Med (mot?) Sverigedemokrater i kulturen

Så är snart valresultatet färdigt och det slutar tråkigt nog med att ett tjogtal Sverigedemokrater tar plats i en riksdag som är långt mer demokratisk än själva partiet. Jag ska inte gå in på alla de detaljer som talar emot en sådan representation men vi kan väl använda Frans G Bengtssons ord när han beskrev det av tyskarna ockuperade Tjeckoslovakien.

Måtte Sodoms och Gomorras eld tvätta den värld ren, där den sortens ting framfödas ur skurkars incest med idioter.

Så låt oss därför låta SverigeDemokraterna själv beskriva sin kultursyn:

En annan viktig faktor i arbetet för ökad trivsel är den offentliga konsten, som skall ha en folklig förankring och på ett tydligt sätt lyfta fram det nationella och lokala kulturarvet.

Tydligare kan väl inte Frans G Bengtssons ord illustreras. Men i stället för att enbart förolämpa SD, vilket i och för sig jag inte har något emot, låt oss ta en titt på hur offentlig konst skapas t.ex. i Göteborg där jag har nöjet att sitta med i ett förberedande utskott för Charles Felix Linbergs minnesfond, vilken betalar all offentlig konst i Göteborg.

Med hjälp av kunniga och välutbildade tjänstemän plockas, för det mesta, tre förslag fram av vilket ett kommer att pryda den plats som bestäms i sista hand av Kulturnämnden.

Dessa förslag är utvalda utifrån en mängd olika kriterier. Bl.a ska de vara av hög kvalitet, såväl konstnärligt som hantverksmässigt. De ska passa och pryda den plats där de står. Och de ska vara möjliga att tillverka inom rådande budget.

Av dess förslag väljer utskottet ett, vilket senare skickas till styrelsen (=Kulturnämnden) för beslut.

I botten finns ett kvalitetstänkande. Vi som sitter i utskott och styrelse bär naturligtvis på vår politiska hemvist men det viktigaste är ändå att konstverken ska kunna hålla för tidens tand och kunna ses i många generationer. Kvaliten är viktigare än politisk övertygelse

Allt detta vill SD kasta på soptippen. I stället ska konsten bli ett instrument för deras politisk åskådning. Offentlig konst ska låsas fast i nationen och närområdet. Jag undrar hur man tänker rent praktiskt. Det vi i dag ser som nationell konst ( t.ex. Zorn och Larsson) var en produkt av en intensiv kontakt med utlandet. På deras tid såg man hur "utlandet" kunde berika Sverige genom täta kontakter. I Carl Larssons fall var det t.ex. den av SD så hatade muslimska världen som utgjorde en stor inspiration.

Nationell och lokal förankrad kultur skapar inavel och verklig degenerering. Skulle SD få möjlighet att detaljstyra över svenskt kulturliv skulle detta vara början till slutet för konsten i Sverige.