Spaning: Egoismen är vår nya folkrörelse

Spanarna har länge varit ett favoritprogram på radio. Än mer nu när man kan hämta hem programmen via podradio.
Programidén är enkel. Tre kända och verbala personer får göra ett dyk ned i veckans händelser och komma upp med en trend i munnen. Tre exempel ska man ge och dessa ska peka mot en slutsats.

Så som en hyllning till radions bästa program så kommer här min egna lilla spaning.

Trenden är utan tvekan: Egoismen är vår nya folkrörelse

Exemplen kommer här:

Exempel ett
En man i Skene knockade en snöskottare därför att han fick en snövall på sin uppfart. "Att en allmän väg blir ren från snö är mindre viktigt än att min infart får en snövall"

Exempel två
Radioprogrammet Språket har ställer en fråga på Facebook: "Ska man säga Du, Ni eller Kungen till Kungen? Vad tycker du? Rösta gärna, så tar vi upp frågan i något av kommande program."
Några av svaren är:

• En sådan korkad karl kan man väl inte nia!! DU, så klart!
• Skulle kungen,eller någon annan,vara mer värd än nån annan? Nä,sluta dalta och säg DU eller namn.
• Varför ska man prata med kungen?

Mao det handlar inte om frågan om god ton, etikett eller hur vi ska behandla någon annan människa. Det blir plötsligt en fråga om att framhålla den egna personen; om att vara egocentrisk.

Exempel tre
I GP skriver beteendeforskaren Nina Jansdotter:
"Såklart, jag blir ju också frustrerad. Men det gäller att hitta någon annanstans att kanalisera den. Det är också en fråga om kontroll. Det jag inte kan påverka måste jag acceptera."
Hon skriver också:
"Alla behöver inte behöver vara på arbetsplatsen samtidigt. Det går ofta att jobba hemifrån..."
Det skulle hon inte sagt. Kommentatorerna tar det personlig. De kan absolut inte stanna hemma.

• alla kan väl inte arbeta hemifrån vad lever du i för en fantasivärld
• Herregud vilket tramsresonemang.
• Och beteendevetare vilket j...la trams!! Ut å gör lite kroppsligt arbete å skotta snö med daj istellet käring!

Med andra ord. Den som skriver i kommentatorsfältet kan inte jobba hemifrån. Därför kan ingen annan det. Den egna personen görs automatiskt till norm.

Samtidigt kan jag inte låta bli att beklaga dessa människor. Det måste vara frustrerande att begära att världen ska rotera kring den egna personen och sedan leva i en evig besvikelse när man märker att den inte gör det.

Jag och min Letto

Så sitter man med en läsplatta i handen - och läser - och njuter.
När AdLibris annonserade om att man skulle börja sälja Letto läsplatta för 1500:- nappade jag direkt. Detta var vad jag längtat efter. Ett steg närmre det papperslösa hemmet.

Något som alltid stört mig med datorer är deras flimrande skärmar och dåliga upplösning. Text på skärm är alltid sämre än text på papper. Detta är också en orsak att gilla idén med en läsplatta. Att dessutom kunna förvara 5000 böcker i ett litet chip tilltalade mig i högsta grad, när bokhyllorna bågnar.
Det var första gången jag beställt något från AdLibris, vilket i sig var en upplevelse. Sällsamheterna började dagen efter beställningen då jag fick ett brev att läsplattan var slut.
Sedan kom ett nytt brev att den i och för sig var slut men jag kunde få en platta ändå, eftersom jag förhandsbeställt. Den skulle börja skickas 23 februari precis som man lovat.
Fredagen 19 februari kom beskedet att den kunde hämtas hos lokala postombudet. Läsplatta med inbyggd tidsmaskin - man tackar.

Sedan var det bara att packa upp och börja läsa. Fyra böcker fick man på köpet samt ett trevligt fodral. Och fodralet behövs. En av fördelarna med en bok är ju att den tål att tappas i golvet. Det är inget jag rekommendera med en läsplatta.
Att börja läsa var enkelt. Tryck på strömbrytaren och allt sparkar igång. Vad som slog mig direkt var upplösningen. För första gången sedan min första dator 1979 så var text på skärm läsbar. Serifferna var tydliga och konsolerna klara. (den som undrar vad jag pratar om kan titta på ordet Bokstavsanatomi i Wikipedia). Bakgrunden kunde har varit anings ljusare men det är en barnsjukdom. Samma sak gäller att skärmen bara klarar monokroma bilder och text.

Det finns en mängd orsaker att jag är mycket förtjust i min Letto. Det första är, som jag skrev att den tillåter typografiskt utformad text, vilket för mig är ett gigantiskt kliv framåt. Den andra orsaken är ett webben vimlar av platser där man kan hämta böcker där upphovsrätten har gått ut. Sjäv känner jag mig inte hemma i en värld där utbudet av böcker begränsas till bedrövliga bestsellers och deprimerande deckare. Jag läser hellre om Sherlock Holmes än om Wallander. Att få hela den klassiska litteraturen tillgänglig blir för mig en proteströrelse mot böcker som färskvara.

När läsplattan blir var mans egendom så kommer även förlagsbranschen att få arbeta med samma problem som drabbat musikbranschen. Hur ska man ta betalt. Men det är en annan diskussion.

Likaså plattans tekniska specifikationer. Jag misstänker att jag kommer att återkomma i frågan.

Om vårt behov av björktavlor

Det finns tre sätt att framstå som en fullständig galning i en engelsmans öga. Det första är att säga något vänligt om deras kungahus. Det andra är säga något vänligt om deras bilindustri.
Men, det tredje och värsta man kan göra är att prisa det som kallas Morris Dancing. Detta är en glad, lycklig folkdans som framförs av män i brokiga kläder med näsdukar i händerna. Över detta skäms engelsmannen. Han kan kanske skylla på bjällrorna kring dansörens fötter men i själva verket ligger orsaken djupare en så. Han skäms över den förfader som i en forntid försörjde sig som bonde
Får man tro engelsmännen själva så har den engelska landsbygden varit evigt obefolkad. Ingen äkta engelsman har någonsin försörjt av åkermark. Skammen över bondesamhället är stor. Mycket stor.

På så sätt skiljer sig Sverige från England. Här är vi kanske inte stolta över att våra förfäder plöjde och skötte gödselstacken. Men vi skäms inte över det heller. Vi gjorde motstånd och blev vi inte fullt så industrialiserade som samhället önskade. Vi flyttade in till städerna till hyreshus med toaletter inomhus. Men i våra hjärtan längtade vi tillbaka till utedassen och kohagarna. Vi skämdes aldrig över vårt ursprung men vi skämdes över vår längtan. Det var bl.a. detta som gjorde att vi drogs till den oändliga filmserien om Åsa-Nisse; den knipsluge bonden som lurade de löjliga stadsborna. Vårt hjärta stannade kvar på landet.

Och det var också därför vi hängde upp björktavlor på våra väggar. Souvenirer från främmande platser med bilder av björkar och en längtansfull sentimentalitet. Björktavlan och Åsa-Nisse fick oss att hålla fast om våra rötter; ett grabbatag som gjorde oss rotfasta, även när björktavlans tid var förbi. Vi behöver inga massframställda bilder när vi själva kan fotografera. Kameran blev vår följeslagare men den tog aldrig kål på vår längtan efter vårt ursprung.

Det är därför vi behöver björktavlan.

Återupprätta subjektet. Återupprätta den goda smaken.

Så har man varit på vernissage igen. Denna gång med tilltugg men framför allt med debatt.
Det som ställdes ut i Tillts lokaler var nämligen björktavlor. Dessa utmanare av allt vad god smak heter. Dessa souvenirer från jordens alla hörn; vykort uppklistrade på en skiva av björk. Lätt dekorerade med konstmassa, oljefärg eller i värsta fall en ren av plast.

Därför var det inte egendomligt att kvällens debattämne var; "Vad är god smak?". Det var därför heller inte egendomligt att svaret på frågan blev; "God smak finns inte." Stil är inte ens en fråga om tycke och smak längre. Det är bara fråga om tycke. Det postmoderna tänkandet har reducerats ned till den engelska klyschan "Beauty lies in the mind of the Beholder."

Tillåt mig att ha en annan uppfattning. Men först en kort tillbakablick. Hur blev det så här? Min obevisade hypotes är följande; När den postmoderna idévärlden bröt igenom så blev det också en självklarhet att subjektet skulle vara dött - för att nu citera Derrida. Subjektet i form av den bildade människan dog (nästan) ut och det som återstod var den objektifierade konsumenten. Där den gamla borgerliga goda smaken gjorde att en människa kanske köpte sig ett enda vackert soffbord under sin levnad så krävdes det nu något annat. Den objektifierade människan skall köpa nya möbler, hellst varje år. Detta främjade nämligen den ekonomiska tillväxten vilket är bra för Sveriges ekonomi. Vilket i sin tur innebär att den objektifierade människan reduceras ned till konsument. Finns det ingen god smak så finns det ju inte heller något värt att bevara. Vad som sedan återstår är enbart att köpa nytt.

Därmed INTE sagt att jag önskar den gamla tiden tillbaka, det vi kan kalla "modernismens goda smak". För den moderna människan (och kanske även tidigare) var smaken en klassmarkör. Genom att underkasta sig dess spelregler i såväl stil som etikett kunde man få en biljett in i de rätta kretsarna och därmed också få framgång i livet. Den goda smaken blev ett tvång; ungefär som Hans Scherfig beskrev i roman Den försvunne ämbetsmannen.

Vi befriade människan från borgerlighetens goda smak men dömde henne till ett liv i frihet, enligt Sartre. Tyvärr blev det inte en äkta frihet. De borgerliga begränsningarna ersattes av den ohejdade kapitalismens regelverk. 1989 föll muren och marknadsekonomin vann. Och det är på marknaden den skenbara frånvaron av god smak kan existera. Den postmoderna goda smakens regelverk bestäms inte av det konsumerande objektet utan av de krav som ställs av de marknadsekonomiska reglerna.

Det är dags att återupprätta subjektet och därmed också återupprätta människan som den goda smakens företrädare. Inte som modernismens borgerliga klassmarkör eller postmodernismens konsumism. Jag ser hellre den nya goda smaken som ett uttryck för en varaktig kultur, ett ärligt konstnärskap och en strävan mot det bestående.

Bevis i repris

I brist på annat så kommer här ett gammalt inlägg jag gjorde i en numer nedlagd blogg från 2004. Det handlar om begreppet "bevis" och hur man definierar det.


Vad är ett bevis? Vad menas egentligen när man säger att något är bevisat? Kan man egentligen bevisa något över huvud taget?

En liten brasklapp. Jag är på inget sätt väl insatt i dessa frågor. Därför ligger de just här på denna blogg så att det finns möjlighet för den som äger djupare kunskaper att kunna korrigera eller diskutera.

Korrelation
Det är lätt att se samband där sådana inte finns.

Jämför man till exempel konsumtionen av antidepressiva mediciner med antalet bilar i samhället under 1900-talet så kommer man förmodligen att se hur dessa kurvor följer varandra. Ritar man ut dessa siffror i ett diagram så kommer de förmodligen att grupperas kring en tänkt och rak linje. Man kan också göra en matematisk beräkning på materialet för att hitta samband. Denna beräkning kallas korrelation och är en siffra, ett tal, mellan -1 och 1. Ju högre eller lägre tal, desto högre korrelation. Hamnar talet runt 0 (noll) så är korrelationen låg. Ett annat ord för detta är ”linjärt samband”.

Det skulle därför vara enkelt att tro att bara man har en hög korrelation så skulle detta bevisa ett samband. Så är tyvärr inte fallet. Hög korrelation kan betyda att det eventuellt finns ett samband men det finns två fall som visar att det inte alltid är så. I det första fallet så spelar slumpen in: Låt oss säga att vi räknar antalet röda bilar på en viss gata under en månads tid. Under samma månad så kastar vi varje dag en tärning och sedan jämför vi dessa observationer. Antal röda bilar kontra tärningskast. Slumpen kan spela oss ett spratt. Vi kan få hög matematisk korrelation, trots att inget samband finns. Ett sådant samband kallas formellt sett för skensamband eller idiotkorrelation.

Ett exempel på detta är att man fann hög korrelation mellan antal födda barn och antal storkar i norra Tyskland. Vilka slutsatser man drog av detta kan de flesta räkna ut.

I det andra fallet så finns det tredje faktor som påverkar, trots att den inte ingår i undersökningen. För några år sedan gjorde man t.ex. en undersökning i Finland där man fann hög korrelation mellan språk och hur pass ofta man var förkyld. Man fann att den svensktalande delen i Finland, inte var förkyld lika ofta.

I internationell press kablades detta naturligtvis ut som ”Lär dig Svenska och undvik att bli förkyld”. Vad man glömde bort var den tredje faktorn. Den var förmodligen att Finlands svensktalande befolkning har en generellt högre levnadsstandard och därmed högre motståndskraft. Fast detta är bara min personliga gissning.

Sensmoralen är alltså: Hög korrelation kan betraktas som en indikation men får aldrig ses som ett bevis.

Induktiva Bevis
Induktiva bevis hänger starkt ihop med korrelation. Man kan säga att dessa är de slutsatser man drar, utifrån sina egna observationer. Slutsatserna utgör med andra ord de induktiva bevisen. Ett exempel:

Du ser ditt livs första svan. Den är vit. Naturligtvis ställer du frågan: Är alla svanar vita?

Den andra, tredje och fjärde svanen du ser är också vit. Nu börjar du fundera på om alla svanar är vita och vid den hundrade svanen så ställer du upp hypotesen att ”Alla svanar är vita”. Denna betraktar du dessutom som en sanning. Fram till den dag då du ser ditt livs första svarta svan. Induktiva bevis är alltså sanningar som inte kan till fullo bevisas men vilka är praktiska att betrakta som sanningar – tills vidare.

Tyvärr är det så att det mesta i livet som man betraktar som sanning i själva verket bygger på induktiv bevisföring. Detta utgör hela vår livserfarenhet. Skulle vi ständigt ifrågasätta gravitationen eller högertrafiken eller hur språket är utformat så skulle vi förmodligen bli skvatt galna. Men inget av detta är bevisat. Man kan säga att en sak är sannolik eller trolig. Men det finns inga formella bevis för att om vi släpper en sten, så faller den mot marken.

Det är något vi vet av erfarenhet.

Att finna denna ”brygga” mellan observation och regel vore ett enormt mästerverk men fram tills detta dyker upp få vi nog nöja oss med att induktion ger besked om hur världen förmodligen är konstruerad.

Deduktiva bevis
Ett deduktivt bevis å andra sidan, stämmer alltid. Detta är det enda fall av bevis som är 100% korrekt och som alltid har varit och alltid kommer att vara korrekt. Det tråkiga är bara att det är bara inom det matematiska fältet som deduktion kan användas.

Det bästa exemplet är Pythagoras sats. Genom att använda denna formel ( hypotenusan i en triangel är lika med SQR(A*A+B*B) (SQR=Kvadratroten) ) kan man beräkna den längsta sidan i en liksidig triangel. Även om jag inte ska gå in på beviset här och nu så kan man med tämligen enkel geometri bevisa att det stämmer. Därför är beviset också deduktivt. Pythagoras sats kommer aldrig att förändras, oavsett hur många observationer vi gör.

Hypotetisk-deduktiv metod
Ett specialfall av den deduktiva metoden är den som kallas hypotetiskt-deduktiv. Den ger inte samma resultat som den rent deduktiva men är ändå användbar.
• Formulera en hypotes
• Vilka konsekvenser kan man dra av hypotesen?
• Observera enskilda fall och jämför med hypotesen
• Stämmer alla observerade fall med konsekvenserna? – Hypotesen är sann
eller
• Finns det något enda fall som inte stämmer med konsekvenserna – Hypotesen är falsk

Popper och falsifiering
Skulle man göra en topplista över 1900-talets stora tänkare så skulle förmodligen Karl Popper befinna sig på en filosofisk prispall. Få har ändrat vår syn på kunskap så som Popper. Idéerna har inte fått fullt genomslag i alla läger men de utgör en rik grogrund för vår syn på vad som kan menas med ett bevis. I korthet kan man säga att hans metod går ut på följande:

• Formulera en hypotes – ju mer egendomlig, desto bättre
• Utsätt hypoteserna för hårda falsifieringsförsök

Det viktiga här är, som jag ser det, ordet hårda. Det räcker inte med att plocka fram ett halvdussin subjektiva fakta. Man måste plocka fram allt och man måste leka djävulens advokat. Man måste lägga ned hela sin själ på att bevisa hur fel man har.

Först när man är fullt säker på att tesen inte går att falsifiera så blir den vad Popper kallar för befäst, eller på engelska ”corrobarated”. Detta innebär inte på något sätt att den är sann. Bara att den får gälla som ett provisorium – till dess den kommer att bli bevisad som falsk.

Den som blir deprimerad av denna brist på sanningar i verkligheten kan ju jämföra med Gödels teorem som bevisar att alla formella system som dessutom är konsistenta innehåller någon oavgörbar sats som varken kan bevisas eller motbevisas. Det kan ju vara en tröst när man vet att även om det inte finns någon sanning så finns det i vissa lägen inte heller någon lögn.

Kuhn och paradigm
Det finns ett modeord jag använt under de senast 20 åren utan att egentligen veta vad det betyder. Det är ordet paradigm. Under IT-bubblans år användes talade man mycket om "paradigmskifte”. Man kan ju bara undra vad Thomas Kuhn skulle tyckt om det. Det var nämligen han som myntade uttrycket. Och det gjorde han som i protest mot Poppers falsifieringstanke.

Där Popper talar om vad man borde göra, så talar Kuhn om hur det verkligen är. Kuhn delar upp varje vetenskapsområde i två delar; en ”normalvetenskaplig” och en ”revolutionär”. Den normalvetenskapliga är inte på något sätt perfekt. Där finns paradoxer, anomalier och rena felaktigheter men ”ingen god hantverkare klandrar sina verktyg”. Vi får gilla läget. Vi får gilla det som Kuhn kallar vetenskapens paradigm och dessa består av:

• Generaliseringar
• Allmänna förställningar
• Kvalitetskriterier
• Mönsterbildande konkreta exempel

Detta är vetenskapens normalläge. När paradoxerna och anomalierna blir alltför stora så uppstår en revolutionär fas där paradigmet ifrågasätts.

Den nya teorin ställs emot den gamla och någon av dem kommer att vinna och skapa ett nytt paradigm.

Privata funderingar
Hegel skulle kanske tala om tes och antites i Kuhns perspektiv. I så fall kommer syntesen att gå vinnande ur den revolutionära fasen. En nog så bestickande tanke.

Popper var av åsikten att Kuhns modell uppmanade till dogmatism. Jag vill nog hålla med om det. Fast kanske beror detta på en privat hållning, som bygger på min enskilda syn på nöjet i att leka djävulens advokat.

Skulle gärna också gärna se hur begreppet ” Reductio ad absurdum” passar in i Poppers falsifiering.

Kan man kalla Popper för idealist och Kuhn för realist och leder en sådan tanke någonstans?

Filosofiska frågor är som hydror. Besvarar man en så växer det alltid ut tre nya.