Det som ställdes ut i Tillts lokaler var nämligen björktavlor. Dessa utmanare av allt vad god smak heter. Dessa souvenirer från jordens alla hörn; vykort uppklistrade på en skiva av björk. Lätt dekorerade med konstmassa, oljefärg eller i värsta fall en ren av plast.
Därför var det inte egendomligt att kvällens debattämne var; "Vad är god smak?". Det var därför heller inte egendomligt att svaret på frågan blev; "God smak finns inte." Stil är inte ens en fråga om tycke och smak längre. Det är bara fråga om tycke. Det postmoderna tänkandet har reducerats ned till den engelska klyschan "Beauty lies in the mind of the Beholder."Tillåt mig att ha en annan uppfattning. Men först en kort tillbakablick. Hur blev det så här? Min obevisade hypotes är följande; När den postmoderna idévärlden bröt igenom så blev det också en självklarhet att subjektet skulle vara dött - för att nu citera Derrida. Subjektet i form av den bildade människan dog (nästan) ut och det som återstod var den objektifierade konsumenten. Där den gamla borgerliga goda smaken gjorde att en människa kanske köpte sig ett enda vackert soffbord under sin levnad så krävdes det nu något annat. Den objektifierade människan skall köpa nya möbler, hellst varje år. Detta främjade nämligen den ekonomiska tillväxten vilket är bra för Sveriges ekonomi. Vilket i sin tur innebär att den objektifierade människan reduceras ned till konsument. Finns det ingen god smak så finns det ju inte heller något värt att bevara. Vad som sedan återstår är enbart att köpa nytt.
Därmed INTE sagt att jag önskar den gamla tiden tillbaka, det vi kan kalla "modernismens goda smak". För den moderna människan (och kanske även tidigare) var smaken en klassmarkör. Genom att underkasta sig dess spelregler i såväl stil som etikett kunde man få en biljett in i de rätta kretsarna och därmed också få framgång i livet. Den goda smaken blev ett tvång; ungefär som Hans Scherfig beskrev i roman Den försvunne ämbetsmannen.
Vi befriade människan från borgerlighetens goda smak men dömde henne till ett liv i frihet, enligt Sartre. Tyvärr blev det inte en äkta frihet. De borgerliga begränsningarna ersattes av den ohejdade kapitalismens regelverk. 1989 föll muren och marknadsekonomin vann. Och det är på marknaden den skenbara frånvaron av god smak kan existera. Den postmoderna goda smakens regelverk bestäms inte av det konsumerande objektet utan av de krav som ställs av de marknadsekonomiska reglerna.
Det är dags att återupprätta subjektet och därmed också återupprätta människan som den goda smakens företrädare. Inte som modernismens borgerliga klassmarkör eller postmodernismens konsumism. Jag ser hellre den nya goda smaken som ett uttryck för en varaktig kultur, ett ärligt konstnärskap och en strävan mot det bestående.
1 kommentar:
Hej Claes,
Jag satt i den där debatten på Tills och avfärdade god smak, du och jag fortsatte debatten på kulturnämnden och jag uppskattar denna fråga om god smak. Den är viktig för mig och för Röhsska som har varit en smakfostransanstalt i den historia som du beskriver väldigt väl.
Jag tror dock att det är just konsumtionssamhället som vill bevara iden om en god smak som är bättre än alla andra. Det gör det möjligt att sätta ett pris på objekten på en marknad. (andra hands värde, antikmarknad, nyåpris, rea mm)Jag tror att om vi accepterar att det inte finns EN god smak bygger vi ett samhälle med plats för mångfald och tolerans. Jag tror att utan EN sanning blir det mer värdefullt att samla på konsthantverk, design och mode så som vi gör på Röhsska. Samlingarna blir också relevanta för fler oberoende klass, etnisitet, sexualitet etc.
Jag tror också att vi bör tänka på nutiden som något efter postmodernismen.
och det finns tusen andra argument men vi börjar här och jag hoppas få fler med i debatten.
Ted Hesselbom, Röhsska museet
Skicka en kommentar