Men, det tredje och värsta man kan göra är att prisa det som kallas Morris Dancing. Detta är en glad, lycklig folkdans som framförs av män i brokiga kläder med näsdukar i händerna. Över detta skäms engelsmannen. Han kan kanske skylla på bjällrorna kring dansörens fötter men i själva verket ligger orsaken djupare en så. Han skäms över den förfader som i en forntid försörjde sig som bondeFår man tro engelsmännen själva så har den engelska landsbygden varit evigt obefolkad. Ingen äkta engelsman har någonsin försörjt av åkermark. Skammen över bondesamhället är stor. Mycket stor.
På så sätt skiljer sig Sverige från England. Här är vi kanske inte stolta över att våra förfäder plöjde och skötte gödselstacken. Men vi skäms inte över det heller. Vi gjorde motstånd och blev vi inte fullt så industrialiserade som samhället önskade. Vi flyttade in till städerna till hyreshus med toaletter inomhus. Men i våra hjärtan längtade vi tillbaka till utedassen och kohagarna. Vi skämdes aldrig över vårt ursprung men vi skämdes över vår längtan. Det var bl.a. detta som gjorde att vi drogs till den oändliga filmserien om Åsa-Nisse; den knipsluge bonden som lurade de löjliga stadsborna. Vårt hjärta stannade kvar på landet.
Och det var också därför vi hängde upp björktavlor på våra väggar. Souvenirer från främmande platser med bilder av björkar och en längtansfull sentimentalitet. Björktavlan och Åsa-Nisse fick oss att hålla fast om våra rötter; ett grabbatag som gjorde oss rotfasta, även när björktavlans tid var förbi. Vi behöver inga massframställda bilder när vi själva kan fotografera. Kameran blev vår följeslagare men den tog aldrig kål på vår längtan efter vårt ursprung.Det är därför vi behöver björktavlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar