Veckan som Gud glömde

Det började ganska lugnt med ett nämndmöte som inte innehöll några större överraskningar. I en paus pratade vi löst om Konsthallen och dess framtid. Det fanns ett halvfärdigt förslag som gick ut på att låta Konsthallen flytta ut ur sina lokaler i väntan på att de nya skulle stå klara på Hisingen om 4-5 år. Mot detta protesterade vänsterpartiets Per Hållén. Själv satt jag mest och funderade på vilka möjligheter det skulle kunna ge om Konsthallen kunde befrias från sin alltför trånga och omoderna lokal.

Kanske kunde man skicka ut Konsthallen på turné i förorterna. Så att när den nya hallen öppnade så fanns det en stor och fungerande fan-grupp som redan från start utgjorde hallens stamgäster.

Eller skulle man undersöka vad det skulle kosta att hyra Palladiumhuset och lägga en tillfällig Konsthall där - mitt bland alla shoppande människor.

Nåväl, drömmar kostar vare sig pengar eller ansträngning. Drömmar är alltid billigare än verkligheten.

På tisdagen bröt det verkliga helvetet ut. Det började med att jag blev kontaktad av en massa människor som undrade varför jag ville stänga Konsthallen. Varför vi (=Sossarna och MP) hade fattat beslut om detta och varför vi skickat ut ett pressmeddelande om detta?

Jag fattade inte nåt. Något beslut hade verkligen inte fattats och något pressmeddelande hade jag inte skickat ut. Men folk var arga. Mycket arga. Det var som att leva i en korsning av Kafkas Processen och ett urspårat äktenskapligt gräl.

- Men vad har du nu gjort?
- Va? Vad har jag gjort?
- Ja, det vet du väl bäst själv. Nu när du ställt till det.

Till slut klarnade det. GP hade skrivit en artikel med den famösa inledningen:

Vid årsskiftet stängs Göteborgs konsthall. I fyra år ska sedan Göteborg stå utan en kommunal institution för samtidskonst. En besparingsåtgärd som presenteras av kulturnämnden som en satsning.

Om detta visste jag ingenting. Och något beslut i frågan hade inte fattats.

Däremot hade vår kulturchef besökt personalen på Konsthallen för att, som han skriver på sin egna blog:

Eftersom den här typen av information har en tendens att spridas med blixtens hastighet är min bedömning att den som först bör informeras om att jag ens jobbar med denna fråga är den berörda personalen.

Man ville informera om problemen men något gick snett. En hönsgård byggdes av en ynka liten fjäder. Ett samtal med berörd personal blev ett rykte om ett beslut om nedläggning.

Att vi i samma veva skickar (S) och (MP) ut ett pressmeddelande där vi berättade om den nya Konsthallen på Hisingen. Detta gjorde att många läste fel och trodde att det handlade om att lägga ned Konsthallen.

Naturligtvis fick jag ganska raskt frågan om jag ville lägga ned Konsthallen och hur skulle jag besvara en sådan fråga?

Jag kunde svara "nej" och sedan framstå som en lögnare när jag kämpade för att Konsthallen skulle flytta - till en ny och bättre tillvaro

Jag kunde svarat "ja" och framstå som en kulturmarodör. Trots att jag bara ville en bättre framtid för Konsthallen - på annan plats.

Till slut gick jag med i Facebook-gruppen "Rädda Konsthallen" för få till stånd en dialog. Jag fick framfört mina synpunkter och möttes en stor mängd avsky avsky men också en längtan efter en sund dialog. Det verkade däremot som att alla var övertygade om att en mesallians av rött och grönt slagit sina påsar ihop och att allt jag sa bara var ett försök att skapa dimridåer för att kunna slå igen Konsthallen alla minst anade det.

Så medan beslutsfattarna är överens om att Konsthallen ska leva kvar i någon form så ägnar sig 7000 medlemmar i en Facebookgrupp att protestera mot ett beslut som aldrig tagits och att rädda en Konsthall som inte ska stängas.

Men upprepar man en felaktighet tillräckligt många gånger så blir det en sanning eller åtminstone en faktoid.