1915 anländer en argentinare till Sverige. Han har en enda stark längtan; Att få tjänstgöra i det Svenska kavalleriet. Han har ju varit Gaucho och ridit på Pampas.
Nu går det inte så. I stället får han tjänstgöra inom Svenska Flottan – ett minne och en glädje, han ska bära med sig resten av livet.
I bland tänker jag på denna argentinska medbogare när jag läser om hur SverigeDemokrater och andra förvirrade ideologer vill stänga våra gränser och stoppa all invandring. Som en illasmakande lök uppå denna trista lax vill man sända tillbaka alla invandrare till sina hemländer.
Då kan man också fråga sig vilka som räknas som invandrare. Det är inte bara vår argentinske medborgare i stycket ovan, utan som invandrare räknas även den med någon förälder från ett annat land. Invandring sträcker sig en generation bakåt.
Vem var då argentinaren i stycket ovan. Jo, hans namn var Evert Taube, som lämnat Sverige fem år tidare, bosatt sig på Pampas och dessutom bytt sitt svenska medbograskap mot ett argentinskt. Evert Taube – det svenskaste vi har – är alltså rent juridiskt en invandrare. Så är även Sven-Bertil och hans syskon. Finge SD och deras bruna vänner på högerkanten råda, skulle vi alltså bekosta Sven-Bertil Taube en resa till Argentina, så att han kan få återvända hem.

Låt oss också fundera på vad som skulle ha hänt om de regler SD förespråkar skulle ha gällt för c:a 100 år sedan. Naturligtvis hade våra gränser varit stängda. Evert Taube hade satts på närmaste fraktfartyg tillbaka till Argentina – och Sverige hade varit en nationalpoet fattigare.

Man kan ju fråga sig om SD och liknade grupper tror att den svenska kulturen är så svag att den inte skulle tåla påverkan från argentinare eller araber, för den delen.