Av olika orsaker återvände jag till min barndoms gata häromdagen. Nostalgikicken var stor men såpass personlig att jag undrar om någon mer än jag själv har någon glädje av den.
Jag gick också förbi det ställe, där vår enda lekplats fanns. Vi hade sandlådor här och var... men inga riktiga lekplatser. Tills en dag. I ett anfall av givmildhet satte man upp två gungor. Två träplattor fästa i en ställning med stabila järnkedjor. Eftersom vi var c:a 200 7-åringar som bodde i området blev köerna långa till Kaverös enda attraktion. Det köades och det gungades.
Fem minuter fick man gunga sedan fick man lämna plats åt nästa barn. Fem minuter åt gången, fram till klockan sex. Då kom nämligen en fastighetsskötare och låste fast gungorna för natten och de låstes inte upp förrän dagen därpå klockan nio.
När vi frågade varför så sa man att dessa gungor kunde locka barn att stanna ute sent på kvällarna för att gunga. Eller rättare sagt;
– Ni ska inte gunga på kvällen, sa fastighetsskötaren. Då ska ni hålla er hemma.
När vi frågade om man inte kunde låsa upp dem tidigare på morgonen så att vi kunde gunga innan skolan började klockan sju så röt han: "Då kommer ni bara för sent till skolan"
Jag har ofta tänkt på honom. "Gunglåsarmannen" heter han i mina tankar. Och jag har ofta tänkt på hur han måste se tillbaka på sitt liv. Naturligtvis kan inte all utföra storverk. Vi kan inte alla uppfinna glödlampan, penicillinet eller atombomben. Men kanske de flest kan se tillbaka och tänka: "Jag gjorde kanske en och annan människa lite lyckligare."
Gunglåsarmannen ser tillbaka och tänker: "Jag hindrade i alla fall ungdjävlarna från att gunga."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar