Masker bakom vilka tomma intet stirrar

Det händer att man skönjer ett mönster i tillvaron. Små händelser som verkar sakna sammanhang bildar tillsammans ett lapptäcke som ser mycket spännande ut.

Det började häromdagen då vännen Anna, inbiten socialdemokrat, såg på mig och sade:
– Miljöpartiet har ingen grundläggande ideologi - eller hur?
Jag blev helt ställt. Att någon skulle betrakta oss som helt befriade från ideologi hade aldrig slagit mig. Däremot är ju MP ett parti med mycket högt till tak. Det är bara vidrigheter som rasism, anti-feminism och liknade som inte tolereras. Men en grundläggande ideologi finns där. Kortfattat brukar de beskrivas i våra tre solidariter:

• Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
• Solidaritet med kommande generationer
• Solidaritet med världens alla människor

Dessutom skriver Per Gahrton ett strålande inlägg i DN med anledning av den rådande debatten om liberalismens varande.
"Enligt Nycander insåg Olof Lagercrantz att socialism och liberalism är ”masker bakom vilka tomma intet stirrar”."

Söndagen efter lyssnar jag på ett avsnitt av Godmorgon Världen där man diskuterar heminredning som konsumismens sista utpost. Efter detta återstår bara att odla immateriella värden som relationer och sociala media.
Den gamla frasen "Den vinner som har flest prylar när han dör" byts raskt ut mot "Den vinner som har flest vänner när han dör".

Som grädde på moset diskuterar "Filosofiska Rummet" - "Om liberalismen". En diskussion som bara får mig att se tomheten i såväl vänster som höger. Det känns som två gamla pensionärer som fortfarande träter om Ingemar Johanssons EM-match 1958 och vem som borde ha vunnit.

Sverige har aldrig någonsin varit mer fixerat vid pengar men samtidigt märker man hur dessa spelar allt mindre roll. Vill man vara elak kan man påpeka jämföra med att det aldrig byggdes fler kyrkor i Sverige än under 1800-talet, när kyrkan stod på gränsen till att förlora sin makt och Sverige gled in det sekulära samhället. "Post-kristna", skulle man kunna kalla det med ett nyuppfunnet ord.

Liberalismen och socialismen föddes ut den industriella kapitalismen och är helt beroende av dess existens.
Jag kan inte bevisa något men jag misstänker att vi sakta är på väg mot det post-kapitalistiska samhället. Ett samhälle som kräver en ny ideologi. Det finns säkert de som anser att de nyliberala värderingarna skulle passa fint - en anarkistisk värld där "anything goes".

Själv ser jag det som en möjlighet en chans att använda befriade resurser till att återställa den brist på balans som industrialismen skapat. Helt enligt de tre solidariteterna.

Samma vindar

Jag är ingen överdängare på Photoshop men efter att ha sett SverigeDemokraternas (som de, av någon outgrundlig anledning kallar sig) valfilm så såg jag en tydlig parallell till Auschwitz II: Birkenau som jag besökte förra sommaren.
Jag kunde kallat bilden "Lika som bär" men ett gammalt citat från progg-gruppen Contact dök upp i skallen. Var så goda och väl bekommna.

Kulturpolitik inför ett val

Så har det varit kulturdebatt i P1 mellan Leif Pagrotsky (han med skägg) och Lena Adelsohn Liljeroth (hon utan skägg).
Det var en säregen historia där ingen av parterna egentligen fick tala färdigt och man kastade sig upp och ned från det stora till det lilla. Men ett par intressanta pärlor lyckades man släppa ur sig (om jag tolkat dem båda rätt).
Bl.a nämnde Lena Adelsohn Liljeroth att det inte fanns någon motsättning mellan en instrumentell kulturpolitik och en politik som strävar efter kulturens egenvärde.
Det ger genast kulturdebatten en djupare filosofisk dimension. För mig har alltid det dialektiska förhållandet mellan dessa synsätt varit det viktigaste. En strävan tycker jag vore att finna syntesen - inte förneka att motsättningen finns.

Vad som däremot gjorde mig riktigt upprörd var när Leif Pagrotsky sa att han inte kunde se något hinder för kultursponsring och att främsta orsaken var att den konstnärliga integritet ändå kunde behållas. Som om det var detta som är det tveksamma med sponsring...

I slutänden är det ju en demokratifråga. Avdragsberättigade privata bidrag innebär en skatteförlust, vilket i sin tur innebär mindre pengar till kulturen, vilket i sin tur kompenseras av sponsring.
Men sponsringen står utanför demokratisk kontroll. Den vanlige medborgaren har ingen möjlighet att påverka vilka kulturformer företagen ska sponsra.
Jag tror knappast att Pagrotsky läser detta men kanske någon partikamrat kan få socialdemokratin att ändra åsikt i frågan.

Balladen om Halvdan Råde

I Istanbul finns ett museum, Hagia Sofia, som en gång var en kristen kyrka. På balkongräcket ristade en viking vid namn Halvdan in sitt namn för tusen år sedan. 











Hans namn var Halvdan Råde. Han var av Vikings ätt
Han seglade mot Särkland. Han segla vitt och brett
I Novgorod och Kiev, var tillvaron för hård
Halvdan segla vidare, till staden Miklagård.

Det var den stolte Konstantin, en kejsar av Byzans
Han var ju, som man säger, en vis och kloker man
Han sade till vår Halvdan, ty sådan var hans makt
"Jag en lämplig plats för dig - uti min väringsvakt."

Att arbeta som väring är inte särskillt hårt
- Men tvingas gå till kyrkan, sa Halvdan. Det är svårt.
Han satt där, på balkongen, bland vikingar i rad.
Han karvade sitt namn med kniv, i kyrkans balustrad.

Men när han hade jobbat i många långa år
Då kände han i hjärtat, en ensamhet så svår
"Att leva här helt ensam, jag tror inte att det går"
Han fria till en kvinna, som hade korpsvart hår

Här lämnar vi nu Halvdan, i familjens vård
han levde tryggt och länge men dog i Miklagård
Hans söner växte upp och, blev berömda män
Döttrarna blev likaså fast, det var längesen

Men själv jag går och vandrar, i Istanbuls bazaar
Och ser en bryllings syssling i varenda turkisk karl.
Vi stammar ifrån Halvdan. Vi stammar från hans far
och släktingar vi är i dag och alla våra dar

Här slutar jag min visa, här slutar jag min sång
Moralen är rätt enkel, jag tar den blott en gång
En sanning det är detta och den är generell
Nog är det tur att Konstantin var multikulturell.

Han bestämmer vad som är vackert i Borås

I Borås Tidning, måndagen 100802 kunde man läsa följande ganska säregna uttalande:

Parasollerna är ofta gröna eller vita. Tomas Rossing föredrar ljusa parasoller.
–Gärna champagnefärgade, säger han. Man ser mer solbränd ut om man sitter under dem.

Tilläggas bör att Tomas Rossing är myndighetsperson. Han är stadsarkitekt och ansvarar alltså ytterst för ett vackrare Borås. Detta ansvar använder han alltså att dra upp riktlinjer för hur den vanlige Boråsaren ska se mest solbränd ut.

Förutom de medicinska aspekterna så finns här en fara. Faran ligger i att låta en enda person sätta upp ett estetiskt regelverk för en stad och sedan forma stadens utseende efter denna persons smak och uppfattning. Tack och lov är denna typ av estetisk centralisering blott ett minne i de flesta städer – utom just i Borås där medborgarna ska pryda staden med sin solbränna.

Egentligen vore det inte något problem. Vill Boråsarna ha en stadsarkitekt ska de väl få ha honom i fred. Problemet är bara att det i Göteborg. från borgerligt håll också vill införa denna tjänst.
Eller för att tala klarspråk. Alliansen vill ge Göteborg en stadsarkitekt.

Jag vet inte riktigt vad man vill åstadkomma med detta men förhoppningsvis ska det inte leda till ökad hudcancer hos solbrända göteborgare under champagnefärgade parasoller.