Paul Temple på BBC

Allt sedan tidiga tonåren har jag varit fascinerad av radioprogrammen om Paul Temple. Jag minns hur jag satt klistrad vid radion när avsnittens sändes. Ofta i P2 som en del av undervisning i engelska. Och förmodligen var det den detta som gjorde mig gripen. Man behöver inte vara någon överdängare i det engelska språket för att förstå vad som sägs. Bara man behärskar ord som Perturbed och uttryck som "By Timothy".
Detta är en förteckning över de avsnitt som sänts som radioteater över BBC fr.o.m. starten 1938 och fram till i dag. I flera fall finns det inga inspelningar sparade och i andra fall har man gjort nyinspelningar. Listan är sorterad i kronologisk ordning, alltså i den ordning som programmen sänds i BBC.
Listan innehåller även referenser till de talböcker som gjorts efter Durbriges romaner.

1) Send for Paul Temple

1938
Den första serien från 1938. Allt utom avsnitt 1 har gått förlorat.
Den finns dock inläst som talbok under samma namn

2) Send for Paul Temple

1938
En förkortad version av serien, 60 min. men tyvärr raderad.

3) Paul Temple and The Front Page Men

1938
Förlorad
Finns som talbok

4) News of Paul Temple

1939
Förlorad
Finns endast som talbok

5) Send for Paul Temple.

1941
Möjligen en repris av 2, eller en nyinspelning. Finns ej bevarad.

6) Paul Temple Intervenes

1942
Första sparade radioserien. Dålig ljudkvalitet men ganska charmig med Carl Bernard och Bernadette Hodgson i huvudrollerna.

7) News of Paul Temple

1944
Förkortad version av 4. 60 minuter lång. Förlorad.

8) Send for Paul Temple Again

1945
Förlorad men finns i nyinspelning under namnet Paul Temple and The Alex Affair. Finns även som omarbetad talbok under namnet Paul Temple and the Tyler Mystery.

9) A Case for Paul Temple

1946
Förlorad men finns i nyinspelning från 2011

10) Paul Temple and the Gregory Affair

1946
Förlorad men nyinspelad 2013. Såväl inspelningar som manus troddes vara förlorade men efter det att en kopia av originalmanus hittats i Oslo, kunde nyinspelning ske.

11) Paul Temple and Steve

1947
Förlorad men nyinspelad 2010

12) Mr. And Mrs. Paul Temple

1947
60 min lång förkortad version av 11. Förlorad.

13) Paul Temple and The Sullivan Mystery

1947
Lär finns bevarad men jag har inte hört den. Finns lätt omarbetad som talbok under namnet Paul Temple East of Algiers och även i nyinspelning från 2006.

14) Paul Temple and The Curson Case

1948
Förlorad men finns som talbok

15) Paul Temple and the Madison Mystery

1849
Förlorad men finns som nyinspelning från 2008

16) Paul Temple and The Vandyke Affair

1950
Förlorad men finns som nyinspelning från 1959

17) Paul Temple and The Jonathan Mystery

1951
Förlorad men finns som nyinspelning från 1963

18) Paul Temple and Steve Again

1953
Förlorad men kan kanske vara en förkortad version av 11. 60 min lång.

19) Paul Temple and The Gilbert Case

1954
Första serien med den klassiska besättningen Peter Coke och Marjorie Westbury.
Finns bevarad och rekommenderas.

20) Paul Temple and The Madison Mystery

1955

Nyinspelning av 15 men tyvärr förlorad. Finns i ytterligare en nyinspelning från 2008

21) Paul Temple and The Lawrence Affair

1956
Bevarad i alla 8 avsnitt

22) Paul Temple and The Spencer affair

1957
Helt bevarad

23) Paul Temple and The Vandyke Afair

1959
Helt bevarad. Nyinspelning av 16.

24) Paul Temple and The Conrad Case

1959
Helt bevarad

25) Paul Temple and The Gilbert Case

1959
Antingen en repris av 19 eller nyinspelning. Finns bevarad.

26) Paul Temple and The Margo Mystery

1961
Bevarad

27) Paul Temple and The Jonathan Mystery

1963
Bevarad

28) Paul Temple and The Geneva Mystery

1965
Bevarad

29) Paul Temple and The Alex Affair

1968
Nyinspelning av Send For Paul Temple Again och alltså även talboken.

30) Paul Temple and The Sullivan Mystery

2013
Nyinspelning av 13. Finns bevarad
Den första av BBC:s nyinspelningar med Crawford Logan och Gerda Stevenson i huvudrollerna.

31) Paul Temple and The Madison Mystery

2008
Nyinspelning

32)  Paul Temple and Steve

2010
Nyinspelning

33) A Case for Paul Temple

2011
Nyinspelning

34) Paul Temple and The Gregory Affair

2013
Nyinspelning

Detta är listan över de engelska inspelningar jag känner till.
För övrigt så finns det följande talböcker av vilka några baseras på radioserierna:

• News of Paul Temple
• Paul Temple and the Curzon Case
• Paul Temple and the Front Page Men
• Paul Temple and the Harkdale Robbery
• Paul Temple and the Kelby Affair
• Paul Temple and the Tyler Mystery
• Paul Temple East of Algiers
• Send for Paul Temple

Längre fram hoppas jag kunna göra en närmre studie över innehållet i de olika serierna/böckerna.
Källor är Wikipedia samt Frank M. Passages excellenta lista över de äldre programmen. Där finns ytterligare detaljer samt namnen på varje avsnitt.

Offer & Anekdoter

I bland händer och hampar det sig så att det dyker upp mönster i händelseförlopp som inte verkar hänga samman ... men hänger ihop gör de ändå. Tillvaron blir lite som i programmet Spanarna. Men till skillnad från radions spanare så har min hjärna en smula fördröjning. När jag väl fattat vad debatten går ut på - då brukar den vara över.

Ingång ett var en bok som kom ut för någon månad sedan. Det var DN:s Hanne Kjöller som släppte "En halv sanning är också en lögn". Nu ska jag erkänna att jag har inte läst boken och har därför inga åsikter om den. Men den födde ett begrepp hos mig: Offerjournalistik!

Ni vet den där sortens tabloidgrepp där man skriver om Nisse 78 som inte får hjälp av hemtjänsten med att sätta på sina broddar eller Peronella 3 år som måste gå över en trafikerad gata för att komma till dagis. Alltså man tar en enskild, beklaglig, händelse och gör den till mall för en hel verksamhet. Plötsligt är alla sveriges pensionärer utan broddar och alla våra treåringar överkörda av fartblinda bilister. De är alla offer.

Mitt andra perspektiv kalla anekdotisk bevisning. Det föddes när jag av olika orsaker hamnade i en arbetsgrupp med för mig okända människor. Jag hade inte valt den själv. Två av medlemmarna var mycket besvikna på livet. Bitterheten stod som ett doftande moln kring deras personer. Och de kunde heller inte bära bitterheten inom sig. Den skulle ut ... till alla pris. Och den skulle berättas. I långa elegier meandrade sig berättelserna fram. Det var enfaldiga chefer, inkompetenta läkare, elaka spårvagnsförare och korkade tjänstemän i en lång räcka av berättelser och anekdoter, vars sensmoral alltid landade i att samhälle är en plats där inget fungerar och dess enda syfte var att förstöra deras liv.
Beviset för alltings jävlighet låg i deras anekdoter. För strukturella problem fanns det ingen plats.
Och bevisen för samhällets förfall ... var rent anekdotiska.

Självklart är inte samhället uppbyggt efter systemets offer eller klagandes anekdoter. Men någonstans så finns det krafter som vill anpassa  reglerna efter undantagen och strukturerna efter våra få misslyckanden.
Själv tänker jag hålla ögonen mycket öppna i fortsättningen.

Hemester dag 2

Under senare år har det ständigt upprepats ett mantra som håller på att driva mig till vanvettets brant: Man måste vara målinriktad. Man måste ha en målsättning och ett mål att sträva efter och först när man uppfyllt detta mål kan den verkliga lyckan infinna sig. 
Dumheter och nonsens, skulle jag vilja säga.
Då missar man ju allt roligt som dyker upp på vägen. Bara därför at det inte är en del av målet. Och för övrigt så är det ju som i dikten: 

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.



Mitt mål var att få se Karlsborgs Fästning. Jag fick se mycket annat i stället. Det börjar med en liten mystisk skylt vid vägen: ”Fornborg”. Jag kände mig ungefär som i filmen ”Vem älskar Yngve Frej” när jag svängde in på en grusväg som blev allt grusigare till slut med grässträng i mitten. Det var Vädersholms Borgruin jag kommit till. Så hade även 40 förskolebarn med tillhörande fröknar, grillkorvar och cyklar. Det blev frågor typ: ”Är du chef här?” eller ”Vad heter du?”.
Bra att lära barnen att njuta av kulturarvet tänkte jag och tog en titt på resterna av en befästning från 1400-talet. Även om man nu inte råkar dela mitt intresse för gamla ruiner så är den väl värd ett besök. Det var mycket vackert där.

Nästa skylt pekade på en kvarn. Årås Kvarn, närmre bestämt. Det var ett område med vandringsled och vandrarhem och smedjor och en obändig vilja, mot alla ekonomiska odds, att området skulle få kunna leva kvar. Som ”Pièce de résistance” fanns där en av de mest magnifika herrgårdar jag sett. Jag har ingen aning om dess skick eller hur den såg ut inuti. De bara fyllde mig med en längtan: ”Så här skulle jag vilja bo.”
Helst då med tillräckligt med pengar för att rusta upp den och hålla den i stånd. Tänker ofta på han som vann 100.000.000 kronor på Lotto. Hade det varit jag hade Årås Herrgård blivit min.
I solsken verkar den fantastisk men eftertankens bleka krankhet får mig att försöka tänka mig den vintertid när man måste skotta sig ut till vägen för att kunna fara till ICA och köpa kåldolmar. 

Efter denna utflykt i bedagad högrestånd nådde jag så mitt slutmål: Tidahom. Om denna stad visste jag nämligen ingenting. Det var därför jag åkte dit. Nu vet jag mera.
Nu vet jag mer. Jag vet t. ex.  att Tidaholm är en bruksort och att dess framgångar är baserade på tändstickor. Jag vet också att de som arbetade där var inte bara de mest underbetalda  utan också att  arbetet  ledde fram till att deras ansikten förstördes och deformerades av svavlet. Förmodligen en av de vidrigaste kapitlen i svensk arbetarhistoria. Men museet var tillgängligt och intressant och tar man sig sedan en glass på Turbinholmen så har man även avnjutit Tidaholm. 
En bra andra dag på hemestern.

Hemester dag 1

Det blev ingen längre semester nu i Maj. På grund av dålig planering och utgånget pass bestämde jag mig för att fira ”hemester” i stället. Med andra ord så tog jag tre dagar inom bilavstånd från Göteborg. Det är inte ofta man tar en titt på sevärdheterna i sin egen närhet. Detta är rapporten från dag 1. 20130527 (En vanlig Måndag) 

Det var i dag som jag skulle ta en titt på Norra Halland och vad vore lämpligare än att starta med Gåsevadsholms Slott. Det ligger som en enda stor krokan på en holme mitt i Rolfsån. Med sin chockrosa färg och alla utsmyckningar ser det mest ut som något ur ”My Little Pony”.

Det innehas av ett fideikommissaktiebolag som ägs av friherre Niclas Silfverschiöld. Det får med andra ord inte säljas och man kan verkligen fråga sig vad man ska ha detta slott till egentligen? Men nu är det friherren som får stå för underhållet. Med slopad fideikommiss hade det förmodligen blivit staten som fått öppna plånboken 

Slott nummer två är en borg vid namn Hunehals som ligger längst in i Kungsbackafjorden. Den byggdes av Greve Jacob Nielsen under 1280-talet. Greve Jacob flydde till Halland efter att ha blivit anklagad för mordet på den danske kungen Erik Klipping. Till att börja med byggde han Hunehals men senare drog han sig söderut för att anlägga Varberg Fästning.

Plats nummer tre denna dag var ett besök på Äskhults By – ett obligatoriskt utflyktsmål under min skoltid och därför något jag undvikit sedan dessa.
Äskult är en välbevarad by med rötter innan storskiftets dagar med den sammanhållning som fanns då, innan landsbygden splittrades. Skillnaden i levnadsstandard var enorm om man jämför med tidigare slott och fästen. Men trots allt. Mysigt är det.

Därmed var dag ett över. Mer än tre sevärdheter ska man inte ge sig hän. Då blir det inte roligt

Om kattsadister och manifestationer

Så var det dags att göra sig till ovän med djurvännerna. Jag är förmodligen en ond människa.
För dem som inte vet så arbetar jag i en stadsdel i Göteborg som heter Högsbo.
Det är tyvärr också en stadsdel där en eller flera personer har fått för sig att plåga livet ur söta katter och sedan placera kadavren där de kan hittas av någon eller några som med all rätt blir både upprörda och ledsna.
Rubriken till trots så tror jag däremot inte inte förövaren är sadist och därför finner nöje i att plåga katter. Hade fähunden varit road av sådant skulle hen förmodligen gömt undan kadavret för att undgå upptäckt  Nu känns det som personen vill att man ska se och upptäcka vad som hänt de stackars katterna.

Enligt min min amatörpsykologiska uppfattning kan detta bero på två olika orsaker:
1) Hen vet ur illa det är att plåga katter men kan inte styra över sina handlingar. Hen vill bli upptäckt och allt är ett rop på hjälp.
2) Hen njuter mest av att se hur människor i Högsbo blir ledsna, rädda och upprörda. Det blir ett sätt att plåga de människor som blir förbannade över djurplågeriet. Katterna blir ett verktyg att utsätta djurälskare för plåga.

Oavsett motiv så kan man enas om att det är en mycket störd person som agerar. Någon som vill att handlingarna men inte personen bakom ska bli sedd.
Så när kvällstidningarna blåser upp stora rubriker så får personen sin vilja igenom och när människor samlas för manifestation så kan den skyldige stå på avstånd och njuta av att han fått människor i Högsbo exakt så arga och upprörda som han ville.
Om vi däremot förbigick kattplågaren och hans handlingar med den tystnad den förtjänar så skulle man kunna sätta stopp för han avsikter. Och kanske tom göra honom så desperat att han begår ett misstag och kan gripas av polisen.
Det tycker jag skulle vara bättre.

Kollektiv och Individ

Det händer att jag frågar mig vem som läser vad jag skriver. Sedan kan jag undra vem som förstår mina mer kryptiska tankegångar. Det är lättare att få besökare till de sidor som handlar om nostalgiska radioprogram, än till de som behandlar filosofisk-politiska ämnen.

Här kommer det sistnämnda. Kanske mest för ett hålla fast vid en tanke och en slutsats jag dragit av aktuell kulturdebatt.
Låt oss börja med två belägg (som man skulle sagt i Spanarna):

När Nina Björk skrev sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar” hade jag hoppats på en intensifierad debatt kring ett konsumtionssamhälle som löper amok.
I stället verkade vissa intervjuare koncentrera sig på Nina Björks privata konsumtion. ”Hade hon, som i alla fall har målad fondtapet hemma, verkligen rätt att kritisera våra drömmar.” och ”Du ska inte komma här och tala om för mig vad jag ska drömma om”.
Hennes påstående kring kollektivets ansvar falsifierades därför att det inte hade individen som utgångspunkt. Den var inte liberal!

13/3 skriver Jonas Hassen Khemiri en av de viktigaste texter (och en av de mest välformulerade) som gjorts om den svenska rasismen: Bästa Beatrice Ask
 Vi ”vanliga” svenskar tog ett steg tillbaka i nyttig självrannsakan och insåg de strukturella problem  som finns i det svenska samhället.
Det är då liberalismen slår till.

I ett inlägg som verkligen slår rekord i överslätning skriver Jasenko Selimovic en artikel med den kladdiga rubriken ”Jonas, min vän”. Där Khemeris kritik riktar sig mot Sverige som samhälle så kilar Selimovic in sig på individen, och inte vilken individ som helst – i detta fall han själv. Och han känner sig minsann inte som ett offer för rasistiska strukturer. Att vara offer är destruktivt och ska undvikas.
Därför är det lättast att förneka rasismen (eller homofobin eller islamofobin eller antisemitismen) eller någon annan av alla de diskriminerande strukturer som förgiftar samhället.
Khemeris syn på det kollektiva Sverige är giltig men kan inte falsifieras. Lägger man däremot liberalismens individfilter över texten så blir det diskrepans. Men det är inte texten det är fel på det är filtret.

Socialismens kollektiva tvång gick under med med murens fall. Vilken mur måste falla innan liberalismens toksyn på individens frihet ska försvinna?

Är du Svensk lille vän?

Var vänlig och svara på dessa påståenden.
Svara i form av en siffra mellan 1 och 5, där "1" betyder "Håller inte alls med" och "5" betyder "Så är det och så ska det vara".

1. Jag vill att skolavslutningar alltid ska firas i kyrkan.
2. Jag tycker att man skall ha adventsljusstake i fönstret.
3. Jag vet hur man står i kö och köar alltid i butiken.
4. Jag sätter mig alltid på ett tomt säte i bussen.
5. Jag har med mig matlåda till jobbet.
6. Jag lägger mina julklappar under granen.
7. Jag tittar alltid på Kalle Anka på Julafton.
8. Jag dricker snaps och äter sill på Midsommar.
9. Jag tutar aldrig i trafiken.
10. Jag läser Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Esaisas Tegnér.
11. Jag åker Vasaloppet eller tittar åtminstone på det i tv.
12. Jag firar alltid Sveriges Nationaldag på Soliden
13. Jag dansar svensk folkdans och lyssnar till svensk folkmusik.
14. Jag har bonader på väggen och / eller trasmattor på golvet.
15. Jag håller upp dörren för de som kommer efter mig.
16. Jag tränger mig aldrig på.

Resultat

Mindre än 16: Du är inte bara väldigt osvensk. Du är också usel på matte
16 - 32: Du är svenskfientlig och inte assimilerad. Anmäl dig genast till en kurs i Äkta Svenskhet så att du kan bli assimilerad och få lära dig att bli En Äkta Svensk och stolt över ditt land.
32 - 48: Du är väl inte nykterist? Köp dig en trasmatta och lär dig dansa slängpolska så kanske du kan du få bli upphöjd till Äkta Svensk. Det finaste man kan vara!
48 - 64: Nu börjar du närma dig Sverige. Jobba på det. Lite mer assimilering krävs för att du ska kunna få känna dig som en Äkta Svensk.
64 - 80: Gratulerar. Du har förstått nationalismens inre kärna. Du vet vad som menas med En Äkta Svensk och är en förebild för alla som inte ännu sett ljuset.
Större än 80: Hmm. Du kanske inte är så bra på matematik men detta är ingen nackdel för En Äkta Svensk.

Den återfunne Paddy Roberts

Det var på mellanstadiet alltså i mitten på 60-talet, tror jag, fast minnet kan svikta. En av min mer avancerade klasskamrater påpekade att det fanns grammofonskivor som inte fick spelas i radio. De var märkta med en dödskalle. Visserligen hade jag hört rykten om att Cornelis Vreeswijks sånger skulle vara märkta på detta vis men jag visste inte att det fanns fler.
– Jodå, visste kamraten att veta. Och den värsta heter "Dunder och Snus".
Den näst värsta var med Tage Danielsson och hette "Kärlek har ändrat karaktär". Och den kunde jag få låna om jag var försiktig med den. Och försiktig var jag. Speciellt med att spela den när föräldrarna var hemma. Den innehöll ju ordet "Petting".
Nu måste nämnas att detta var långt innan Johnny Bode sprängde alla gränser med "Bordellmammans Visor". Tage Danielssons visa var mer subtil; men dock skabrös.

Jag tittade på skivomslaget och fann att det var en översättning av någon som hette Paddy Roberts. Originalet hette "Love isn't what it used to be". Jag hade ingen aning om vem Paddy Roberts kunde vara, så en LP med honom hamnade högst upp på julklappslistan, det året.

Tyvärr fanns det ingen skivaffär i Göteborg, där man hört talas om sagde Roberts. För det mesta sålde man popmusik och Paddy Roberts var minsann ingen popsångare. Att en av hans sånger, Softly Softly, hade legat på listorna 1955 hjälpte inte mycket.

Som så mycket annan musik placerades Paddy Roberts långt bak i medvetandet och jag fick acceptera att jag nog aldrig skulle få reda på vem han var. Då visste jag inte att 30 år senare skulle det dyka upp något som hette Internet: Världens största informationskanal.

Första gången jag såg han ansikte var på ett LP-omslag; "Music for Gay dogs", som av okunniga bloggare röstades fram som ett av de värsta någonsin. En MP3-fil med The Ballad of Bethnal Green hittades på obskyra ställen men sedan var det stop.

Häromdagen gjorde jag en ny sökning och fann flera ställen där han omnämns. Och framför allt: Alla hans skivor finns på Spotify. Jag fann då att han gick bort redan 1975, vid 65 års ålder och att han bara gjort ett fåtal skivor. Av skivbolaget blev han marknadsförd som en sorts brittisk Tom Lehrer vilken var lite egendomligt. Tom Lehrer skrev pastischer  Paddy Roberts skrev egentligen bara parodier på folkmusik och visor. I alla fall på slutet.
Han har en distinkt röst, inte helt olik Noël Coward och hans texter är alltid lätt skabrösa. Aldrig oanständiga men han verkar vara en mästare på att antyda. Ta t.ex. den lilla visan "Love in a Mist" som handlar om två vargungar som vandrar ut på en klöveräng:

When I was a little wolf cub and you were a brownie,
We did everything a wolf cub and brownie should do.
I wanted to be a boy scout so I could salute you
With three fingers vertical instead of just two.

Nu är vi långt bort från Johnny Bodes rättframhet. Och frågan är om inte det subtila är roligare än det övertydliga.
I bland blir det lite unket som i "The Lavender Cowboy", han som föredrar Channel No 5. Och i bland blir det frossande i 60-talets "Sjuka Humor" där den lustiga poängen var att någon dog.
Men alltid med samma lätta elegans och samma njutbara brittiska uttal. Trots att han var född i Sydafrika.
Det tog mig 50 år att hitta Paddy Roberts men det var det värt.

Tankar kring den nyfascistiska kulten

Katarina Mazetti är en bra författare. Jag antar att, har man inte läste boken "Grabben i graven bredvid”, så har man nog sett filmen. Hon är också kolumnist och allmänskribent. Bl.a. i ICA-Kuriren där hon för ett tag sedan skrev en mycket skarp kolumn kring Sverigedemokraternas inskränkta kultursyn.
Detta orsakade en storm av protester, såpass osmakliga att kommentatorsfältet var tvunget att stängas. Enligt uppgifter i GP så har man även sökt upp Katarina Mazetti i hennes bostad samt bankat på hennes fönster och dörrar.

Att på detta sätt gå till fysiskt angrepp hade, bara för några år sedan, varit fullständigt otänkbart. Men i och med den nyfascistiska rörelsens tillväxt så har vi nått ett paradigmskifte där  stenkastning, järnrör och trakasserier blir en del av den politiska agendan. Måste det ske ett mord eller en misshandel innan man drar i bromsen?

Bredvid detta blir naturligtvis SD:s agerande rent löjligt.  Utan någon kunskap kring pressetiska regler har riksdagsmannen Thoralf Alfsson begärt att få gå i svaromål. Vad han helt missat är att Katarina Mazetti är en kolumnist. Hon har fått i uppdrag att framföra egna åsikter i ICA-Kuriren. Oavsett vilka åsikter ev. läsare har.

Under min tid som aktiv politiker blev även jag angripen i GP:s kolumner – något jag inte kunde göra något åt. - Det var bara att visa sin politiska mognad genom att bita ihop och gå vidare. Men mognad är väl inte SD:s främsta dygd.

Därför blir det bara extra patetiskt när en riksdagsman försöker påverka en tidnings innehåll genom att uppmuntra till bojkott av ICA.

Men den nyfascistiska rörelsens agerande (eller rättare sagt dess hejdukars) i detta och många andra fall sätter fingret på en besvärlig punkt. Frågan jag skulle vilja ställa är om vi har med en vanlig ”normal” folkrörelse att göra eller har man gått över den fina linje som skiljer en organisation från en kult.
Att man baserar sin ideologi på direkta lögner och konspirationsteorier, är väl sedan länge bevisat.

Det finns ingen substans i teorierna kring en ev. islamisering av Europa.
Det finns inget förbud mot att hissa svenska flaggan eller sjunga ”Du gamla du fria”.
Det finns inte ens någon massinvandring i Sverige.

Allt detta är paranoida vanföreställningar baserade på en rasistisk syn av människor från muslimska länder. Och även av Islam som religion.

Utifrån dessa vanföreställningar skapas en masspsykos som har kultens alla kännetecken. En kult där ”ändamålen helgar medlen” och där det därför blir försvarbart att fysiskt angripa misshagliga personers hem eller kräva inskränkningar av pressfriheten.