Om kattsadister och manifestationer

Så var det dags att göra sig till ovän med djurvännerna. Jag är förmodligen en ond människa.
För dem som inte vet så arbetar jag i en stadsdel i Göteborg som heter Högsbo.
Det är tyvärr också en stadsdel där en eller flera personer har fått för sig att plåga livet ur söta katter och sedan placera kadavren där de kan hittas av någon eller några som med all rätt blir både upprörda och ledsna.
Rubriken till trots så tror jag däremot inte inte förövaren är sadist och därför finner nöje i att plåga katter. Hade fähunden varit road av sådant skulle hen förmodligen gömt undan kadavret för att undgå upptäckt  Nu känns det som personen vill att man ska se och upptäcka vad som hänt de stackars katterna.

Enligt min min amatörpsykologiska uppfattning kan detta bero på två olika orsaker:
1) Hen vet ur illa det är att plåga katter men kan inte styra över sina handlingar. Hen vill bli upptäckt och allt är ett rop på hjälp.
2) Hen njuter mest av att se hur människor i Högsbo blir ledsna, rädda och upprörda. Det blir ett sätt att plåga de människor som blir förbannade över djurplågeriet. Katterna blir ett verktyg att utsätta djurälskare för plåga.

Oavsett motiv så kan man enas om att det är en mycket störd person som agerar. Någon som vill att handlingarna men inte personen bakom ska bli sedd.
Så när kvällstidningarna blåser upp stora rubriker så får personen sin vilja igenom och när människor samlas för manifestation så kan den skyldige stå på avstånd och njuta av att han fått människor i Högsbo exakt så arga och upprörda som han ville.
Om vi däremot förbigick kattplågaren och hans handlingar med den tystnad den förtjänar så skulle man kunna sätta stopp för han avsikter. Och kanske tom göra honom så desperat att han begår ett misstag och kan gripas av polisen.
Det tycker jag skulle vara bättre.

Kollektiv och Individ

Det händer att jag frågar mig vem som läser vad jag skriver. Sedan kan jag undra vem som förstår mina mer kryptiska tankegångar. Det är lättare att få besökare till de sidor som handlar om nostalgiska radioprogram, än till de som behandlar filosofisk-politiska ämnen.

Här kommer det sistnämnda. Kanske mest för ett hålla fast vid en tanke och en slutsats jag dragit av aktuell kulturdebatt.
Låt oss börja med två belägg (som man skulle sagt i Spanarna):

När Nina Björk skrev sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar” hade jag hoppats på en intensifierad debatt kring ett konsumtionssamhälle som löper amok.
I stället verkade vissa intervjuare koncentrera sig på Nina Björks privata konsumtion. ”Hade hon, som i alla fall har målad fondtapet hemma, verkligen rätt att kritisera våra drömmar.” och ”Du ska inte komma här och tala om för mig vad jag ska drömma om”.
Hennes påstående kring kollektivets ansvar falsifierades därför att det inte hade individen som utgångspunkt. Den var inte liberal!

13/3 skriver Jonas Hassen Khemiri en av de viktigaste texter (och en av de mest välformulerade) som gjorts om den svenska rasismen: Bästa Beatrice Ask
 Vi ”vanliga” svenskar tog ett steg tillbaka i nyttig självrannsakan och insåg de strukturella problem  som finns i det svenska samhället.
Det är då liberalismen slår till.

I ett inlägg som verkligen slår rekord i överslätning skriver Jasenko Selimovic en artikel med den kladdiga rubriken ”Jonas, min vän”. Där Khemeris kritik riktar sig mot Sverige som samhälle så kilar Selimovic in sig på individen, och inte vilken individ som helst – i detta fall han själv. Och han känner sig minsann inte som ett offer för rasistiska strukturer. Att vara offer är destruktivt och ska undvikas.
Därför är det lättast att förneka rasismen (eller homofobin eller islamofobin eller antisemitismen) eller någon annan av alla de diskriminerande strukturer som förgiftar samhället.
Khemeris syn på det kollektiva Sverige är giltig men kan inte falsifieras. Lägger man däremot liberalismens individfilter över texten så blir det diskrepans. Men det är inte texten det är fel på det är filtret.

Socialismens kollektiva tvång gick under med med murens fall. Vilken mur måste falla innan liberalismens toksyn på individens frihet ska försvinna?

Är du Svensk lille vän?

Var vänlig och svara på dessa påståenden.
Svara i form av en siffra mellan 1 och 5, där "1" betyder "Håller inte alls med" och "5" betyder "Så är det och så ska det vara".

1. Jag vill att skolavslutningar alltid ska firas i kyrkan.
2. Jag tycker att man skall ha adventsljusstake i fönstret.
3. Jag vet hur man står i kö och köar alltid i butiken.
4. Jag sätter mig alltid på ett tomt säte i bussen.
5. Jag har med mig matlåda till jobbet.
6. Jag lägger mina julklappar under granen.
7. Jag tittar alltid på Kalle Anka på Julafton.
8. Jag dricker snaps och äter sill på Midsommar.
9. Jag tutar aldrig i trafiken.
10. Jag läser Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Esaisas Tegnér.
11. Jag åker Vasaloppet eller tittar åtminstone på det i tv.
12. Jag firar alltid Sveriges Nationaldag på Soliden
13. Jag dansar svensk folkdans och lyssnar till svensk folkmusik.
14. Jag har bonader på väggen och / eller trasmattor på golvet.
15. Jag håller upp dörren för de som kommer efter mig.
16. Jag tränger mig aldrig på.

Resultat

Mindre än 16: Du är inte bara väldigt osvensk. Du är också usel på matte
16 - 32: Du är svenskfientlig och inte assimilerad. Anmäl dig genast till en kurs i Äkta Svenskhet så att du kan bli assimilerad och få lära dig att bli En Äkta Svensk och stolt över ditt land.
32 - 48: Du är väl inte nykterist? Köp dig en trasmatta och lär dig dansa slängpolska så kanske du kan du få bli upphöjd till Äkta Svensk. Det finaste man kan vara!
48 - 64: Nu börjar du närma dig Sverige. Jobba på det. Lite mer assimilering krävs för att du ska kunna få känna dig som en Äkta Svensk.
64 - 80: Gratulerar. Du har förstått nationalismens inre kärna. Du vet vad som menas med En Äkta Svensk och är en förebild för alla som inte ännu sett ljuset.
Större än 80: Hmm. Du kanske inte är så bra på matematik men detta är ingen nackdel för En Äkta Svensk.

Den återfunne Paddy Roberts

Det var på mellanstadiet alltså i mitten på 60-talet, tror jag, fast minnet kan svikta. En av min mer avancerade klasskamrater påpekade att det fanns grammofonskivor som inte fick spelas i radio. De var märkta med en dödskalle. Visserligen hade jag hört rykten om att Cornelis Vreeswijks sånger skulle vara märkta på detta vis men jag visste inte att det fanns fler.
– Jodå, visste kamraten att veta. Och den värsta heter "Dunder och Snus".
Den näst värsta var med Tage Danielsson och hette "Kärlek har ändrat karaktär". Och den kunde jag få låna om jag var försiktig med den. Och försiktig var jag. Speciellt med att spela den när föräldrarna var hemma. Den innehöll ju ordet "Petting".
Nu måste nämnas att detta var långt innan Johnny Bode sprängde alla gränser med "Bordellmammans Visor". Tage Danielssons visa var mer subtil; men dock skabrös.

Jag tittade på skivomslaget och fann att det var en översättning av någon som hette Paddy Roberts. Originalet hette "Love isn't what it used to be". Jag hade ingen aning om vem Paddy Roberts kunde vara, så en LP med honom hamnade högst upp på julklappslistan, det året.

Tyvärr fanns det ingen skivaffär i Göteborg, där man hört talas om sagde Roberts. För det mesta sålde man popmusik och Paddy Roberts var minsann ingen popsångare. Att en av hans sånger, Softly Softly, hade legat på listorna 1955 hjälpte inte mycket.

Som så mycket annan musik placerades Paddy Roberts långt bak i medvetandet och jag fick acceptera att jag nog aldrig skulle få reda på vem han var. Då visste jag inte att 30 år senare skulle det dyka upp något som hette Internet: Världens största informationskanal.

Första gången jag såg han ansikte var på ett LP-omslag; "Music for Gay dogs", som av okunniga bloggare röstades fram som ett av de värsta någonsin. En MP3-fil med The Ballad of Bethnal Green hittades på obskyra ställen men sedan var det stop.

Häromdagen gjorde jag en ny sökning och fann flera ställen där han omnämns. Och framför allt: Alla hans skivor finns på Spotify. Jag fann då att han gick bort redan 1975, vid 65 års ålder och att han bara gjort ett fåtal skivor. Av skivbolaget blev han marknadsförd som en sorts brittisk Tom Lehrer vilken var lite egendomligt. Tom Lehrer skrev pastischer  Paddy Roberts skrev egentligen bara parodier på folkmusik och visor. I alla fall på slutet.
Han har en distinkt röst, inte helt olik Noël Coward och hans texter är alltid lätt skabrösa. Aldrig oanständiga men han verkar vara en mästare på att antyda. Ta t.ex. den lilla visan "Love in a Mist" som handlar om två vargungar som vandrar ut på en klöveräng:

When I was a little wolf cub and you were a brownie,
We did everything a wolf cub and brownie should do.
I wanted to be a boy scout so I could salute you
With three fingers vertical instead of just two.

Nu är vi långt bort från Johnny Bodes rättframhet. Och frågan är om inte det subtila är roligare än det övertydliga.
I bland blir det lite unket som i "The Lavender Cowboy", han som föredrar Channel No 5. Och i bland blir det frossande i 60-talets "Sjuka Humor" där den lustiga poängen var att någon dog.
Men alltid med samma lätta elegans och samma njutbara brittiska uttal. Trots att han var född i Sydafrika.
Det tog mig 50 år att hitta Paddy Roberts men det var det värt.

Tankar kring den nyfascistiska kulten

Katarina Mazetti är en bra författare. Jag antar att, har man inte läste boken "Grabben i graven bredvid”, så har man nog sett filmen. Hon är också kolumnist och allmänskribent. Bl.a. i ICA-Kuriren där hon för ett tag sedan skrev en mycket skarp kolumn kring Sverigedemokraternas inskränkta kultursyn.
Detta orsakade en storm av protester, såpass osmakliga att kommentatorsfältet var tvunget att stängas. Enligt uppgifter i GP så har man även sökt upp Katarina Mazetti i hennes bostad samt bankat på hennes fönster och dörrar.

Att på detta sätt gå till fysiskt angrepp hade, bara för några år sedan, varit fullständigt otänkbart. Men i och med den nyfascistiska rörelsens tillväxt så har vi nått ett paradigmskifte där  stenkastning, järnrör och trakasserier blir en del av den politiska agendan. Måste det ske ett mord eller en misshandel innan man drar i bromsen?

Bredvid detta blir naturligtvis SD:s agerande rent löjligt.  Utan någon kunskap kring pressetiska regler har riksdagsmannen Thoralf Alfsson begärt att få gå i svaromål. Vad han helt missat är att Katarina Mazetti är en kolumnist. Hon har fått i uppdrag att framföra egna åsikter i ICA-Kuriren. Oavsett vilka åsikter ev. läsare har.

Under min tid som aktiv politiker blev även jag angripen i GP:s kolumner – något jag inte kunde göra något åt. - Det var bara att visa sin politiska mognad genom att bita ihop och gå vidare. Men mognad är väl inte SD:s främsta dygd.

Därför blir det bara extra patetiskt när en riksdagsman försöker påverka en tidnings innehåll genom att uppmuntra till bojkott av ICA.

Men den nyfascistiska rörelsens agerande (eller rättare sagt dess hejdukars) i detta och många andra fall sätter fingret på en besvärlig punkt. Frågan jag skulle vilja ställa är om vi har med en vanlig ”normal” folkrörelse att göra eller har man gått över den fina linje som skiljer en organisation från en kult.
Att man baserar sin ideologi på direkta lögner och konspirationsteorier, är väl sedan länge bevisat.

Det finns ingen substans i teorierna kring en ev. islamisering av Europa.
Det finns inget förbud mot att hissa svenska flaggan eller sjunga ”Du gamla du fria”.
Det finns inte ens någon massinvandring i Sverige.

Allt detta är paranoida vanföreställningar baserade på en rasistisk syn av människor från muslimska länder. Och även av Islam som religion.

Utifrån dessa vanföreställningar skapas en masspsykos som har kultens alla kännetecken. En kult där ”ändamålen helgar medlen” och där det därför blir försvarbart att fysiskt angripa misshagliga personers hem eller kräva inskränkningar av pressfriheten.

Nyårsönskan

God Jul alla besökare. Snön lyser – med sin frånvaro och ska man köpa julskinka finns det bara femkilos hormonballonger kvar hos ICA. Då kan vi alla gå in i julens frid, i vetskap om att det finns folkpartister som vill roa oss. Stockholm har ett kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt, som verkligen försöker "käcka till sig" i år. Lite självironi lika välprydande som en orangefärgad punkperuk på Nobelfesten eller varför inte en nykterist på Sverigedemokraternas årsmöte. Var så god. Detta är folkpartistisk humor:

Jag minns plötsligt hur en annan politiker Anna Kindberg Batra försökte "skoja till det" 1998 genom den fyndiga onelinern: "Stockholmare är smartare är lantisar". Då fnissades det i hela landet... länge.

Plötsligt känner jag mig gammal. Jag minns hur Tage Erlander satt hos Lennart Hyland och berättade en anekdot från Värmland. Då och där var den rolig. Såhär 40 år senare har humorn falnat.

Vad jag önskar mig till 2013? Förutom ett matfilter till Facebook, så att man slipper se bilder på vad folk äter till lunch? Då hoppas jag att de som ägnar sig åt politik slutar upp med att försöka vara roliga. Detta är dömt att misslyckas.

På 80-talet var min stor passion något som kallades textäventyr. Jag skrev flera stycket till min dåvarande dator, en ZX Spectrum. När den gick ur tiden dalade mitt intresse.
För ett tag sedan hittade jag ett nytt system - Quest 5 - och intresset föddes på nytt. Följden blev ett lite, enkelt äventyr som de flesta kan lösa inom en timme. The Escape, heter spelet - prova det gärna.