Till att börja med så måste jag erkänna något. Och det är inget jag stoltserar med. Det bara är så. Jag har aldrig någonsin sett ett helt avsnitt av någon enda Dokusåpa. Vare sig Robinsson, Baren eller något annat.
Därför var det förvånande att hamna i sin första Reality Show; Biggest Loser. Det fanns ett tilltal som gjorde mig ovan, ett berättarspråk jag inte förstod och en påklistrad känslosamhet som enbart gjorde mig irriterad,
Dessutom kände jag igen själva historien men kunde inte komma på var. Tills jag plötsligt fattade: Detta är en biblisk berättelse.
Den handlar om syndare (=feta människor) som samlas för botgöring (bantning) inklusive kroppslig späkning (träning). Den som mest effektivt lyckas slita synden (fetman) ur sin kropp kan uppnå salighet i form av ytterligare närvaro i en himmelsk verklighet (själva programmet).
Den som misslyckades är för evigt förtappad och måste lämna paradiset. Något okristligt upplevde jag nog att den som ändå ångrar sina synder inte kan uppleva nåden och få återinträda i himlen.
För sina synder skulle ska man genomlida skärselden (träningspassen) och uppnå salighet (vinna 250.000 kronor).
Hämndens änglar representeras av två personliga tränare som ska driva deltagaren till den yttersta smärta.
Denna bild av plåga och förnedring kunde jag senare jämföra med min rara sjukgymnast som är ytterst noga med att jag ska ta i så mycket att det känns bra och att jag skall vilja återkomma och vara motiverad. Följden har blivit att hon på tre veckor lyckats med vänliga lämpor och knep, få mig beroende av att träna.
I Biggest Loser är motiveringen att spy i en spann. Det är åtminstone inget som skulle få mig att vilja gå vidare.
Lektion nummer 1: Träningen och viktminskning ska vara en njutning. Man ska inte tvinga sig. Det ska vara samma njutning att träna som att smaka på ett gott glas vin. Och såväl träning som vinet ska vara länge.
Men den sortens njutning är knappast något för TV4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar