Om man bläddrar tabloider och skvallerpress får man ofta en känsla av att kändisars liv är större, roligare och betydligt mer spännande än livet för oss vanliga dödliga. Pengarna är fler, maten är mer välsmakande, vinet är bättre och kvinnorna vackrare.
Åtminstone om man får tro skvallret.
Läser man Roger Moores självbiografi kommer allt detta på skam. Ska man tro boken, och det vill man ju gärna göra, verkar han ha levt ett osedvanligt trist och träigt liv. Visserligen har han rest världen kring. Han har spelat Helgon, Snobb och Bond. Han har varit gift fyra gånger och när andra går i pension så startade han en ny karriär som UNICEF-ambassadör.
Men det värsta av allt är att han verkar ha haft så makalöst tråkigt. Småspratt som att lägga ormar i vänners skor väger inte upp det faktum att boken tuggar på i rask takt med putz och practical jokes som minst sagt är mossiga.
Antingen är det den knastertorra stilen eller också är det att man, som läsare, fullständigt drunknar i en myllrande människoskara som väller fram. Kända kändisar och mindre kända kändisar fyller sida upp och sida ned och till slut vet man inte om man läser en självbiografi eller en telefonkatalog.
Individerna i denna myllrande människomassa blir aldrig personligheter; de blir bara namn i en folkmassa.
Inte ens en av de närmaste vännerna, David Niven blir till kött och blod. Det är bara hustrun Hjördis som kommer till liv när Mr. Mooore beskriver henne med en icke dold avsky. Vem som helst kan beskriva helvetet men att beskriva ett paradis kräver en skicklig författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar