Egentligen var det enbart som en egotripp som jag pallrade mig iväg till bion för att se filmen om Cornelis. Två av personerna i filmen, Fred Åkerström och Sid Jansson, har jag ju träffat i verkligheten. Och även om porträttet av Fred kändes helt ok så var det en säregen Sid som virvlade förbi i några scener. Förutom Zorns gamla stormhatt så var det inte mycket jag kände igen.
Detta är filmen som berättar en människas liv, från de första stapplande stegen i Holland till gravstenen vid Katarina kyrka. Den är rapsodisk och fragmentarisk. Jag kan tänka mig att det finns de som kan reta sig på berättartekniken, men mig passade den utmärkt. Flera gånger antyds ett skeendes begynnelse för att sedan avslutas med ett snabbt klipp till någon löpsedel. Stor skandal. Och ett sparsamt berättande som lämnar utrymme för mycket musik.
Det är också en film där tiden spelar mindre roll. Händelser måste inte inträffa i samma följd som i "verkligheten". Visan om Ågren kan, i filmen, mycket väl spelas in efter att Cornelis lämnade Metronome - bara det för handlingen framåt. Vad jag tycker om hos filmen är att den sätter fokus på människor. Inte, som en dokumentär, försöker återge ett skeende.
Jag funderar länge på vad som berörde mig så djupt. Förmodligen är det så att jag rörde mig i samma värld (men inte på samma plats) där filmen utspelas. Varje lite scen återkallar minnen från en tid som kanske inte var mitt livs lyckligaste men som formade mig till den person jag är i dag. På gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar