Extra tydligt blir detta när debatten om den illegala fildelningen vandrar runt i en cirkel. Samma argument, samma missuppfattningar och samma lösningar presenteras om och om igen. Och resultatet blir en form av status quo.
Rapparen Timbuktu uttryckte problemet med fildelning mycket konkret när han sa att ”Nu har har vi uppfunnit hjulet. Hur ska vi kunna undvika att använda det?”
Så låt oss därför se rent praktiskt på musikens funktion i dag. Hur den har fungerat och hur den fungerar i dag.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas när Cornelis Wreeswijk slog igenom med ”Brev från Kolonin” - en händelse som kunde inträffa i mitten på 60-talet men som vore omöjlig i dag. Tittar man på hans första LP så upptäcker man raskt två saker – genialiska visor (tex. Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind) samt en total frånvaro av all avancerad produktion.
Det var Cornelis, hans gitarr samt tre tekniker/producenter. Förmodligen tog plattan bara två eller tre dagar att framställa.
Bredvid mig på mitt datorbord står just nu en Creative EMU – ett inspelningskort till datorn. Mjukvara har jag. Det enda jag saknar en en hygglig mikrofon. För en kostnad som understiger 5000:- kan jag alltså skapa en inspelningsstudio av samma kvalitet – om inte bättre – än när Cornelis spelade in sin första platta. Och jag är inte ensam. Alla som vill skapa och spela in musik har ekonomisk möjlighet till detta i dag. Och detta till en bråkdel av kostnaden.
Detta kan bara leda fram till en enda sak. Musikinflation. Vem behöver köpa en CD i dag när det vimlar av musik. Det produceras mer musik i dag en vad någon, någonsin kommer att kunna lyssna på. Det enda vi inte kommer att behöva i framtiden är skivbolag och skivbutiker. Däremot kommer vi att behöva promotionbolag för artister (så att man ska synas i musikmassan) samt platser där vi kan hämta eller lyssna på den musik vi vill ha. (typ Qtrax).
Låt oss gå tillbaka till 60-talet och se på var man kunde arbeta som musiker, och då speciellt som vissångare. Det vimlade av möjligheter. Varje liten restaurang och ölservering hyrde in någon trubadur som kunde underhålla gästerna. Och var man bara tillräckligt duktig så fick man möjlighet att spela en LP (en hägrande mål för alla ”lutfiskar”). Sålde denna LP bara tillräckligt väl så hade man in inkomst garanterad inkomst för ett eller ett par år framåt. Skivförsäljningen var den främsta inkomstkällan.
I dag är det tvärt om. Live-tillfällena är få men kan ge god inkomst. Musikfilerna är mediet som ska leda till de inkomstbringande speltillfällena. Att då begränsa spridningen genom att ta betalt för dem – antingen i form av CD eller nedladdingsbara filer á 10 kronor styck – är verkligen att spänna vagnen framför hästen.
Naturligtvis ska inte upphovsrätten försvinna. Men den ska förändras så den passar in i sin tid. Den privata distributionen bör vara fri. Den kommersiella ska kosta. Att därför, som STIM i dag föreslår, införa en nedladdningsavgift, kan bara leda till ett enda resultat. De musiker som bli berömda få spela offentligt kommer av ren överlevnad att vara tvingade att ställa sig utanför STIM.
Även branchorganisationer har svårt att tänka nytt.
