Vad var det som hände?

Jag fick häromdagen ett gammalt fotografi. Det kan ses här bredvid och det föreställer undertecknad - vid 29 års ålder. Utan rynkor, skägg och krämpor.
Det fick mig också att minnas en säregen historia som inträffade strax innan detta kort togs.
Jag satt på en av Göteborgs mer välkända krogar och årtalet var runt 1980. Jag åt panerad ost och drack glödgat in. Och då vet varje göteborgare i min generation att resturangen namn var "Gyllene Prag".

Men länge fick jag inte sitta ensam vid mitt bord. Det kom fram en kille i min egen ålder. Hans ansikte var vagt bekant och han frågade mig om han fick slå sig ned.

– Visst, sa jag. Och tänkte att lite sällskap är alltid trevligt.
– Snart är revolutionen här kamrat, sa han. Och då ska vi med våra vapen krossa det förtryckande borgerskapet.

Bland folk jag umgicks med, där och då, var ju detta ett fullt naturligt sätt att inleda en konversation så jag nickade bara vänligt.

– Och då är det du och jag kamrat som står främst på barikaderna, fortsatte han.

Inte ens på den tiden var jag någon framstående revolutionär så jag påpekade bara vänligt att skulle, mot förmodan, den väpnade socialistiska revolutionen bryta ut så var jag nog den förste att i stället gömma mig under min säng.

Killen blev blodröd i ansiktet. Ställde sig upp och röt: "Det trodde jag aldrig om dig - klassförädare".

Därefter marcherade han bort. Från bordet och från resturangen.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte äta.

Det gick ett par år och jag var på väg hem med spårvagnen. Gitarren var också med.
– Oh, sa en man bakom mig. Spelar du gitarr igen. Vad roligt.
– Tja, sa jag blygsamt. Kul att du minns att jag spelade förr.
– Men, fortsatte mannen bakom mig. Du sjunger väl fortfarande Johan och Johanna?

Nu började en surrealistisk konversation som utmynnade i att jag förstod att han trodde att jag var Dan Berglund. Sedan hände detta misstag med jämna mellanrum under hela 80-talet och ytterligare några år.
Alltid fanns det någon som tog fel. Tills dess jag odlade mig ett skägg. Numer tar ingen längre fel men jag undrar fortfarande om det var händelsen på Gyllene Prag som gjorde att Dan Berglund lämnade KPML(r)... förmodligen inte
.
Men hade det varit så så hade det också varit en fantastisk historia.