Turisten i Auschwitz

Framåt förmiddagen stannar bussen utanför ingången till museet och tillsammans med ett 40-tal andra turister leds vi in i vad som förmodligen är ett av världens mest ökända utrotningsläger. Strax efter entrén lyser bokstäverna mot oss; ”Arbeit macht frei”. Jag står i Auschwitz, i solskenet och jag fryser. En nästan alltför tjänstvillig guide visar oss runt mellan bostadsbaracker och tortyrkammare.

– Det finns bara en väg ut härifrån, lär en lägerkommendant sagt. Och det är via krematoriets skorstenar.

Jag ser de dubbla raderna med elektrifierad taggtråd och tänker på dem som inte stod ut med lidandet utan tog sitt liv genom att kasta sig på tråden.

Jag ser gaskammaren i vilken man avrättade människor på löpande band. Människor vars enda brott var att de var olika. Olika i ras, religion, uppfattning eller läggning. Olika och därmed stämplade av nazisterna som degenererade.

Men om Auschwitz var det första utrotningslägret så hade det ändå ett stort fel. Det var inte tillräckligt effektivt. Från början var det polska militärbaracker och allså var det inte anpassat för den form av industriellt dödande som utgjorde tredje rikets mål.

Därför byggde man Auschwitz II, även kallat Birkenau. En gigantisk konstruktion på sankmarken tre km därifrån. En fabrik som endast producerade en enda produkt; Människors död! Antingen direkt vid ankomsten via gaskamrarna eller som en lång utdragen plåga i fånglägret runtomkring.

Vi går runt och ser oss omkring. Det verkar obegripligt att var och en av dessa dragiga utkylda träbaracker kunde rymma uppåt tusen människor som tvingades sova, ibland ett tiotal, på träbritsar stora som en normal dubbelsäng.

Det verkar obegripligt att förneka människor så basala behov som toalettbesök, mat eller sjukvård. Men i nazisternas ögon var ju det inte människor som bodde i lägren. Det var degenererade raser som förlorat all rätt till existens.

Hur kunde det då bli så här? Svaret är enkelt. Är någon mindre värd så är också det människan presterar av mindre värde. Därför skapades begreppet ”Entartete Kunst”, eller Degenererad Konst, på svenska. Det var första steget att knäcka statens fiender. Man förnekade värdet av vad som till exempel åstadkommits av den judiska befolkningen. Man brände deras böcker, man beslagtog deras konst och man förbjöd deras musik. Det var så man skapade en förutsättning för senare utrotning.

Tysta gick vi ut ur Auschwitz. I huvudet malde bara en enda mening: ”The one that does not remember his history is bound to live through it again” – den mening som inledde vandringen genom museet.

Väl hemma letar jag upp Sverigedemokraternas budgetförslag för Göteborg för 2010. Jag söker och jag hittar:

Invandrarföreningar ska dock inte räkna med kommunalt stöd eftersom vår kulturpolitiska linje är assimilation.

Moskén är en bärare av många värderingar som inte hör hemma i det svenska samhället. Vi motsätter oss därför att fler moskéer uppförs i Göteborg.

Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

När man väl krossat ett folks kultur – då kan man också krossa folket. Det gjorde man på 30-talet och det vill man göra nu. Man stämplar det som Dekadent – Entartete.