Jag och min Letto

Så sitter man med en läsplatta i handen - och läser - och njuter.
När AdLibris annonserade om att man skulle börja sälja Letto läsplatta för 1500:- nappade jag direkt. Detta var vad jag längtat efter. Ett steg närmre det papperslösa hemmet.

Något som alltid stört mig med datorer är deras flimrande skärmar och dåliga upplösning. Text på skärm är alltid sämre än text på papper. Detta är också en orsak att gilla idén med en läsplatta. Att dessutom kunna förvara 5000 böcker i ett litet chip tilltalade mig i högsta grad, när bokhyllorna bågnar.
Det var första gången jag beställt något från AdLibris, vilket i sig var en upplevelse. Sällsamheterna började dagen efter beställningen då jag fick ett brev att läsplattan var slut.
Sedan kom ett nytt brev att den i och för sig var slut men jag kunde få en platta ändå, eftersom jag förhandsbeställt. Den skulle börja skickas 23 februari precis som man lovat.
Fredagen 19 februari kom beskedet att den kunde hämtas hos lokala postombudet. Läsplatta med inbyggd tidsmaskin - man tackar.

Sedan var det bara att packa upp och börja läsa. Fyra böcker fick man på köpet samt ett trevligt fodral. Och fodralet behövs. En av fördelarna med en bok är ju att den tål att tappas i golvet. Det är inget jag rekommendera med en läsplatta.
Att börja läsa var enkelt. Tryck på strömbrytaren och allt sparkar igång. Vad som slog mig direkt var upplösningen. För första gången sedan min första dator 1979 så var text på skärm läsbar. Serifferna var tydliga och konsolerna klara. (den som undrar vad jag pratar om kan titta på ordet Bokstavsanatomi i Wikipedia). Bakgrunden kunde har varit anings ljusare men det är en barnsjukdom. Samma sak gäller att skärmen bara klarar monokroma bilder och text.

Det finns en mängd orsaker att jag är mycket förtjust i min Letto. Det första är, som jag skrev att den tillåter typografiskt utformad text, vilket för mig är ett gigantiskt kliv framåt. Den andra orsaken är ett webben vimlar av platser där man kan hämta böcker där upphovsrätten har gått ut. Sjäv känner jag mig inte hemma i en värld där utbudet av böcker begränsas till bedrövliga bestsellers och deprimerande deckare. Jag läser hellre om Sherlock Holmes än om Wallander. Att få hela den klassiska litteraturen tillgänglig blir för mig en proteströrelse mot böcker som färskvara.

När läsplattan blir var mans egendom så kommer även förlagsbranschen att få arbeta med samma problem som drabbat musikbranschen. Hur ska man ta betalt. Men det är en annan diskussion.

Likaså plattans tekniska specifikationer. Jag misstänker att jag kommer att återkomma i frågan.