hette den och bredvid själva datorn kopplade man upp en stor otymplig låda som matades med kassettband. Jo, helt vanliga kassettband - sådana man kunde spela in musik på.

Nästa dator hette ZX Spectrum och den matades också med kassettband men... På Spectrumfabriken fick man för sig att tillverka ett snabbare sekundärminne. Man kallade det Microdrive och det var fullständigt omöjligt. De små bandkassetterna bara trasslade sig och man var ändå tvungen att göra backup på vanliga kassettband.

Nästa dator var Atari ST och där använde jag disketter. Små fyrkantiga plastskivor som kunde rymma hela 1.5 Mb. Fast till en början var de bara enkelsidiga och rymde hälften så mycket.

Numer har jag småkort och USB-pinnar samt två interna hårddiskar på totalt 1.5 Gb.

Om 10 år sitter vi förmodligen med nåt som liknar USB-pinnar men som rymmer flera Tb. Och då säger vi nostalgiskt. Tänk när vår dator hade en hårddisk. Kommer ni ihåg???

Gubben gnäller del 4 - Engelska

Eller rättare sagt... Svenskar som inte kan engelska men envisa med att skriva på något annat än sitt modersmål.

Visserligen finns det undantag. Joseph Conrad t.ex. Han föddes i Ukraina och hade polska som sitt egna språk. Trots det skrev han en av den engelska litteraturens främsta böcker: Mörkrets Hjärta. Men han är ett undantag.

Gnället slog mig häromdagen när jag lyssnade på en av min favoritlåtar; Atomic Swings Stone me Into the Groove.



Vad sjunger killen egentligen?

So just stone me into the groove
You're making everything beautiful
I think it's wonderful
Stone me into the groove
I wanna go!

Ska man överätta detta till svenska så bör det väl bli ungefär

Så bara stena mig i spåret
Du gör allt vackert
Jag tycker det är underbart
Stena mig i spåret
Jag vill gå!

Rappakalja kan man kalla det om man vill vara snäll.

Ännu värre blir det om man går till en grupp som Roxette. (Vad betyder det föresten???)
I Joyride (som f.ö. betyder bilstöld) hittar man följande textrader:

I hit the road out of nowhere
Had to jump in my car
Be a rider in the love game
Following the stars
Don't need no book of wisdom
I get no money talk at all

Att förattaren inte anser sig behöva visdomens bok behöver han inte förklara. Vi andra hade nog sett att han åtminstonde varit skrivkunnig.

Det vimlar av duktiga visdiktare i dag. Problemet är bara att de inte vill vara visdiktare. De vill vara singer-songwriters och skriva på englska. Det största problemet är att de inte kan engelska. Det borde de kunna om de ska skriva. På engelska.

Det är inte alla förunnat att vara William Shakespeare:

Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all too short a date,

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature's changing course, untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st.

So long as men can breathe or eyes can see
So long lives this, and this gives life to thee.

Gubben gnäller del 3 - Bondfångeri

Överallt finns de. De som tror att man inte har någon som helst kunskap och de som tror att plånboken är tillräckligt stor för att  köpa onödiga varor. Det gör mig inte så mycket att de försöker sälja smörjan. Vad som stör mig är att det finns människor som underskattar ens kunskaper.
Ett exempel:
Till att börja med måste jag berätta att jag har en viss passion för linoljefärg. Att testa olika typer av linolja och att blanda färgpulver till önskad nyans är väldigt roligt. Så kan jag t.ex. berätta att om man blandar vit linoljefärg med Engelsk Rött så för man t.ex. en gräsligt motbjudande rosa nyans.
Men bara linoljan är ett kapitel i sig. Det finns rå och kokt linolja och det finns varmpressad och kallpressad. Med andra ord finns det fyra olika sorters linolja. Var och en med sina egenskaper.
Linolja får man av frön från lin. Man kan pressa den kallt och använda den precis som den är. Det kallas för Rå Kallpressad Linolja och har en god förmåga att tränga djupt i i trä. men den tar en hiskelig tid att torka - 14 dagar är ingen ovanlighet.
Det fina med Rå Kallpressad Linolja är att man kan faktiskt dricka den, utan några som helst men. Den är tom nyttig.
Priset per liter ligger mellan 100 till 150 beroende på kvalitet.

Döm om min förvåning när jag en dag såg en pytteliten flaska med linolja i en hälsokostbutik. Den var kanske på 50 ml och kostade 35:-
Eftersom jag blev förvånad över priset så frågade jag om det var något speciellt med olja.
Ja, svarade man. Detta är inte Linolja. Det är Linfröolja. Det är stor skillnad.
Men är inte priset lite väl högt, undrade jag.
Linfröolja innehåller så många nyttiga ämnen, sa man då. Så det är verkligen inte dyrt.

Flaskan skulle räcka i en vecka ungefär. På ett år skulle det kosta 1800:- kronor. Gick jag i stället till färgaffären och köpte mig vanlig linolja så skulle summan räcka till ungefär 15 liter. Varan skulle bli identisk med ett litet undantag; Det står Linolja i stället för Linfröolja på flaskan.

Vad var det som hände?

Jag fick häromdagen ett gammalt fotografi. Det kan ses här bredvid och det föreställer undertecknad - vid 29 års ålder. Utan rynkor, skägg och krämpor.
Det fick mig också att minnas en säregen historia som inträffade strax innan detta kort togs.
Jag satt på en av Göteborgs mer välkända krogar och årtalet var runt 1980. Jag åt panerad ost och drack glödgat in. Och då vet varje göteborgare i min generation att resturangen namn var "Gyllene Prag".

Men länge fick jag inte sitta ensam vid mitt bord. Det kom fram en kille i min egen ålder. Hans ansikte var vagt bekant och han frågade mig om han fick slå sig ned.

– Visst, sa jag. Och tänkte att lite sällskap är alltid trevligt.
– Snart är revolutionen här kamrat, sa han. Och då ska vi med våra vapen krossa det förtryckande borgerskapet.

Bland folk jag umgicks med, där och då, var ju detta ett fullt naturligt sätt att inleda en konversation så jag nickade bara vänligt.

– Och då är det du och jag kamrat som står främst på barikaderna, fortsatte han.

Inte ens på den tiden var jag någon framstående revolutionär så jag påpekade bara vänligt att skulle, mot förmodan, den väpnade socialistiska revolutionen bryta ut så var jag nog den förste att i stället gömma mig under min säng.

Killen blev blodröd i ansiktet. Ställde sig upp och röt: "Det trodde jag aldrig om dig - klassförädare".

Därefter marcherade han bort. Från bordet och från resturangen.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte äta.

Det gick ett par år och jag var på väg hem med spårvagnen. Gitarren var också med.
– Oh, sa en man bakom mig. Spelar du gitarr igen. Vad roligt.
– Tja, sa jag blygsamt. Kul att du minns att jag spelade förr.
– Men, fortsatte mannen bakom mig. Du sjunger väl fortfarande Johan och Johanna?

Nu började en surrealistisk konversation som utmynnade i att jag förstod att han trodde att jag var Dan Berglund. Sedan hände detta misstag med jämna mellanrum under hela 80-talet och ytterligare några år.
Alltid fanns det någon som tog fel. Tills dess jag odlade mig ett skägg. Numer tar ingen längre fel men jag undrar fortfarande om det var händelsen på Gyllene Prag som gjorde att Dan Berglund lämnade KPML(r)... förmodligen inte
.
Men hade det varit så så hade det också varit en fantastisk historia.

Gubben gnäller del 2 - Prylgalenskap

I förra avsnittet av "Gubben Gnäller" berättade jag om svårigheterna med att kunna få tag i det man vill ha. Nu är det dags att gnälla över att få slippa det man inte vill ha - alla dess prylar man påtvingas i form av alla rara och onödoiga presenter som man får på köpet. Förmodligen i syfte att få mig vänligare inställd till varan jag tänkt att handla.

Nu senast var det en slips. Den dök upp i ett bokpaket. Näthandeln tyckte jag behövde en. En svartvit slips med ett yrselframkallande pepitamönster. Det var en slips jag aldrig någonsin skulle köpt. Långt mindre satt på mig. Likväl äger jag nu en ful slips - mot min vilja.

Likadant är det om jag ska köpa en tidning. Speciellt damtidningar verkar vara bra på sånt här. Det finns alltid någon liten pryl fasttejpad på framsidan. Det kan vara en liten spade för borttagning av öronvax eller också en DVD-film – "Ernst bästa tv-program". Huvudsaken verkar vara att prylen är något man inte vill ha och absolut inte behöver.

För ett år sedan ringde de mig från en dagstidning. De vill naturligtvis att att jag skulle kasta bort min surt förtjänade pengar på en prenumeration.
– Du får ett grillset på köpet, sa den lika över som entusiastiske försäljaren.

Jag påpekade för honom att jag har lika stort behov av ett grillset, som en fisk har av en cykel. Sedan framhöll jag att, om han vill jag skulle prenumerera, så kanske de skulle börja producera en tidning, som jag hade lust att läsa.
– Så du är specialist på dagstidningar, svarade han surt.
– Man behöver inte vara mästerkock för att veta när mat smakar illa, var mitt alltför elaka svar.

Det blev ingen tidning. Det blev heller inget grillset. Men hade jag prenumererat hade jag stått med ytterligare en onödig pryl i handen.
Det är inte så att själva ägandet fyller mig med motvilja. Men tanken på att någon, någonstans har lagt ned pengar, tid och energi på att tillverka en meningslös pryl, gör mig mycket irriterad. Vår jord har ändliga resurser. Låt oss därför begränsa vår tillverkning. Låt oss se till att de prylar som tillverkas är sådant som gör våra liv lite bättre.
Plastleksaker från hamburgerbarer, slipsar från bokförsäljare och oanvändbara grillset gör inte vår värld till en bättre plats att bo. Det minsta man kan begära är väl att vi själva ska kunna bestämma vad vi ska äga.

Gubben gnäller del 1 - Boklådor

Vännen Emanuel har på sin blogg inlett en serie han kallar "Emanuel Dissar" och vem är jag som är sämre än att göra likadant. Så till och från kommer här en smula gubbagnäll med underrubriken "Det finns saker som var bättre förr".
Del ett ska handla om begreppet Boklådor - vilket är den korrekta plurarformen av Bokhandel.
Till att börja med så läste jag i DN 101022 att hundra boklådor är i farozonen. Den största och främsta försäljningen sker via nätet så butikerna får slå igen.
Men eftersom gnällgubben är en inbiten bokköpare i butik så besökte jag en bokhandel för att köpa en present till en mycket nära vän. Boken hette "Yllebroderier" och handlade just om detta udda ämne.
Bakom disken stod det inte längre en bokhandelsmedhjälpare. Där stod det en försäljare av den sort som lika gärna kunde kränga vitvaror. Han slog lite på datorn och kom fram till att denna bok kunde jag lika gärna köpa via nätet. Det skulle gå både snabbare och bli billigare.
Naturligtvis gjorde jag så - men den fanns också billigare hos en helt annan distributör. Så var Bokia en kund mindre.
Det var nu jag fick en annan, lika god, idé. Jag skulle köpa Orhan Pamuks senaste. Raskt in i en annan bokhandel i förhoppningen om bättre tur. Tyckte ändå det var bäst att fråga vilken var hans senaste. (Tilläggas kan att jag inte själv är specialist på Pamuk, men den som skulle få boken har läst allt han har skrivit.)
Bakom disken stod en kvinna och man såg i hennes ögon den panik som uppstår när någon frågar efter något helt okänt. Men datorn visste råd. Senaste boken var "Oskuldens museum" och den stod "Där borta", sa kvinnan och pekade lite vagt. Min artighet förbjöd mig att påminna henne om att Pamuk var faktiskt nobelprisvinnare och därför kanske inte helt okänd.
Tack och lov tittade jag efter lite mer noga. Oskulden Museum var inte bara förra årets bok av Pamuk utan fanns även i pocketutgåva.
Årets bok heter Andra Färger.

Om jag ägde en bokhandel och visste att kundunderlaget balanserar på en skör tråd; Då skulle jag vara livrädd att förlora en enda kund. Jag skulle skaffa mig en kunnig personal som visste allt om böcker och som dessutom kunde sälja och rekommendera dem.
Vore de dessutom trevliga och tycker det är kul med kunniga kunder så vore det väl ännu bättre.
Tyvärr verka det som boknördar är ett utdöende släkte. Såväl bakom som framför disken.
Vi som gillar böcker får väl börja handla på antikvariat. Detta är vår sista utpost.

Detta är SD:s vallokomotiv.

 

GP publicerade häromdagen ett klipp med en av Göteborgs ledande Sverigedemokrater.

Det är lätt att skratta. Det är lätt att brotta ned sig i lyteskomik och förlöjliga den här sortens människor. Och det är lätt att låta ett rungande skratt eka hela vägen ut till Rannebergen. Sedan kan man luta sig tillbaka i självgod förnöjelse; Så enfaldiga "dom där är". Låt oss gotta oss åt det faktum att vi inte är lika korkade som dom.
Då har man bara blivit likadan.

Eller som Nietzsche skrev

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.

Det finns mängder av orsaker att behandla även Sverigedemokrater med ett visst mått av god ton. Även om de själva inte behärskar konsten så bör man ju inte förfalla till motståndarens vulgaritet. Risken är ju att man blir likadan.
Dessutom är det danande för karaktären. Någon vis person sade någon gång: "Det finns människor som Gud sänder i vår väg för att vi ska ha något att öva oss på."

Dessutom är det dags att låta SD och resten av världen förstå att det inte är det minsta synd om dem. Självömkan bör inte uppmuntras.

Sverigedemokraterna och den falska antirasismen

En av de mer säregna argumenten hos Sverigedemokraterna är att de kallar sig antirasister och att de även betraktar mångkulturen som den verkliga rasismen. Detta resonemang innehåller så många och säregna kullerbyttor att det, i det närmaste, blir omöjliga att reda ut.
Ska man ändå försöka få någon ordning, så måste man börja med att presentera ett relativt nytt begrepp i kulturpolitiken; "Etnopluralism".
Enligt denna syn så bör varje kultur leva i sin egna lilla sfär och man bör förhindra någon form av kontakt mellan olika folk, raser och kulturer.

Wikipedia definierar begreppet så här:

Etnopluralism är ett begrepp som används inom nationalistiska kretsar. Det råder dock delade meningar om vad den termen innefattar, men ofta uttolkat som att ingen ras eller etnisk grupp är mer värdefull än någon annan, men att de måste leva åtskilda för att undvika påstått negativa konsekvenser av genetisk och kulturell  sammanblandning. Den etniska gruppen anses ha kollektiva rättigheter, vilket främst handlar om rätten till överlevnad, och rätten till en egen nationalstat.

Sverigedemokraterna själva uttrycker det så här:

Ett av kulturpolitiken främsta syften är att stärka intresset för och kunskapen om svensk och lokal kultur liksom att slå vakt om de djupa värden som det kulturella arvet innehåller.

(Inom parentes kan nämnas att man även skriver:

Kommunalt kulturstöd ska inte gå till politisk eller politiserad verksamhet.

vilket bildar ytterligare en SD-paradox.)

Om jag förstår resonemanget rätt så går det ut på följande (mina kommentarer inom parentes):

• Varje folk har rätt till sin kultur (och det kan man ju inte protestera mot)
• Varje folk har rätt att försvara sin kultur mot hot (Nåja - kanske - eventuellt)
• Varje kontakt med annan kultur utgör ett hot (Nu börjar det bli underligt)
• Varje kulturkontakt leder till nivellering och en risk att alla kulturer blir likadana. (Nu har man väl flippat ut totalt.)

Ser man andra länders kultur enbart som ett hot så är det ju inte konstigt att man vill vakta den egna kulturen från invasion. Och då finns det en logik i att man ser mångkultur som rasistisk eftersom den hotar den egna rasen.
Men ser man kulturutbyte för vad det verkligheten är - en möjlighet till utveckling och förnyelse. Då faller naturligtvis hela korthuset samman. Då framstår även etnopluralismen som den fascistiska ideologi som den verkligen är. En metod att skilja raser, människor och kulturer åt.  M.a.o. det som vi i dagligt tal kallar just för - Rasism.

Vem låste gungorna

Av olika orsaker återvände jag till min barndoms gata häromdagen. Nostalgikicken var stor men såpass personlig att jag undrar om någon mer än jag själv har någon glädje av den.
Jag gick också förbi det ställe, där vår enda lekplats fanns. Vi hade sandlådor här och var... men inga riktiga lekplatser. Tills en dag. I ett anfall av givmildhet satte man upp två gungor. Två träplattor fästa i en ställning med stabila järnkedjor. Eftersom vi var c:a 200 7-åringar som bodde i området blev köerna långa till Kaverös enda attraktion. Det köades och det gungades.
Fem minuter fick man gunga sedan fick man lämna plats åt nästa barn. Fem minuter åt gången, fram till klockan sex. Då kom nämligen en fastighetsskötare och låste fast gungorna för natten och de låstes inte upp förrän dagen därpå klockan nio.
När vi frågade varför så sa man att dessa gungor kunde locka barn att stanna ute sent på kvällarna för att gunga. Eller rättare sagt;
– Ni ska inte gunga på kvällen, sa fastighetsskötaren. Då ska ni hålla er hemma.
När vi frågade om man inte kunde låsa upp dem tidigare på morgonen så att vi kunde gunga innan skolan började klockan sju så röt han: "Då kommer ni bara för sent till skolan"

Jag har ofta tänkt på honom. "Gunglåsarmannen" heter han i mina tankar. Och jag har ofta tänkt på hur han måste se tillbaka på sitt liv. Naturligtvis kan inte all utföra storverk. Vi kan inte alla uppfinna glödlampan, penicillinet eller atombomben. Men kanske de flest kan se tillbaka och tänka: "Jag gjorde kanske en och annan människa lite lyckligare."

Gunglåsarmannen ser tillbaka och tänker: "Jag hindrade i alla fall ungdjävlarna från att gunga."

Om ett nobelpris

Lite förvånad och lite glad blev jag när det visade sig att Mario Vargas Llosa fick nobelpriset. Jag ska inte påstå mig vara specialist på hans böcker men har för mig att jag läste honom för många år sedan.
Detta är ett överraskande men inte speciellt utmanande val. Llosa tillhör eliten inom världslitteraturen och i latinska länder är han stor.
Kommentarerna var naturligtvis förutsägbara. Åtminstone de som GP valde att publicera.
Några kommentarer är väl värda att i sin tur kommenteras?

Rebecca Vinterbarn Elg, programledare för Hej Litteraturen på SVT:

- Vem, sa du? Jag har absolut inte läst något av honom, jag tror att det är ett av kriterierna som de sätter upp för vem som ska få priset – att bara en liten grupp har läst böckerna.

O heliga enfald är väl det första man kommer att tänka på. Snacka om att vara snarstucken och förfördelad.

Jan Guillou, författare:

Jag hade gärna sett Adonis, av politiska skäl, det är bara en arab som har fått priset tidigare. Sedan fruktade jag Amos Oz, vilket hade varit helt fel läge.

Min personliga favorit är också Adonis men att reagera med ryggmärgen och tycka det är "fel läge" att ge priset till Amos Oz är det samma som att säga att man inte önskar fred i Mellanöstern. Litteraturpriset ska baseras på hög konstnärlig nivå. Inte politiska situationer.

Vargas Llosa ett bra val. En något bortglömd men stor författare. Är det inte så litteraturpriset ska fungera?

Dags att avslöja myter

Det finns något som stör mig i den pågående debatten kring SverigeDemokraterna. Mycket av pajkastningen tycks bestå i personliga utfall mot enskilda SD-medlemmar och väldigt lite om partiets idéinnehåll.
Så även om jag anser att Jimmy Åkesson är en fjantig liten nippertippa som börjar gråta när något går honom emot, så är detta inget sakligt argument och bör lämnas utanför en politisk debatt - även om den därmed blir betydligt tråkigare.
Låt oss därför titta på några av de påståenden som SD framför och bemöta dem. Hur trevligt det än kan vara att gå till personangrepp.

Det pågår en massinvandring till Sverige

Genom att sätta det lilla ordet "mass" framför "invandring" har man byggt upp en bild av en fullständig invasion.
I själva verket är det en ganska liten ström människor som får stanna kvar i Sverige.
Med 10.000 beviljade asyler, 20.000 anhöriga och en svensk befolkning på 9.3  miljoner svenskar utgör invandringen 0.3% av befolkningen. Det krävs en paranoid hjärna att kalla detta för en "massa".

Det är synd om SverigeDemokraterna

Att springa till fröken och klaga över att kamraterna är elaka och inte vill leka passar möjligen en sjuåring i första klass, inte en representant för ett riksdagsparti. Då marscherar man heller inte ut ur kyrka därför att man ogillar vad som sägs i predikstolen. Då uppför man sig som en mogen och vuxen människa.
Att framställa sig själva som en grupp som det är synd om, är enbart löjeväckande.
Över huvud taget är avsaknaden av ryggrad, en av SD:s mer motbjudande attribut.

Den Svenska Kulturen är hotad

Själv tillhör jag en grupp som i stort sett ägnat hela mitt liv åt vad man skulle kalla för svensk kultur. Allt från urgamla polskor till Thomas Tranströmer. Att någon annan kultur skulle hota detta är befängt. Det tyder bara på att man inte tror på sin egen kultur och dess inneboende styrka.
Vad man vill förhindra är att den svenska kulturen ska bli "kontaminerad" av utländska influenser. Vad man glömmer är att den svenska kulturen skulle avlida utan näring utifrån. Isolerar man den svenska kulturen från influenser utifrån så kommer det att sitta svenskar om hundra år och svära ve och förbannelse och undra vad vad vi egentligen höll på med när vi lät kulturen dö av näringsbrist.

Det pågår en islamisering av Sverige

Att leva tillsammans är att ta och ge. Det är att kompromissa och finna lösningar som är till gagn för alla. Och det vet de flesta svenskar. De flesta utom SD. Resten av Sverige talar om integrering och att lära sig av varandra. SD talar om assimilering - att de som flyttar hit ska tala och bete sig som Svenskar.
Varje litet krav ses som ett steg mot ett totalitärt samhälle där sharia står över Sveriges Rikes Lag. Det finns ett annat ord för detta - paranoia.

Vi måste ta hand om de som redan finns här

Klart att vi ska, men detta hindrar oss inte att även ta hand om dem som behöver en fristad. Att göra en koppling mellan samhällets segregering och flyktingpolitiken är ett rent skamgrepp.
En våldtagen och stympad somalisk kvinna kan inte vänta medan vi finner arbete åt dem som redan bor här.
Och en arbetslös man från Irak får det inte bättre därför att vi inför flyktingmoratorium.

Min valanalys

Valanalys är en svår sak. Det finns lika många åsikter som det finns medborgare. Här är min - var så god.

Jag har ett minne. Jag är tio år och går utmed hamnen i Göteborg med min morfar. På kajen står stora travar med styckegods. Kranarna vinschar sakta in bal efter bal i fartygens inre. På andra sidan älven ligger stora högar med kol och med koks. Där ligger också de fyra stora varven: Götaverken, Eriksberg, Lindholmen och Arendal.
Året är 1963 och tjugo år senare är allt borta. Containerfartygen byggs i Sydostasien och dessa anlöper inte den inre hamnen.

Sverige tillverkar inte längre fartyg. Och snart är nästan all verkstadsindustri borta. Svetsare, arborrare och nitare går arbetslösa. Den nya generationen utbildar sig till designers och ingenjörer. De gamla går utan arbete.

En gigantisk strukturomvandling inleddes, De gamla bruken är tomma eller byggs om till kulturhus eller outletbutiker.

Den gamle industriarbetaren är utrotningshotad. Ingen frågar efter honom. Inte ens den socialdemokrati som han alltid stött i alla år. Denna verklighet kallar man ofta "Det post-industriella samhället".

Samtidigt ser han hur förorten där han bor långsamt förfaller. Miljonprogrammet höll inte ens i 50 år. Husen är slitna och där bor bara människor han inte känner. Människor med främmande namn som är lika arbetslösa som han själv. När samhället förändras växer ett nytt proletariat fram. Människor som känner sig onödiga.

Makten sitter inne i centrum. Den ser man aldrig. Den kan man aldrig fråga. Man känner sig utanför. En ansiktslös maktmänniska kan man inte se. Det enda man ser är invandrare lika arbetslösa som man själv. 

Trots allt så läser man tidningar och ser på tv. Man tar till sig uppgifter om ett annat folk, om en annan grupp människor, om en annan kultur och religion. De kallas muslimer och de enda muslimer man ser i media är ju terrorister. Och eftersom kvinnan som flyttat in i en sliten tvåa, ensam med sin fem barn också är muslim så blir hon en symbol för världens ondska. Och nu vill maktens män att det ska flytta in fler muslimer - främlingar som blivit delaktiga i ett samhälle där man själv känner sig utstött.

Maktens män bor långt bort men en politisk grupp lever nära. De lovar att vrida klockan tillbaka. De lovar att hindra fler muslimer att flytta in. De lovar att återskapa det som utgjorde en trygghet; Statskyrkan, Värnplikten och det gamla hederliga industrisamhället. Där övriga partier sviker så därför vänder man sig till den enda lösning man kan hitta. Därför vände sig var tjugonde svensk till ett fascistiskt parti som lovade en återgång till ett samhälle som bara lever som ett utopiskt minne.

Därför röstade 5% på Sverigedemokraterna. Det fanns ju inget annat parti som brydde sig.

Man känner inte igen sig

Det var kväll. Regnet strilade sakta ned. Han tog på sig rocken och gick ned till den gamla fabriken. Länge stod han i mörkret och såg mot det stora tegelbyggnaden. Kommunen hade länge talat om att bygga om till någon slags konsthall men ännu hade inget hänt. Ja, förutom att ungdjävlarna hade krossat varenda ruta med sina stenar.

40 år hade han tillbringat i den stora fula kolossen. 40 år vid svarven. Han var 55 när portarna stängdes. Och det var nu 10 år sedan. Sedan dess hade han inte haft något arbete. Han var inte som de andra. Som fackpampar och förmän. Till dessa hade det funnits jobb. Men inte till en vanlig svarvare. Jobben hade gått till andra. Till pampar och de som senare flyttat in. Men inte till honom.
Det hade varit skönt när han fyllt 64 och han sluppit oroa sig för arbetslösheten. Det var lättare att vara pensionär.

Visst hade ha gått på kurs. Arbetsförmedlingen hade satt honom framför en dator och sagt åt honom att lära sig hantera den. Men en dator är inte som en svarv. Hans fingrar var klumpiga och han hjärna trög. Han ville inte ha någon dator. Han ville ha en svarv. Han ville känna stålet i sina fingrar. Men numer hade även datorerna börjat styra svarvarna. Inte ens det fick han göra själv. Han kände inte igen sig.

Likadant var det på stan. Konsumbutiken var borta. Konsumbutiken där gubbarna satt och pratade. Ofta hade han gått ned dit bara för att få höra lite om hur det var förr. När fabriken och bruket var medelpunkten och bandylaget var ortens stolthet. Gubbarna berättade gärna och han kunde bara sitta och lyssna. Men nu var gubbarna döda, bruket stängt och ingen spelade längre bandy. Han kände inte igen sig.

Och så var det invandrarna. De som flyttat hit. Greker och Jugoslaver gick väl an. De hade stått sida vid sida bredvid honom vid svarvarna och snart hade de förstått varandra och blivit vänner. De hade ju haft samma arbete. Men han mindes hur arg han mor hade blivit när hans lillasyster hade börjat träffa en av de yngre. Hon hade ju inte förstått. Det var ju knappt att hon velat gå på bröllopet.
Annat är det nu. Nu kommer de inte från Grekland. De kommer från länder han knappt hört talas om. De talar språk han inte känner igen och bär konstiga kläder. Och så är de mohammedaner också, tänkte han. Man känner inte igen sig.

Tänk om det fanns en knapp. En knapp som den han hade på svarven. Den knappen som fick svaren att rotera baklänges. En sådan knapp vill jag ha på mig själv. Så att jag kan bli ung igen. Få stå vid min svarv. Få ha ett arbete. Få känna mig värdefull. Igen.

Med (mot?) Sverigedemokrater i kulturen

Så är snart valresultatet färdigt och det slutar tråkigt nog med att ett tjogtal Sverigedemokrater tar plats i en riksdag som är långt mer demokratisk än själva partiet. Jag ska inte gå in på alla de detaljer som talar emot en sådan representation men vi kan väl använda Frans G Bengtssons ord när han beskrev det av tyskarna ockuperade Tjeckoslovakien.

Måtte Sodoms och Gomorras eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter.

Så låt oss därför låta SverigeDemokraterna själv beskriva sin kultursyn:

En annan viktig faktor i arbetet för ökad trivsel är den offentliga konsten, som skall ha en folklig förankring och på ett tydligt sätt lyfta fram det nationella och lokala kulturarvet.

Tydligare kan väl inte Frans G Bengtssons ord illustreras. Men i stället för att enbart förolämpa SD, vilket i och för sig jag inte har något emot, låt oss ta en titt på hur offentlig konst skapas t.ex. i Göteborg där jag har nöjet att sitta med i ett förberedande utskott för Charles Felix Linbergs minnesfond, vilken betalar all offentlig konst i Göteborg.

Med hjälp av kunniga och välutbildade tjänstemän plockas, för det mesta, tre förslag fram av vilket ett kommer att pryda den plats som bestäms i sista hand av Kulturnämnden.

Dessa förslag är utvalda utifrån en mängd olika kriterier. Bl.a ska de vara av hög kvalitet, såväl konstnärligt som hantverksmässigt. De ska passa och pryda den plats där de står. Och de ska vara möjliga att tillverka inom rådande budget.

Av dess förslag väljer utskottet ett, vilket senare skickas till styrelsen (=Kulturnämnden) för beslut.

I botten finns ett kvalitetstänkande. Vi som sitter i utskott och styrelse bär naturligtvis på vår politiska hemvist men det viktigaste är ändå att konstverken ska kunna hålla för tidens tand och kunna ses i många generationer. Kvaliten är viktigare än politisk övertygelse

Allt detta vill SD kasta på soptippen. I stället ska konsten bli ett instrument för deras politisk åskådning. Offentlig konst ska låsas fast i nationen och närområdet. Jag undrar hur man tänker rent praktiskt. Det vi i dag ser som nationell konst ( t.ex. Zorn och Larsson) var en produkt av en intensiv kontakt med utlandet. På deras tid såg man hur "utlandet" kunde berika Sverige genom täta kontakter. I Carl Larssons fall var det t.ex. den av SD så hatade muslimska världen som utgjorde en stor inspiration.

Nationell och lokal förankrad kultur skapar inavel och verklig degenerering. Skulle SD få möjlighet att detaljstyra över svenskt kulturliv skulle detta vara början till slutet för konsten i Sverige.

Det blev en smula kallare

Det är dagen efter valet. Resultatet är långt ifrån klart men en sak är given. För första gången sedan 30-talet sitter ett brunt parti riksdagen. Ett parti som gör allt för att dölja sitt människoförakt bakom en alltför tunn hinna av demokrati. Hur kunde det bli så?

Ansvaret ligger naturligtvis hos de övriga partierna. De som är etablerade. De som redan sitter i riksdagen. Från såväl höger som vänster har man gjort samma fel. Och mitt egna kära MP går heller inte fria.

Man trodde att SD kunde försvinna genom tystnad. Från vänster genom att blockera dem från att delta i samtalet. Oftast rent praktiskt genom att störa deras möten.
Från höger genom att peka ut dem som orosmoment.

Men ingenstans bemödade man sig att lyssna. Att försöka förstå deras argument för att kunna riva dem i små små stycken. Som hos alla partier på den bruna högerkanten så finner nämligen SD sin jordmån i rädslan. Det är skrämda medborgare som vänder sig till Sverigedemokraterna. Medborgare som fylls av ångest av en värld och ett land i förändring. Medborgare som tror sig kunna vrida tillbaka klockan till ett Sverige som aldrig existerat, ett Sverige där handelsbodar, sportmössor och dragspelsmusik fyllde ett idylliserat 50-tal. Ett Sverige där alla talade svenska och där invandrare från Italien utgjorde ett pittoreskt inslag.

Men detta Sverige har aldrig funnits - mer än i några Sverigedemokraters fantasi. Och denna fantasi har man stöttat, inte bara med lögner och påhittad statistik, här och var har det också krävts rent kriminell verksamhet för att få ekvationen att gå ihop.

Felet var att vi inte lyssnade. Felet var att vi stängde våra öron eller försökte stänga deras munnar. Följden blev att det skrämda, ångestfyllda medborgaren såg ett parti, i vilken hon kunde spegla sin rädsla. Men såg inte de värderingar som präglar ett hatfyllt parti som SD. Man såg bara sig själva.

Nu har vi fyra år av en riksdag där dess företrädare kan använda vår riksdag som en plattform för den grövsta rasism. Låt oss därför lyssna. Så att vi kan visa den skrämde medborgaren att det inte är Islam han behöver vara rädd för, utan ett parti som vare sig är svenskt eller demokratiskt.

Det sunda livets etik

Det är bara när man är nybörjare som ens kunskap är total. ju mer man ägnar sig åt ett ämne desto mer inser man att man inte kan. Men något jag upptäckt är alla de intressanta tankar som dyker upp i huvudet när man ligger i en bassäng och meditativt kajkar av och an, längd efter längd.

Hur som helst så är det tankar kring etiken och moralen i träning och allmänt sunda vanor som rör i huvudet. Det naturligaste och enklaste är naturligtvis att se det ur en konsekvensetisk synvinkel - belöningen för all träning blir då att man mår bättre, helt enkelt. Occams rakkniv i all ära men som tankemodell bör man väl i alla fall få krångla till det mesta.

Jag har aldrig förstått att pliktetik omfattas av ett visst konservativt synsätt. För mig känns det skönt att på en rent axiomatisk grund förankra etiken i en omfamnad plikt. Det känns också som en bekräftelse av Kants kategoriska imperativ.
Enda frågan blir då naturligtvis vilka plikter man bör vila på. För min del handlar det med om personliga dygder än om plikter. Jag har ingen större lust att sätta betyg på min omgivnings närvaro eller brist på pliktkänsla.
Utgår man från Aristoteles så kan man få följade trevliga lista:

1. Mod
2. Vishet
3. Måttfullhet
4. Rättrådighet
5. Tro
6. Hopp
7. Kärlek

Detta är så att säga den goda motsvarigheten till de sju dödssynderna. Inte lika spännade i all sin godhet men väl betydligt svårare att leva upp till. Även om man bara simmar i en bassäng eller styrker sig i en motionsmaskin.

Om Biggest Loser

Till att börja med så måste jag erkänna något. Och det är inget jag stoltserar med. Det bara är så. Jag har aldrig någonsin sett ett helt avsnitt av någon enda Dokusåpa. Vare sig Robinsson, Baren eller något annat.

Därför var det förvånande att hamna i sin första Reality Show; Biggest Loser. Det fanns ett tilltal som gjorde mig ovan, ett berättarspråk jag inte förstod och en påklistrad känslosamhet som enbart gjorde mig irriterad,

Dessutom kände jag igen själva historien men kunde inte komma på var. Tills jag plötsligt fattade: Detta är en biblisk berättelse.

Den handlar om syndare (=feta människor) som samlas för botgöring (bantning) inklusive kroppslig späkning (träning). Den som mest effektivt lyckas slita synden  (fetman) ur sin kropp kan uppnå salighet i form av ytterligare närvaro i en himmelsk verklighet (själva programmet).

Den som misslyckades är för evigt förtappad och måste lämna paradiset. Något okristligt upplevde jag nog att den som ändå ångrar sina synder inte kan uppleva nåden och få återinträda i himlen.

För sina synder skulle ska man genomlida skärselden (träningspassen) och uppnå salighet (vinna 250.000 kronor).

Hämndens änglar representeras av två personliga tränare som ska driva deltagaren till den yttersta smärta.

Denna bild av plåga och förnedring kunde jag senare jämföra med min rara sjukgymnast som är ytterst noga med att jag ska ta i så mycket att det känns bra och att jag skall vilja återkomma och vara motiverad. Följden har blivit att hon på tre veckor lyckats med vänliga lämpor och knep, få mig beroende av att träna.

I Biggest Loser är motiveringen att spy i en spann. Det är åtminstone inget som skulle få mig att vilja gå vidare.

Lektion nummer 1: Träningen och viktminskning ska vara en njutning. Man ska inte tvinga sig. Det ska vara samma njutning att träna som att smaka på ett gott glas vin. Och såväl träning som vinet ska vara länge.

Men den sortens njutning är knappast något för TV4.

God och rund och gla' ska människan (inte) va'

Konsten är inte längre att vara personlig. Konsten är att vara privat. Och ännu mer privat... Att läsa om våndorna i kropp och själ hos sina medmänniskor verkar vara den nya nationalsporten. I alla fall bland den bloggläsande allmänheten.

Så även jag föll till föga. Välkommen in i en process som är mer privat än personligt. Förhoppningen är att dessa erfarenheter kan utgöra en utgångspunkt till långt vidare resonemang. Och även en mylla för personliga reflektioner. Nu kör vi!

Allt började juni månad. Vänster knä bestämde sig helt plötsligt att inte vilja vara med. Värken var stor och jag fick svårt att gå. Samtidigt svullnade höger fot upp till något man väl kunde använt i en handbollsmatch med mindre anspråk. Det var bara att promenera till läkaren som klämde och tryckte. Han vickade och välte. Samt skrev en remiss - till en röntgenfotograf. Som fotograferade och sedan konstaterades - artros. Förslitet knä. Detta ledde fram till en av de mer absurda samtal jag någonsin haft med en läkare:

– Ja, sa han. Hmm... Jo.. Jag ser här i pappren att du har fått förslitningar i knät. Men det går att ordna...
– Så bra, sa jag. Hur då?
– Ja... Hmm... kanske du skulle ta en liten tankeställare på dina levnadsvanor... Hmma... ja
– Jaha... du menar att jag är fet?
– Nja............ Jo.. Hmmm ... jag skulle väl inte uttrycka det så...
– Tjock? Överviktig? Jag ska banta?
– Nej, naej... absolut inte.. Men kanske det skulle vara till fördel om du kunde förlora något kilo sådär.

Det var inte en katt som gick runt en skål med het gröt. Det var en hel flock med katter som svassade runt en hel grötfabrik.

Men för att göra en lång historia lite kortare och mer uthärdlig för eventuella läsare. Jag fick kontakt med en utmärkt sjukgymnast som bara genom sitt vänliga väsen fick mig att klättra in i de mest sinistra kontraptioner samt utföra de mest upphöjda gärningar i form av benböjade och balansövningar.

Det var också att säga bye bye till goda läskedrycker och mumsigt naturgodis. Ett nytt liv skulle bengynnas. Och har begynt.

Det var då jag fick min mest katastrofala idé. Som god inspiration tänkte jag för först gången i mitt liv se på en dokusåpa: "Biggest Loser" i TV4. Det var en upplevelse långt värre än några avmagringsknep eller bantningskurer. Men.. för att stjäla retorik från själva programmet. Mer om det i nästa avsnitt.

Liberalismens stora problem

Människan behöver kläder. Att värma sig med och att pryda sig med. Därför köper vi också kläder och har vi gott om pengar så köper vi mer kläder än vad vi behöver.

Men kläder växer knappast på träd. De tillskärs och sys av sömmerskor. Sömmerskor vilka lever, i Sydostasien, under förhållanden så usla att vi knappast kan göra oss en föreställning därom.

Komikern Björn Gustavsson brukar berätta följande historia:

Jag har ett fadderbarn som jag brukar hjälpa genom att skicka 200 kronor i månaden. Häromdagen fick jag reda på att han skulle fylla 10 år. Så jag köpte honom ett par snygga sneakers i födelsedagspresent och kan ni tänka er, vilken lustig slump; Han hade sytt dem själv.

Förr eller senare hamnar dessa skor och kläder i Sverige. I bästa fall används de till de är utslitna. Med det är inte säkert. Det händer att de åker in i garderoben bara därför att ägaren vill njuta, av att veta, att äga dem. Det är ju därför vi (=de som har arbete) sliter i minst 40 tim/vecka. För att veta att vi äger en snygg t-shirt, i garderoben.

Efter något år eller så blir garderoben full och man måste göra sig av med dem. Kläderna hamnar i en plåtlåda som hjälp till något afrikanskt land där fattigdomen är svår. Eftersom kläderna är gratis när de kommer fram, så bryr man sig därför inte, i denna afrikanska stat, om att köpa några, och på så sätt bryts en begynnande beklädnadsindustri ned - innan den ens hunnit födas.

Hela denna process; Från sweatshops, via onödig konsumtion fram till ett fattigt afrikanskt land, är fullständigt nedbrytande. Inte bara för miljön utan också för alla inblandade parter.
Det enda processen främjar är det postmoderna samhällets gudom: Tillväxten.
Utan tillväxt inget samhälle och utan samhälle ingen liberalism. Vi är som ett skenande tåg där någon låst in nödbromsen.


När jag var parvel, gosse eller slyngel, stryk det som ej önskas, fick jag en tidning som hette Lyckoslanten. Där fanns det en övermoralisk serie om två flickor som hette Spara och Slösa. När Slösa spenderade alla sina pengar så sparade Spara sina till något viktigt och väsentligt. Spara var lycklig. Slösa var olycklig.

Det liberala samhället kräver tillväxt. Det liberala samhället kräver att vi slösar. Det liberala samhället kräver att vi är olyckliga. Någon har tänkt fel. Om man tänkt över huvud taget.

Masker bakom vilka tomma intet stirrar

Det händer att man skönjer ett mönster i tillvaron. Små händelser som verkar sakna sammanhang bildar tillsammans ett lapptäcke som ser mycket spännande ut.

Det började häromdagen då vännen Anna, inbiten socialdemokrat, såg på mig och sade:
– Miljöpartiet har ingen grundläggande ideologi - eller hur?
Jag blev helt ställt. Att någon skulle betrakta oss som helt befriade från ideologi hade aldrig slagit mig. Däremot är ju MP ett parti med mycket högt till tak. Det är bara vidrigheter som rasism, anti-feminism och liknade som inte tolereras. Men en grundläggande ideologi finns där. Kortfattat brukar de beskrivas i våra tre solidariter:

• Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
• Solidaritet med kommande generationer
• Solidaritet med världens alla människor

Dessutom skriver Per Gahrton ett strålande inlägg i DN med anledning av den rådande debatten om liberalismens varande.
"Enligt Nycander insåg Olof Lagercrantz att socialism och liberalism är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”."

Söndagen efter lyssnar jag på ett avsnitt av Godmorgon Världen där man diskuterar heminredning som konsumismens sista utpost. Efter detta återstår bara att odla immateriella värden som relationer och sociala media.
Den gamla frasen "Den vinner som har flest prylar när han dör" byts raskt ut mot "Den vinner som har flest vänner när han dör".

Som grädde på moset diskuterar "Filosofiska Rummet" - "Om liberalismen". En diskussion som bara får mig att se tomheten i såväl vänster som höger. Det känns som två gamla pensionärer som fortfarande träter om Ingemar Johanssons EM-match 1958 och vem som borde ha vunnit.

Sverige har aldrig någonsin varit mer fixerat vid pengar men samtidigt märker man hur dessa spelar allt mindre roll. Vill man vara elak kan man påpeka jämföra med att det aldrig byggdes fler kyrkor i Sverige än under 1800-talet, när kyrkan stod på gränsen till att förlora sin makt och Sverige gled in det sekulära samhället. "Post-kristna", skulle man kunna kalla det med ett nyuppfunnet ord.

Liberalismen och socialismen föddes ut den industriella kapitalismen och är helt beroende av dess existens.
Jag kan inte bevisa något men jag misstänker att vi sakta är på väg mot det post-kapitalistiska samhället. Ett samhälle som kräver en ny ideologi. Det finns säkert de som anser att de nyliberala värderingarna skulle passa fint - en anarkistisk värld där "anything goes".

Själv ser jag det som en möjlighet en chans att använda befriade resurser till att återställa den brist på balans som industrialismen skapat. Helt enligt de tre solidariteterna.

Samma vindar

Jag är ingen överdängare på Photoshop men efter att ha sett SverigeDemokraternas (som de, av någon outgrundlig anledning kallar sig) valfilm så såg jag en tydlig parallell till Auschwitz II: Birkenau som jag besökte förra sommaren.
Jag kunde kallat bilden "Lika som bär" men ett gammalt citat från progg-gruppen Contact dök upp i skallen. Var så goda och väl bekommna.

Kulturpolitik inför ett val

Så har det varit kulturdebatt i P1 mellan Leif Pagrotsky (han med skägg) och Lena Adelsohn Liljeroth (hon utan skägg).
Det var en säregen historia där ingen av parterna egentligen fick tala färdigt och man kastade sig upp och ned från det stora till det lilla. Men ett par intressanta pärlor lyckades man släppa ur sig (om jag tolkat dem båda rätt).
Bl.a nämnde Lena Adelsohn Liljeroth att det inte fanns någon motsättning mellan en instrumentell kulturpolitik och en politik som strävar efter kulturens egenvärde.
Det ger genast kulturdebatten en djupare filosofisk dimension. För mig har alltid det dialektiska förhållandet mellan dessa synsätt varit det viktigaste. En strävan tycker jag vore att finna syntesen - inte förneka att motsättningen finns.

Vad som däremot gjorde mig riktigt upprörd var när Leif Pagrotsky sa att han inte kunde se något hinder för kultursponsring och att främsta orsaken var att den konstnärliga integritet ändå kunde behållas. Som om det var detta som är det tveksamma med sponsring...

I slutänden är det ju en demokratifråga. Avdragsberättigade privata bidrag innebär en skatteförlust, vilket i sin tur innebär mindre pengar till kulturen, vilket i sin tur kompenseras av sponsring.
Men sponsringen står utanför demokratisk kontroll. Den vanlige medborgaren har ingen möjlighet att påverka vilka kulturformer företagen ska sponsra.
Jag tror knappast att Pagrotsky läser detta men kanske någon partikamrat kan få socialdemokratin att ändra åsikt i frågan.

Balladen om Halvdan Råde

I Istanbul finns ett museum, Hagia Sofia, som en gång var en kristen kyrka. På balkongräcket ristade en viking vid namn Halvdan in sitt namn för tusen år sedan. 











Hans namn var Halvdan Råde. Han var av Vikings ätt
Han seglade mot Särkland. Han segla vitt och brett
I Novgorod och Kiev, var tillvaron för hård
Halvdan segla vidare, till staden Miklagård.

Det var den stolte Konstantin, en kejsar av Byzans
Han var ju, som man säger, en vis och kloker man
Han sade till vår Halvdan, ty sådan var hans makt
"Jag en lämplig plats för dig - uti min väringsvakt."

Att arbeta som väring är inte särskillt hårt
- Men tvingas gå till kyrkan, sa Halvdan. Det är svårt.
Han satt där, på balkongen, bland vikingar i rad.
Han karvade sitt namn med kniv, i kyrkans balustrad.

Men när han hade jobbat i många långa år
Då kände han i hjärtat, en ensamhet så svår
"Att leva här helt ensam, jag tror inte att det går"
Han fria till en kvinna, som hade korpsvart hår

Här lämnar vi nu Halvdan, i familjens vård
han levde tryggt och länge men dog i Miklagård
Hans söner växte upp och, blev berömda män
Döttrarna blev likaså fast, det var längesen

Men själv jag går och vandrar, i Istanbuls bazaar
Och ser en bryllings syssling i varenda turkisk karl.
Vi stammar ifrån Halvdan. Vi stammar från hans far
och släktingar vi är i dag och alla våra dar

Här slutar jag min visa, här slutar jag min sång
Moralen är rätt enkel, jag tar den blott en gång
En sanning det är detta och den är generell
Nog är det tur att Konstantin var multikulturell.

Han bestämmer vad som är vackert i Borås

I Borås Tidning, måndagen 100802 kunde man läsa följande ganska säregna uttalande:

Parasollerna är ofta gröna eller vita. Tomas Rossing föredrar ljusa parasoller.
–Gärna champagnefärgade, säger han. Man ser mer solbränd ut om man sitter under dem.

Tilläggas bör att Tomas Rossing är myndighetsperson. Han är stadsarkitekt och ansvarar alltså ytterst för ett vackrare Borås. Detta ansvar använder han alltså att dra upp riktlinjer för hur den vanlige Boråsaren ska se mest solbränd ut.

Förutom de medicinska aspekterna så finns här en fara. Faran ligger i att låta en enda person sätta upp ett estetiskt regelverk för en stad och sedan forma stadens utseende efter denna persons smak och uppfattning. Tack och lov är denna typ av estetisk centralisering blott ett minne i de flesta städer – utom just i Borås där medborgarna ska pryda staden med sin solbränna.

Egentligen vore det inte något problem. Vill Boråsarna ha en stadsarkitekt ska de väl få ha honom i fred. Problemet är bara att det i Göteborg. från borgerligt håll också vill införa denna tjänst.
Eller för att tala klarspråk. Alliansen vill ge Göteborg en stadsarkitekt.

Jag vet inte riktigt vad man vill åstadkomma med detta men förhoppningsvis ska det inte leda till ökad hudcancer hos solbrända göteborgare under champagnefärgade parasoller.

Om instrumentell kulturpolitik

När man ingenting vet är det lätt att tro att man kan allt. Ju mindre kunskap desto större övertygelse. Vad som kan skrämma mig i politiken är de tillfällen då ideologi ersätter eget tankearbete. Mina sju år i politiskt arbete har bara gjort mig alltmer ödmjuk inför frågor jag inte behärskar.
I själva verket är det bara ett fält där jag känner någon form av insikt och kunskap och det är inför kulturpolitiken – tyvärr ett eftersatt område inom alla partier.
På något sätt är det symptomatiskt att ett av våra riksdagspartier (=KD) tycker att den främsta kulturpolitiska frågan är sänkt moms på dansbandsmusik.

Vilken är då skiljelinjen mellan röd-grön och borgerlig kulturpolitik? Svaret är enkelt; Skall vi ha en kulturpolitik som är instrumentell (där kulturen tjänar något annat och viktigare syfte) eller ska vi ha en politik där kulturen har ett egenvärde och där dess existens inte behöver motiveras.
Från socialistiskt håll vill man göra detta till en icke-fråga. Kulturen existens ska motiveras genom att de ska tjäna högre och ädlare syften; som turistmagnet, som social motivering för yngre eller för att stärka stadens varumärke.

För egen del har jag mycket svårt för ett sådant resonemang. Ska kulturens existens motiveras med dess nytta så kan kulturen får stryka på foten den dag man anser den vara onyttig.

Fast frågan är om inte den borgerliga synen är ännu värre. Där hamnar så väl konst som kultur på en ouppnåelig piedestal där den kan beundras men inte beröras av de vanliga medborgarna. Konsten förpassas till stadens finrum när går i kamp mod kulturyttringar i stadens ytterområden.

Den goda konsten hamnar då i centrum där den kan dyrkas av en utvald elit. De som bor i ytterområdena får i bästa fall klara sig med ett stadsdelsbibliotek.

Att hitta balansen mellan dess två ytterligheter. Att kunna avgöra när konsten kan göra instrumentell nytta och när en elitistisk kultur kan verka inspirerande. För mig är det detta som är den tredje, den gröna vägen.

Nationalnostalgi

Jag är gammal nog att återkalla min tonårstid. Jag är gammal nog att minnas det som var väsentligt. Allt strunt har tack och lov sköljts bort.

Jag brukar med värme i rösten berätta om de originalföreställningar jag sett med Nationalteatern. "Akta dig för Lumor" på Hagahuset eller " Speedy Gonzales" på Landala fritidsgård. I båda fallen var jag på tok för gammal men smög mig in, satt längst bak ... och njöt.
Ett minne från den tiden var Göteborg som en MYCKET repressiv stad. För alla politiska partier (utom VPK) var Nationalteatern en nagel i ögat. Du utmanade och kritiserade allt som gått fel i miljonprogrammets betongpolitik. De visade upp en ungdomskultur som helst skulle förtigas.

Men de gav också en röst åt en generation kände sig försedda med munkavle. De sa allt det som en förbannad sjuttonåring inte kunde uttrycka och kunde han hittat rätt ord var det ändå ingen som hade lyssnat.

Allt detta strömmade över mig när jag läste ett porträtt av Hans Mosesson (=Speedy Gonzales) i dagens (100725) GP:

Men jag minns när vi gjorde föreställningen Speedy Gonzales 2 och där satt en kille som låg illa till i Biskopsgården – många av de unga var dödsdömda av drogmissbruk. Jag mötte honom häromåret på en bilverkstad. Han ropade "Halllåå Speedy, känner du igen mig? Du ska veta att du räddade mitt liv."

Den som ifrågasätter kulturens plats i samhället och undrar vilket syfte kulturen ska tjäna bör läsa detta om och om igen. Det var småsmulor som delades ut till Nationalteatern men de lyckades förändra en hel stad. Till det bättre.

Hålla handen

Senaste numret av tidningen Vi innehåller en längre interjuv med Gösta Ekman. Bl.a. berättas om hur far hans, Hans, friade till mamman hans, Agneta Wrangel, som dessutom var grevinna. Hasse Ekman lär ha sagt ungefär  såhär: "Det har alltid varit min dröm att komma in i adelskalendern. Has det vallgrav?"
Sånt tycker jag är roligt och det påminner mig om en händelse som inträffade för många år sedan.

Jag skulle arbeta några dagar i Stockholm och tog tåget upp för att bo på Hotell Wellington. Efter att ha använt mig av tunnelbanan klev jag av vid Östermalmstorg och lufsade trapporna upp till själva torget. Jag såg mig väl inte så noga för utan anade bara att det stod två personer där. Utan att titta på någon av dem steg jag fram.

– Jag söker Hotell Wellington, sa jag.
– Och du kommer att hitta det sa mannen framför mig salvelsefullt och tog min hand i båda sina.

Han höll fast mig i ett stadigt grepp och jag blev mycket förbryllad.

– Han är försöksutskriven, var min första tanke. Han kommer aldrig att släppa handen. Han kommer att predika för mig och innan han släppt taget har han frälst mig och gjort mig till medlem i någon konstig sekt som offrar marsvin under fullmånen.

I vilket fall som helst tyckte jag väl att jag skulle se vem som stod där och höll min hand. Jag lyfte blicken och såg rakt in i ett ansikte som tillhörde Gösta Ekman. Fram tills dess hade jag av ren utmattning bara tittat ned i golvet.

Han log vänligt, släppte handen och personen bredvid pekade ut vägen till hotellet.

– Tack för den, tänkte jag. Tack Gösta Ekman, för att du gav mig en sällsam historia att berätta.

Från bokmässan i Od

Regnet smattrar mot duken. Tvärs över den våta gräsmatten springer en parkeringsvakt. Jag dricker något som nästan, men inte riktigt, smakar som te. Dessutom löser jag en sudoko.
Det är en lördag i mitten av juli och jag befinner mig i den lilla byn Od, någonstans mellan Ulricehamn och Vårgårda. Det är lördag och omkring mig pågår, för andra året, "Bokmässan i Od".
Även förra året regnade det.
Det vita partytältet, de fuktiga funktionärerna och den allmänna stämningen av stort jippo i liten by får mig att känna mig som om jag var med i ett svenskt avsnitt av Morden I Midsummer. Det enda jag saknar är att se byprästen komma cyklande med en Panamahatt på huvudet.

Det kan låta som om jag gycklar men det är tvärt om. Bokmässa anordnas av en verklig eldsjäl, Gärd Ljungquist-Persson som dessutom driver ett bokcafé i den lilla byn; året om. En sådan person är unik. En sådan person har inre bara entreprenörens glöd utan också en längtan att sprida kultur, även på platser där andra skulle rygga tillbaka. Heder åt Bokmässan i Od och jag ser redan fram mot nästa år.

Bokanmälan: Han som aldrig fick bli kung

Syndabockar är bra att ha. Då slipper man ta ansvar för det som verkligen händer. Man kan lägga skulden på någon i periferin. Gärna någon som är död och som därför inte kan försvara sig.
Så var det t.ex. med arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungen far. Han gifte sig med en dam från Tyskland - så suspekt. Han besökte olympiaden i Berlin 1936 - mycket egendomligt. Och han träffade visst Hitler vid något tillfäle - saken är klar. En sådan människa måste ju vara nazist (obs ironi).

Vad man glömmer är att han, efter en middag med Herman Göring, slutade umgås i vissa tyska kretsar.

Så även om han inte på något sätt stödde nazisterna så var det ingen sympatisk person som stod i tur att ärva kronan efter sin far kronprinsen (blivande) Gustaf VI Adolf. Han beskrevs som allvarlig och tillbakadragen, lite blyg och sträv. Hans bana var yrkesmilitärens och hans meriter var inom idrotten.

Enda tillfället då han verkar ha trivts med livet var som familjefar när han fick umgås med alla sina barn. Tyvärr vara detta inte så länge. Vid en flygolycka 1947 avled den person som kanske kunde ha blivit kung år 1973 när gamle kungen dog.

Om detta och lite därtill har Per Svensson skrivit i boken "Han som aldrig blev kung", vilket är en biografi över arvprinsen. Eller ett försök till biografi får man väl säga. Prinsen var väldigt ovillig att låta sig intervjuas och han skrev väldigt få brev. Det finns med andra ord väldigt lite material att använda.

Per Svensson har därför varit nödgad att redogöra för mängder av händelser i marginalen, som t.ex. en omfattande redogörelse för judeutrotningarna i Coburg - den blivande drottningens hembygd.

Men bereder man sig på ett stycke 1900-tals historia med arvprinsen som en röd tråd så är boken inte alls dum. Den är faktafylld och intressant.

Dessutom är den inte omöjlig att finna i något antikvariat.

I Molomland och Slottskogsfamn

Även jag har varit en förvirrad ungdom som vinglat fram, helt vilsegången, mellan musikstilar och uttryck. I mitt minne, från tonåren, lever kvar en jazzgrupp som hette "Nilssons Saxofoner". Året var ungefär 1979 och pianisten Staffan Nilsson hade samlat några vänner som alla spelade saxofon och gruppen besökte klubbarna i Göteborg. Jag såg dem många gånger. Kanske alltför många. Jag har ett svagt minne av att någon av musikerna såg på mig och sa förvånat: "Är du nu här nu igen?"

Parallellt med detta så satt jag hemma i pojkrummet och bandade radioprogram. Detta var på den tiden då P3:s melodiradio var vigt åt sådana storheter som Sven Olof Walldoffs orkester  eller Dutch Swing College Band. De udda och speciella ögonblick då det spelades bra musik i P3, gällde det att stå beredd med rullbandspelaren och spela in.
Det kunde t.ex. var Kvällstoppen (de mest sålda skivorna) eller Tio i Topp (framröstade av publik). Det kunde också vara programmet "Kanske på Svensktoppen" där man spelade nyutgiven musik - av vilka de flesta aldrig tog sig in på någon topplista.

Jag minns det väldigt tydligt. En ,för mig, nästan okänd artist vid namn Alf Hambe framförde en ännu mer okänd låt vid namn Visa i Molom. Den kom inte in på Svensktoppen men den hamnade på mitt rullband så mitt bland alla poplåtar hördes en stillsam halländsk röst som sjöng "Nu hoppar haren kråka på ängens vita gräs".

Det tog mig fem, eller var det kanske tio genomlyssningar. Sedan var jag fast. Det var bara att raskt bege sig till biblioteket och låna noterna. Sedan övade jag. Jag övade. Dessutom övade jag – tills dess jag kunde spela den, så gott som, utantill.
Av en slump som såg ut som en tanke skulle då Alf Hambe spela på Kustens Hus. Det var också då jag upptäckte att det fanns ett helt hus tillägnat visan som uttrycksmedel. Det var då jag förstod att visan skulle bli mitt "öde".

Därför kändes det som en säck knöts ihop och två pusselbitar möttes när jag såg Alf Hambe i duo med Staffan Nilsson en måndag strax innan midsommar 2010 i Slottskogen, vid Gräfsnäsgården – dock utan saxofoner. Det var Alfs mest välkända visor och det var en jazzpianist på dragspel. Och det var mycket, mycket bra. Så bra som bara lång livs erfarenhet kan skapa. Av poesi och av musik.

Bokanmälan: Mitt namn är Moore - Roger Moore

Om man bläddrar tabloider och skvallerpress får man ofta en känsla av att kändisars liv är större, roligare och betydligt mer spännande än livet för oss vanliga dödliga. Pengarna är fler, maten är mer välsmakande, vinet är bättre och kvinnorna vackrare.
Åtminstone om man får tro skvallret.

Läser man Roger Moores självbiografi kommer allt detta på skam. Ska man tro boken, och det vill man ju gärna göra, verkar han ha levt ett osedvanligt trist och träigt liv. Visserligen har han rest världen kring. Han har spelat Helgon, Snobb och Bond. Han har varit gift fyra gånger och när andra går i pension så startade han en ny karriär som UNICEF-ambassadör.
Men det värsta av allt är att han verkar ha haft så makalöst tråkigt. Småspratt som att lägga ormar i vänners skor väger inte upp det faktum att boken tuggar på i rask takt med putz och practical jokes som minst sagt är mossiga.

Antingen är det den knastertorra stilen eller också är det att man, som läsare, fullständigt drunknar i en myllrande människoskara som väller fram. Kända kändisar och mindre kända kändisar fyller sida upp och sida ned och till slut vet man inte om man läser en självbiografi eller en telefonkatalog.
Individerna i denna myllrande människomassa blir aldrig personligheter; de blir bara namn i en folkmassa.
Inte ens en av de närmaste vännerna, David Niven blir till kött och blod. Det är bara hustrun Hjördis som kommer till liv när Mr. Mooore beskriver henne med en icke dold avsky. Vem som helst kan beskriva helvetet men att beskriva ett paradis kräver en skicklig författare.

Så rätt du tänkt fast det blev fel

Kulturen glöder i Göteborg. Från plats till plats slår det upp små gnistor här och var. Är det inte Konsthallen så är det Världskulturmuseet.
Man har verkligen drabbats av förbannelsen att leva i intressanta tider.

Nu senast är det Världskulturmuseet som valt att visa utställningen Jerusalem endast i form av en Power Pointpresentation, vilket naturligtvis fått fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin att gå i taket.
Resten av kulturvärlden har också valt att gå i samma tak. Åtminstone den mer liberala.
På sin blogg skriver det folkpartistiska kommunalrådet Helene Odenjung om ett förslag som kommer att läggas fram inför kulturnämnden, av hennes kollega Axel Darvik.

Förslaget går ut på att flytta utställningen till Konsthallen eller Stadsbiblioteket. Och det är också i den sista delen som förslaget kollapsar.

Jag håller med om att Jerusalem bör visas i Göteborg och vill inte staten (som äger Världskulturmuseet) göra det, så är det ett bra förslag att låta Göteborgs kommun göra det.

Men ... Och detta är ett av de viktigaste "men" jag vet. En politiker ska INTE gå in och detaljstyra på den nivå Folkpartiet önskar. Om en politiker börjar bestämma vad som ska visas i specifika lokaler så har man snart en situation som i Lunds Konsthall där en partivän till Odenljung och Darvik, vid namn Holger Radner kräver att få styra innehållet därför att "Vanligt folk inte förstår utbudet".

Kanske något annat parti i Alliansen kan förklara för Folkpartiet vad man bör åtgärda och var man ska hålla fingrarna borta.

Ateister är inga Muslimer

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen.
Länge leve Podradion. Utan denna briljanta uppfinning hade jag missat senaste avsnittet av "Människor och Tro", som denna gång handlade om det aktuella ämnet skolavslutningar.
Man skickade helt enkelt ut en enkät till c:a 4000 skolor, av vilka c:a 1300 svarade.
Resultatet överraskade. C:a hälften firade i en kyrka. Hälften sjöng "Den blomstertid nu kommer" och hela 90% svarade att man firar på samma sätt som man gjort de senaste 10 åren. (Resterande 10% var nybyggda skolor)

Det mest intressanta är de protester som kommer till skolorna, från grupper som inte vill fira skolavslutningen i kyrkan. Det är INTE icke-kristna som protesterar. En muslimsk man sa t.o.m.; "Det är väl inga problem. Vi tror ju på samma gud."

Protesterna kommer från "helt vanliga" svenskar. Protesterna kommer från aktiva, svenska ateister vilka anser det förnedrande att tvingas gå in i en kyrka. (Förmodligen är de rädda att bli smittade av något Jesus-virus)

Detta hindrar däremot inte diverse Sverigedemokrater eller deras anhängare att invadera de grupper på Facebook som vill behålla den kyrkliga traditionen och använda detta till sin egen fördel. Vulgärpropagandan ligger tjock här och var i dessa grupper. Detta är bara ett av många exempel.

Regeringen tycker att vi ska anpassa oss efter invandrarna som kommer hit. Vi ska alltså fira skolavslutningen i en moské, och pojkar och flickor ska vara skilda åt. Det verkar som att våra traditioner inte är så mycket i regeringens tankar....

I detta fall är det inte ens så att SverigeDemokraterna har fel. Det är så att SverigeDemokraterna ljuger.

Ingen myndighet och inga politiker hindrar någonsin någon skola från att fira skolavslutning i kyrkan. Ingen hindrar någon från att sjunga psalmer. Inget hindrar att en kristen präst leder avslutningen
De som har en annan religion än den kristna verkar gilla traditionen.

De enda som protesterar är den vanlige hederlige svensken. Den ateistiske svensken som delar sin frånvaro av tro med dem som skriver: "Jag är inte religiös men varför får vi inte fira skolavslutning i kyrkan?"