Det finns ingen sked - några varianter

"There is no spoon" – ur Matrix

Några varianter

Filosofi
Platon: Det finns ingen sked
Aristoteles: Det finns visst en sked
Freud: Det finns vissa tillfällen då en sked bara är en sked
Foucault: En sked är bara en social konstruktion
Descartes: En sked kan inte tänka. Alltså finns den inte.
Leibniz: Detta är den bästa av alla skedar
Nietzsche: Skeden är död
Derrida: Alla skedar är kopior av en sked som inte finns
Wittgenstein: Man måste kasta bort skeden när man ätit upp maten
Jante: Du ska aldrig tro att din sked är bättre än vår

Religiöst
Taoism: Shed happens
Hare Krishna: Shed happens – Rama Rama ding ding
Hinduism: En gång i tiden var detta en gaffel
Zen: Hur spelar man på endast en sked?
Ateism: Det finns ingen sked – det vet jag.
Buddhism: När du ser en sked, är det då en verklig sked?
Protestantism: Arbeta flitigt så får du en egen sked, en vacker dag
Katolicism: Detta är bara en sked. Jag färtjänar inget annat.
Judendom: Varför får alltid jag denna usla sked?
Rastafarianism: Går skeden att röka?
Islam: Det finns bara en sked

Politik
Konservatism: Skedarna var bättre förr
Liberalism: Detta är MIN sked, och bara min
Socialism: Alla skedar är stöld
Grönt: Är skeden KRAV-märkt?
Fascism: Detta är en svensk sked och det är den du ska använda.
Nazism: Skeden är en judisk uppfinning. Använd gaffel.
Kommunism: Staten ger dig de skedar du behöver

Nu är jag less

Upptäcker till min förvåning att jag inte skrivit något på flera månader. Detta kan bero på en mängd olika saker:
a) Ingen tid
b) Ingen lust
c) Ingen idé

Förmodligen är det "b" som gäller. De bloggar jag besöker - och de är få - kan delas upp i två olika kategorier:

1) Vända ut och in på sitt privatliv.
2) Vända ut och in på sina åsikter.

Alternativ 1 kommer aldrig att inträffa. Mitt privatliv är alltför ointressant att publiceras och min integritet är alltför stor.
Alternativ 2 blir allt mindre aktuell. Jag orkar faktiskt inte ha en massa åsikter om saker och ting. Åsikter på nätet känns mest dessa högst aktuella höstlöv som just nu singlar till marken. Om ett halvår kommer ingen att minnas ett enda.
Alternativ 3 däremot (ej med på listan) - vilket oftast inte förekommer som blog - är att producera fakta, essäer och att helt enkelt använda nätet som någon officiell kunskapsbank och anteckningsbok. Skriva artiklar och småstumpar kring det som för tillfället rör sig i huvudet. Om det så är kvantfysik eller Povel Ramel... Det tror jag att jag vill göra.

Men då känns också blog-formen som ganska trång. Helst skulle jag vilja skapa ett "moln" av länkar, artiklar, bilder och begrepp. Allt sammanfört i en liten privat webb på webben om man säger så.
Ju mer jag tänker på det desto mer lutar det åt något slags wiki-system.
Så skriver jag inte på ett tag så vet ni vad det beror på. Jag håller på att skapa något nytt forum för mina tankar.

MVH
/Clas

FRA i mina drömmar

Jag hade en sådan sällsam dröm i natt. Nu är det ju så med drömmar att de är inte bara privata utan också ganska tråkiga för utmomstående att ta del av. Men alla drömmar är symboler för något mer vanlig och verkligt. Så därför vill jag gärna tråka ut de som eventuellt läser min blogg, med att berätta vad drömmen verkligen symboliserade:
Det har förundrat mig hur man från partihåll, ofta, känner att man kan köra över en folkmajoritet genom att hänvisa till ”samhällets bästa”. Man berömmer sig om att våga ta obekväma beslut.
I bland är det bra beslut; t.ex. Högertrafikomläggningen. I bland är det usla beslut; t.ex. Löntagarfonderna.
Det har hänt många gånger i historien och det kommer förmodligen att även att hända i framtiden.

Min dröm handlade om två sådana beslut.

I min dröm skickades horder av statstjänstemän ut över hela landet för att konfiskera alla ”vanliga” telefoner; Alltså dem som inte arbetade med IP-telefoni. Argumentet var att få en enhetlig standard inom EU. (Jo, jag vet att det vore enklare att bara stänga ned det gamla vanliga nätet men nu pratar vi om min dröm. Vill du ha det på nåt annat vis får du drömma själv.)
Endast IP-telefoni skulle tillåtas inom EU:s gränser. Att äga en gammal telefon, utan specialtillstånd, skulle kunna leda till böter och i värsta fall fängelse.

Min andra dröm handlade om att FRA insåg fördelarna med fildelning. I stället för att en liten mängd tjänstemän skulle lyssna på en stor mängd trafik så kunde alla ansvartagande medborgare hjälpas åt; Alla som ville, kunde få lyssna lite grann, på det man ville höra – om man säger så. Bara man lovade att tala om för FRA vad man hört. För rättsäkerhetens skull så vore det väl bra om vi kollade upp så att inte grannen går och fildelar. För vem vill ha en kriminell person som granne?

Även i den digitala byn måste vi ju veta ved grannarna har för sig så, att vi äntligen kan få tillbaka det gamla sättet att bo på, där den sociala kontrollen såg till att alla skötte sig.

Men det var ju bara en dröm...

Sverigedemokraterna och kulturen

I skuggan av FRA hamnade alla andra politiska debatter på efterkälken, vilket var tragiskt. 16 juni var det nämligen budgetdebatt i Göteborg, vilket ofta, tyvärr brukar vara lika spännande som att titta på en vägg där färgen torkar. I år blev det lite annorlunda. Den som är hågad kan ju själv lyssna på:

Sammanträde Kommunfullmäktige 2008-06-16

Kulturdebatten började med att Moderaternas Lennart Widing gick till angrepp mod SverigeDemokraternas kulturpolitik. Hos SD kan man nämligen hitta följande sällsamma formuleringar:

Musik, dans, teater och andra konstformer ska få offentligt stöd så länge som de ger uttryck för sund nordisk kultur och högre västerländsk civilisation. Här spelar Operan, Stadsteatern och Konserthuset en viktig roll. Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

Som så riktigt sas i debatten skulle detta kunna varit plockat direkt från Tyskland och 30-talet. Något som SD:s Mikael Jansson påstod var en ren slump... Fan trot, sa Relling.

När man sedan blev pressade på vad man menade med ”dekadent kultur” så kom det efter många om och men något mumlande om att man inte gillade HipHop. Någon borde väl ha pressat SD närmre och frågat hur mycket Göteborgs Hiphop SD lyssnar på. Själva tanken på att t.ex. Blenda-Lars skulle representera en destruktiv kulturform är nämligen så fullständigt absurd. Sanningen är den att Göteborgs stad inte på något sätt stödjer hiphop-kulturen, trots att den är bland de främsta i landet.

På frågan vad man sedan ansåg vara ”sund nordisk kultur”, drog man fram stackars Astrid Lindgren som i egenskap av avliden författare tyvärr inte kan försvara sig mot smaklösheter.

Det ironiska i detta är ju att Astrid Lindgren själv drabbades av denna inskränkta kultursyn när hon själv började skriva. Pippi Långstrump betraktades nämligen av vissa kritiker som mycket destruktiv anarkistisk propaganda som underminerade barnens tro på auktoriteter.

I det samhälle som SD drömmer om finns ingen nyskapande kultur. I detta samhälle tillåts inga konstnärer att blomma ut.

Kulturen är ingen kanariefågel som sitter i en bur och kvittrar på politikernas befallning. Kulturen är en örn, som flyger högt i skyn för att slå ned på sitt byte; okunskap, fördomar och trångsynthet. Därför är det inte konstigt att det finns grupper i samhället som osäkrar sin revolver när kulturen kommer alltför nära.

Hoppsan!

Nu ger jag upp. Det vimlar av recensenter, tyckare och allmänt olidliga föståsigpåare och alla är de strålande överens. Jag saknar all smak när det gäller lättare sortens film.

Så tycker jag t.ex. att "Alien - Resurrection" är en utmärkt SF-film. Jag tycker om senaste Indiana Jones och jag gillade skarpt alla delarna av Matix-trilogin. Detta diskvalificerar mig förmodligen från allt form av tyckande i framtiden. Men med lättare film är det så att jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Eller också njuter jag inte.

Det finns ytterligare en film där jag känner mig ensam i min uppskattning. Det är en liten anspråkslös rulle från 50-talet vid namn "Hoppsan!". Den är regisserad av Stig Olin och har Povel Ramel i huvudrollen som Hubert Yrhage – serietecknaren som drömmer om att bli schlagerkompositör. Detta får till följd att han skickar in små musikstycken till producenten "Darling Karlsson", i Douglas Håges gestalt. Samma "Darling Karlsson" som är en av de drivande krafterna bakom organisationen vilken bekämpar "serieeländet". Dessutom är Karlsson en skurk med Georg Rydeberg som sidekick. Tja – det är väl allt.

Ja, förutom att schlagern som Yrhage skrivit, heter "Sätt tulpaner i mossa till mor".

Och nu kommer det trevliga. Hoppsan! publicerades häromdagen på DVD, till det trevliga priset av 150:-.

Å andra sidan, varför lita på min smak. Det var en glädjefylld stund att se filmen igen.
Men lita på den förresten. Min smak alltså.

Usel Speedway – och bra.

Så kom då äntligen GP-tävlingarna i Speedway till Göteborg med allt vad det med för av strålande körning och sällsamma vurpor.

Förra gången vi hade GP här i Göteborg slutade det med fullständig katastrof. Regnet gjorde banan obrukbar och tävlingen fick ställas in. I går 24/5 var det nästan likadant. Solskenet och det goda vädret gjorde att beläggningen började bränna. Stora gropar uppstod. Cyklarna hoppade, skuttade och många åkte omkull – inte bara de mindre rutinerade, utan gamla rävar som Gollob och Hancock fick bita i kolstybben.

För Andreas Johnsson gick det extra illa och han fick lämna Ullevi per ambulans. Eftersom han klagade över smärtor i ryggen så tog man det varligt när ha skulle flyttas ... det såg ruggigt ut när man blockade fram "vaggan" ur ambulansen. Men det är ju enda säkra sättet att flytta någon som klagar över ryggsmärtor.

Det verkar ha gått troll i Ullevis banor. Hoppas bara man inser att Ullevi, trots allt, är perfekt för Speedway.

Alltsedan Fredrik Lindgren skrällde in i GP-tävlingarna förra året har han gjort ett sympatiskt intryck. Men resultaten har varit mer blygsamma. I går körde han något så fantastisk så man har inte sett maken sedan Tony Richardssons tid. Förutom en liten snöplig andra plats i finalen tog han full pott och 22 poäng - vilket gör att Fredrik Lindgren hamnar på en tredje plats i tabellen. Hoppas han kan försvar detta på övriga banor.

Och vem vill förmena Rune Holta en förstaplats? Denne norske polack har slitit och det blev en belöning för lång och trogen tjänst.

Man kan säga det var en polariserad tävling med bottennapp och flera fantastiska insatser.

Nu är det bara att längta till nästa år.

En rolig historia om Oscar Wilde

Hörde en historia om Oscar Wilde (via Stephen Fry:s podkast) som jag tänker försöka dela med mig av.

Oscar Wilde var, enligt uppgift, en lysande student vid Oxford. Förutom att han var med i estetrörelsen vars främsta inspirationkälla var prerafaeliterna. Förmodligen sa man inte "Less is more". Man sa "Jag är less på less" - om man nu hade talat svenska.

Som "Under-graduate" skulle ha vid ett tillfälle utsättas för en muntlig tentamen inför en grupp av språkunniga akademiska examinatorer. Ämnet lär ha varit nygrekiska, ett ämne Oscar Wilde behärskade till fullo.
Man ger honom en bibel, skriven på nygrekiska och ber honom simultanöversätta. Stycket han får är passionberättelsen med Jesu lidande på korset.
Oscar Wilde börjar översätta - perfekt och följande utspelas.

Tentamenexaminatorerna: Utmärkt Mr. Wilde
Oscar Wilde fortsätter läsa och översätta - högt.
T: Mycket bra Mr. Wilde, högsta betyg.
OW fortsätter.
T: Utmärkt Mr. Wilde... men ni kan sluta nu.
OW, tittar upp: Jag vill bara se hur det går.

Detta är den absolut roligaste historia jag hört. Jag ska spara den om någon påstår att jag saknar humor.

En bok som förändrar livet

Använder man en sådan pretentiös titel så borde det väl åtminstone vara en bok som innehåller djupa och sensationella livsvisdomar. En religiös bok eller någon med insikter om hur livet bör levas.
Men ack nej! När jag finner en bok som verkligen ger mig en utmaning, en bok som som jag känner att jag kan bruka, en bok som fördjupar mina övriga läsuppleveleser; Då är det en bok skriven av en engelsk komiker och ämnet är – verslära.

Komikerns namn är Stephen Fry och boken namn är ”The Ode Less Traveled” och ämnet är något så ovanligt som hur verser byggs upp av versfötter och versmått samt hur man bär sig åt för att få rim på alltsammans. Och eftersom Stephen Fry är engelsman så är hela boken inriktad på engelsk verslära, något som skiljer sig ganska radikalt från den svenska.

Ta till exempel det här med jamber och trokéer. Båda är tvåstaviga men jamben har betoningen på sista stavelsen medan trokéen har sin på den första. Rent rytmiskt så skiljer sig därför ordet ”Stolen” från ordet ”The Chair”. Fler trokéer i svenska med andra ord.

I förlängningen innebär detta att det är lättare att skriva versmåttet alexandrin på engelska men lättare att använda hexameter på svenska. Bara nu för att ta ett exempel ur högen och dessa högar är många.

Själv har jag saknat en enkel och smidig verslära för amatördiktare, på svenska. Det är kul att det nu finns en på engelska – i brist på annat.
Dessutom är detta en rolig bok. Den är rolig på det där infernaliska engelska sättet som man ser i serier som ”Svarte Orm” eller varför inte Woodhouse- serien som går på TV just nu. Den är också på vissa ställen så gravt oanständig att till och med jag rodnar.

Att den dessutom är en propagandaskift för de bundna formerna är ju bara trevligt, åtminstone för mig som föredrar detta framför den fria versen.

Den som känner någon plats för oss vers-nördar på nätet får gärna tipsa.

Lite skamlös reklam

Sverige – Europa - Världen

Annorlunda musikkväll på Röda Sten i Göteborg.

16/3 bjuds det på en annorlunda och mycket speciell musikkväll på Röda Sten.

De som delar scenen är Jan Hammarlund, Maja Elliott och Clas Kristiansson.

Jan Hammarlund
Jan har spelat och sjungit sedan 1966. 1972 kom den första skivan – Befriade från skolan. En LP som, för övrigt åtalades p g a FLAMMA STOLT, en protest mot Vietnamkriget.
Allt sedan debuten har Jan blandat eget material med andras. Bland hans egna sånger tillhör "Jag vill leva i Europa" (en sång som inte handlar om EU), "Valarna som sjunger" samt "Dem som vi behöver" de mest välkända.

Han har också presenterat många internationella visdiktare för den svenska publiken. Han introducerade Violeta Parra i Sverige och även Malvina Reynolds har nått en svensk publik via Jans översättningar. Jan har arbetat med så skilda artister som Turid, Frankie Armstrong och Daniel Viglietti.

Han är även en av de första artisterna som offentliggjorde sin homosexualitet, långt innan det var någon självklarhet att träda fram som bög.

2005 publicerade han sin visbok – Alla Mina Sånger och 2007 kom den senaste CD;n – Röda Linjen.


Maja Elliott
Maja Elliott är en av de mest etablerade artisterna i Europas alternativa musikliv. Efter att ha levt större delen av sitt liv på Irland och i England bor hon sedan ett par år i Göteborg.
Hon har tidigare arbetat med artister som Anthony and the Johnsons och Baby Dee.
Sedan tio år tillbaka är hon medlem av musikgruppen Current 93 men hon har också spelat med Steven Stapleton och hans grupp; Nurse with wound samt Will Auldham (Bonnie Prince Billy).
Innan hon tillfälligt lämnar Göteborg för en europaturné med Current 93 och Rickie Lee Jones som special guest, så kommer hon, denna enda kväll, att framföra sin egna musik. Det är gränsöverstigande sånger för röst och piano vilka blandar keltisk folkmusik med jazz och klassisk musik i en klangvärld som är välbekant men ändå Majas helt egna.
Stillsamt, vackert men med en substans som gör att det skiljer sig från det vanliga. En musik i gränslandet mellan Debussy och Coltrane.
Maja har bl.a. släppt skivorna Arabica (med Johnny Enquist) samt Eulogy. Hon kommer snart med CD:n Dreams of Elyssia.

Hemsida
MySpace
Med David Tibet och Current 93

Clas Kristiansson
Clas Kristiansson har funnits i Göteborgs visvärld sedan 1972. Han har arbetat som sångare, producent och med TV-produktion. Nu har han återvänt till visan som form och framför spaningar och samhällsfunderingar utifrån ett grönt perspektiv och med en klangvärld som har drag av såväl Karl Gerhard som Hasse&Tage.
Kupletter med en lätt krydda från jazzens värld.
Clas är också ägare av denna blogg. :)

MySpace


16 mars klockan 19.00 börjar det och entrén är 80:-. Närmaste hållplats är Vagnshallen Majorna

Det är dags att tänka nytt.

Något som har slagit mig den senaste tiden är allas vår brist på förmåga att tänka i nya banor. En ny tanke, ett nytt synsätt, ett nytt paradigm har oftast väldigt svårt att bli bemött utifrån sitt idéinnehåll. Oftast framförs kritik baserad på rena missuppfattningar ... eller för den delen medvetna missuppfattningar på grund av dold agenda.

Extra tydligt blir detta när debatten om den illegala fildelningen vandrar runt i en cirkel. Samma argument, samma missuppfattningar och samma lösningar presenteras om och om igen. Och resultatet blir en form av status quo.

Rapparen Timbuktu uttryckte problemet med fildelning mycket konkret när han sa att ”Nu har har vi uppfunnit hjulet. Hur ska vi kunna undvika att använda det?”

Så låt oss därför se rent praktiskt på musikens funktion i dag. Hur den har fungerat och hur den fungerar i dag.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när Cornelis Wreeswijk slog igenom med ”Brev från Kolonin” - en händelse som kunde inträffa i mitten på 60-talet men som vore omöjlig i dag. Tittar man på hans första LP så upptäcker man raskt två saker – genialiska visor (tex. Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind) samt en total frånvaro av all avancerad produktion.

Det var Cornelis, hans gitarr samt tre tekniker/producenter. Förmodligen tog plattan bara två eller tre dagar att framställa.

Bredvid mig på mitt datorbord står just nu en Creative EMU – ett inspelningskort till datorn. Mjukvara har jag. Det enda jag saknar en en hygglig mikrofon. För en kostnad som understiger 5000:- kan jag alltså skapa en inspelningsstudio av samma kvalitet – om inte bättre – än när Cornelis spelade in sin första platta. Och jag är inte ensam. Alla som vill skapa och spela in musik har ekonomisk möjlighet till detta i dag. Och detta till en bråkdel av kostnaden.

Detta kan bara leda fram till en enda sak. Musikinflation. Vem behöver köpa en CD i dag när det vimlar av musik. Det produceras mer musik i dag en vad någon, någonsin kommer att kunna lyssna på. Det enda vi inte kommer att behöva i framtiden är skivbolag och skivbutiker. Däremot kommer vi att behöva promotionbolag för artister (så att man ska synas i musikmassan) samt platser där vi kan hämta eller lyssna på den musik vi vill ha. (typ Qtrax).

Låt oss gå tillbaka till 60-talet och se på var man kunde arbeta som musiker, och då speciellt som vissångare. Det vimlade av möjligheter. Varje liten restaurang och ölservering hyrde in någon trubadur som kunde underhålla gästerna. Och var man bara tillräckligt duktig så fick man möjlighet att spela en LP (en hägrande mål för alla ”lutfiskar”). Sålde denna LP bara tillräckligt väl så hade man in inkomst garanterad inkomst för ett eller ett par år framåt. Skivförsäljningen var den främsta inkomstkällan.

I dag är det tvärt om. Live-tillfällena är få men kan ge god inkomst. Musikfilerna är mediet som ska leda till de inkomstbringande speltillfällena. Att då begränsa spridningen genom att ta betalt för dem – antingen i form av CD eller nedladdingsbara filer á 10 kronor styck – är verkligen att spänna vagnen framför hästen.

Naturligtvis ska inte upphovsrätten försvinna. Men den ska förändras så den passar in i sin tid. Den privata distributionen bör vara fri. Den kommersiella ska kosta. Att därför, som STIM i dag föreslår, införa en nedladdningsavgift, kan bara leda till ett enda resultat. De musiker som bli berömda få spela offentligt kommer av ren överlevnad att vara tvingade att ställa sig utanför STIM.

Även branchorganisationer har svårt att tänka nytt.

Trånsynt socialdemokrati

Egentligen är inte problemet ens meningsmotståndare. Deras åsikter är oftast lätta att bedöma. Om det nu inte gäller den växande gruppen av fanatiska liberaler, som kan dölja vilken fnoskig åsikt som helst bara den kan rymmas inom det svårdefinierbara begreppet "frihet".
I Aftonbladet 2008-01-19 går Socialdemokratin med Marita Ulvskog till stort angrepp på SverigeDemokraterna och där har jag inga problem - tja förutom att dess medlemmar förmodligen inte är i stånd att ta till sig ett så komplext resonemang. Risken blir ju att man predikar för de redan frälsta. Men allt motstånd mot dumhet är bra och artikeln innehåller en mängd kloka och sakliga argument. Ett kort citat:

Sen inställer sig den mer principiella fråga som diskuterats i media den senaste veckan: kan man räkna människovärdet i kronor och ören, och vad får det i så fall för konsekvenser för vårt samhälle? Om man skulle göra motsvarande bokslut på andra grupper; funktionshindrade, pensionärer, cancersjuka, hur skulle vi se på det?

Bättre än så. kan det inte sägas.

Problemet är bara att man låser sig fast vid en gammal syn på problemets grundkärna, nämligen resonemanget om "Vi och Dom".

På partikongressen 1978 sammanfattade Olof Palme en stor del av socialdemokratins budskap med: ”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi”.

Det är detta som gör att SD kan skörda framgångar. De flesta människor vägrar att buntas ihop i ett enda stort kollektivt "vi". De flesta vill söka, och finna sin identitet och detta kan man endast göra genom att ställa sin egna person i förhållande till andra människor - oftast de som är olika en själv. På så sätt blir olikheterna en möjlig väg till att finna en egen identitet. Att förneka denna process är att plöja upp vägen för SD och andra politiska grupperingar som kan spela på människans osäkerhet och okunskap.
Vi måste erkänna våra olikheter men vi måste också lära oss att behandla våra medmänniskor med respekt, kärlek och ödmjukhet. Först i denna kontrast och i dessa mjuka värden går det att se vägen till ett varmare, lyckligare och mer kärleksfullt samhälle. Något som förmodligen är en mardröm för varje medlem av SverigeDemokraterna.

/Clas

Språkpoliseri

Jag har slutat bry mig. Slutat att irritera mig på språkfel och särskrivningar. En "brun hårig sjuk sköterska" får stå vid en "bar disk" hur mycket hon vill för min del. Bara jag slipper vara där.
Däremot blir vissa grodor ibland så löjliga att man inte kan låta bli att storskratta. Jag såg en DVD-film på "Gumperts" häromdagen. (Jo jag vet det heter något annat numer men för mig är boklådan i Nordstan, Göteborg ändå alltid Gumperts. Precis som leksaksaffären bredvid heter Alida Söderdahl.)
På baksidan kunde man ungefär läsa följande text.

"Denna film handlar om en katolsk präst, vilken är trött på livet. Han har nämligen till uppgift att arbeta som spirituell detektiv."

Kan tro att det kan bli jobbigt att gå omkring och vara trevlig och fryntlig hela tiden. Den som skrev baksidestexten är fel person på fel plats. Men grodan är vacker.

Vår (ytterligare) digitala framtid

Jag älskar P1. Det har inget med ålder att göra. Jag har lyssnat på P1 allt sedan det var den enda tänkbara kanalen. Jag är uppvuxen med allt från Dickie Dick Dickens till OBS. Jag tillhör tom med dem som protesterar vilt när man förändrar tablån. När goda program försvinner och andra, mindre goda, dyker upp.
Problemet är ju bara att man arbetar under dagtid. Det blir inte så mycket lyssnat då.
Därför är jag en av dem som omfamnar Podradio med största förtjusning. Att kunna ladda hem de program man vill lyssna på och sedan lägga dem i MP3-spelaren och kunna lyssna när man åker spårvagn genom Göteborg. Det är en fröjd.
Själv kände jag mig en smula irriterad när ”Vår grundade mening försvann”. I stället har vi fått två ganska identiska mediegranskande magasin; Publicerat och Medierna. Det sistnämnda har härom vecka en längre debatt om radions framtid. Naturligtvis försvarade man den ökade tramsifieringen av P1 ... men tack och lov kan man ju hoppa över dessa barnsligheter när man själv kan välja vilka program man ska hämta hem.
Jag får de radioprogram jag vill ha. Resten struntar jag i.
Och vill jag lyssna till musik finns ju alltid Last.fm- vilket jag upptäckt till min stora lycka häromdagen. Jag skriver bara in namnet på någon artist jag vill lyssna till; Fred Åkerström, John Coltrain eller Edward Grieg så väljer sajten den musik som man tror jag vill lyssna på. Det blir som melodiradio men skräddarsydd för mina egna behov.
Konventionella radioprogram lyssnar jag bara till som rent undantag.
Nu kan man ju bara hoppas att SR fattar att vi är några stycken som verkligen gillar podradio och behandlar mediet mindre styvmoderligt i framtiden. Framför allt önskar jag att kunna ladda hem ”Stil” och varför inte Dickie Dick Dickens igen. Ska man få tag i sistnämnda får man ju ge sig ut på de illegala fildelarsajterna och leta.