Dickie Dick Dickens

Människor må träta om det var bättre förr. Personligen anser jag att det är bättre nu.

Men undantag finns det. Klockan 9:30 varje Söndagsmorgon t.ex. Det var då P1 sände veckans underhållningsteater. Det var små enkla radioserier om allt möjligt. De varade i en halvtimme och sedan var det lagom att slå över till P3 och Svensktoppen, som för en adolecent, svältfödd på pop, var det närmaste njutning man kunde komma. 

Serierna skiftade; såväl i innehåll som kvalitet. Med viss rysning minns jag en moraliserande serie som bar namnet ”Familjen Andersson”. Den var skriven av chefredaktören på Se (en s.k. herrtidning), Rune Moberg, och handlade om en helt vanlig familj med helt vanliga problem och hur dessa löstes på ett kvasiradikalt sätt. Mer om denna serie någon annan gång. Dess två fördelar var Allan Edwall som den inneboende docenten Brühl samt Lena Nyman som tonårsdotter.

Denna präktiga praktfamilj avlöstes ”I Plommonstop och Paraply”, en översättning av den engelska radioserien ”Men from the Ministry” med Gunnar Björnstrand och Sig Järrel som två inkompetenta byråkrater i engelsk statsförvaltning; Extra Ordinarie Byrån.

Men framför allt kunde man få höra om Dickie Dick Dickens – mannen med det nervösa avtryckarfingret. Serien började 1966, alltså långt för några filmer om Gudfadern men skulle trots detta kunnat fungera som en parodi på dessa filmer. Beppe Wolgers var en mumlande maffiaboss långt innan Coppola fick Marlon Brando att sluddra sig fram.

Till skillnad från många andra serier från denna tid (inte minst Familjen Andersson) så är Dicke Dick Dickens fortfarande njutbar. Orsaken är inte bara ett intelligent manus utan dessutom så vimlar det av personer i serien som är personligheter över gränsen till karikatyr. Det påminner faktiskt lite om TinTin.

Här har vi till att börja med den genomsympatiske Dickens själv, magnifikt framställd av Martin Ljung; en enkel ficktjuv som älskar varm mjölkchoklad samt att spela krypkasino med sin flickvän Effie Marconi (Lena Söderblom).

På hjältens sida hitta vi sedan Opa Crackle (Arthur Rolén) som envisas med att kalla hjälten ”Dickepojken min” sam den till överdrift vidskeplige lille Bonco.

Lasse O’ Månsson och Leif ”Smoke Rings” Andersson är berättare som låter historien slingra sig fram i fryntlig fart.

Jag saknar den här sortens radioteater. Den som bara vill underhålla och som har radions alla fördelar; man kan man ju göra något annat medan man lyssnar. Knyppla eller sortera en frimärkssamling. TV kedjar fast oss. Radion släpper bilderna fria i vårt huvud.

Mer radiounderhållning till folket.

Fördom och tabu

Läser just i GP hur Glenn Hyséns son Anton kommit ut ur garderoben och talat om för en reaktionär fotbollsvärld att han är bög. Jag tycker det var strongt gjort. Han kan bli en bra förebild för andra.
Men det verkar finnas en grupp på högerkanten som tycker att det är bäst att tiga ihjäl frågan.
– Varför ska någon gå ut och tala om detta, verkar vara den allmänna inställningen från åsiktssvansen.
Repressiv tolerans brukar sådant kallas i bland. Vilket på sitt sätt är ett framsteg om man jämför med dem som tidigare tyckte att; "Bögar ska dra åt helvete."

Den stora majoriteten verkar dock acceptera att människor är olika och att vi bör vårda kärleken där man kan finna den. Ett tabu håller på att gå i graven. Man kan också tala om et tydligt paradigmskifte. Och man kunde kanske hoppas på en ökad tolerans i samhället.

Tyvärr slår mitt mer pessimistiska jag till och vill ifrågasätta om det verkligen är så. Vi håller på att få en större acceptans av vissa olikheter. I mina tonår upplevde jag ofta en intolerans riktad mot grupper som alkoholister och mentalsjuka men även mot de som var homosexuella. Toleransen har ökat, och det är ett framsteg.

Tyvärr har toleransen mot andra grupper, t.ex. rökare och överviktiga minskat i liknade omfattning.
Jag upplever också att många kristna får klä skott för dumheter i olika samhällsfrågor. Fördomarna mot all västerländsk religion är legio. Ett gott exempel på hur detta tar sig uttryck, kunde man läsa i dagen innan GP där Kjell Häglund får ventilera sina fördomar ganska fritt kring andra människors kristna uppfattning.

Vår fördomsfullhet verkar vara som ett läckande tak. Tätar man på ena stället så går det hål någon annanstans.