Det verkar som om Herman Lindkvist bekymrar sig om mina magproblem. Sluta kräkas på vå nationaldag, skriver han i en kolumn i Aftonbladet. Som lök på laxen låter han sig interjuvas i en fascistsajt där han kan klaga över vår oförmåga att fira nationaldagen på ett trevligt vis.
Medan HL satt och gnällde över nationaldagen så var jag i Slottskogen, här i Göteborg. Där upplevde jag följande trevligheter:
a) Hälsade ett antal nya medborgare välkomna till Sverige.
b) Lyssnade på en av våra finaste symfoniorkestrar
c) Hade picknick.
Och när flaggan hissades så reste sig alla från picknickfiltarna och sjöng nationalsången. Det var riktigt pampigt. Så medan konservativa och nationalister satt och tjurade så firade svenska folket nationaldagen med en en gigantisk picknick - dit alla var inbjudna.
Men på ett sätt är det ganska symptomatiskt för extremhögern. Man skapar ett problem som inte finns md hjälp av påståenden utan belägg och sedan ryter man med salvelsefull röst: "Ska det verkligen vara så här?"
Men en tradition håller på att växa fram; en tradition med mat, vin och sång. Med sol, gräsmattor och lövgrönska. Frågan är bara hur lång tid som måste gå innan nationaldagens företrädare faktiskt inser att de som vanligt, redan missat tåget.
