Oj. Är det 16 år sedan jag fick se webben första gången. Det var vännen Rudolf som visade upp en flimrig skärm och året var 1991.
- Titta här, sade han. Här har du text. Och så kan man klicka på vissa ord så kan man komma till andra dokument.
- Så trevligt, sade jag. Ska vi gå och fika nu.
Jag kunde inte för mitt liv fatta vad som var så revolutionerande med detta. Det dröjde till 1993 och webbläsaren Mosaic innan jag fattade vitsen med det hela. Då fastnade jag för första gången i nätet (ursäkta ordvitsen) och levde med HTML-programmering i ungefär ett halvtjog med år.
För det är ju så nätet funkar. Man hittar något man inte förväntar sig och sedan fastnar man där. Jag minns det år jag enbart satt och spelade WOW – men det gick över.
Nu är det Facebook som webbklistret.
Inget speciellt med det – ungefär som att gå på en stor fest och upptäcka att man känner mängder med folk.
Vad jag däremot gillar med Facebook är alla dessa applikationer som man kan lägga till och ta bort på sin sida. Ni kan ju te.x. se vad jag lyssnar på – om nu någon undrar.
Det är ungefär som man har ett litet rum att inreda där man kan visa vänner och bekanta vad man tycker om.
Annars är revolutionen total och det har skett på bara 15 år. Datorn är fylld med favoritmusik, alla digitala bilder jag tagit de senaste åren. Jag kan mejla, chatta eller ha kontakt med mängder av människor, vilka alla har nätet som mötesplats.
När jag sitter på ålderdomshemmet kommer barnbarnen och hälsar på och för dem får jag berätta att jag är äldre än SVT och när jag var barn fick man ansöka om telefon hos Televerket och ansåg detta verk att man hade behov av en telefon så kunde man få låna en telefon och bli tilldelad ett telefonnummer. Att få den installerad tog däremot upp till ett halvår.
Min morfar fick uppleva bilens födelse, mina föräldrar radions genombrott och jag har sett både TV och Internet. Vad blir nästa steg. Jag vet bara att det blir inget jag förväntar och att jag förmodligen kommer att fastna i det.
