Tyvärr är kärleken obesvarad. Varje gång jag tar upp gitarren för att spela så lyckas jag alltid trassla mig in i någon sällsam takt och oftast slutar det med att hela rytmiken går förlorad.
Men kärleken till de gamla polskorna går aldrig förlorad. Jag sitter som tjuren Fedinand, under korkeken, blundar och luktar mig rakt in den folkliga musikens fantastiska värld.
Men trots att jag spelar som en krycka har jag aldrig känt mig utstött. Det finns alltid någon mysig spelmansstämma där man kan hoppa in och buskspela. Och några av mina mest intensivt lyckliga ögonblick har jag varit med om när jag mött människor som varit fullständiga främlingar, vi har spelat ihop och stor musik har uppstått - helt spontant och utan några förberedelser.
Detta har präglat min syn på kultur över huvud taget. Den synen som säger att när kultur är som bäst så sammanför den människor. Den låter oss kommunicera bortanför de skrank och staket som vårt ursprung, vårt språk och våra fördomar sätter upp. Det viktiga blir den glödande stund då två eller flera människor hittar fram till varandra och hjärtan möts.
Denna syn passar tyvärr inte in i Sverigedemokraternas kultursyn. Där föredrar man att se kulturen som ett slagfält där arméer av kulturarbetare ska dra fram och kämpa om de få resurser som finns. Människor ska ställas mot varandra och felan och stråken blir sköld och svärd på en plats där endast den äkta svensk musiken ska stå som vinnare.
Där musiken för samman människor där kommer sverigedemokrater och sliter dem isär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar