Hemester dag 2

Under senare år har det ständigt upprepats ett mantra som håller på att driva mig till vanvettets brant: Man måste vara målinriktad. Man måste ha en målsättning och ett mål att sträva efter och först när man uppfyllt detta mål kan den verkliga lyckan infinna sig. 
Dumheter och nonsens, skulle jag vilja säga.
Då missar man ju allt roligt som dyker upp på vägen. Bara därför at det inte är en del av målet. Och för övrigt så är det ju som i dikten: 

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.



Mitt mål var att få se Karlsborgs Fästning. Jag fick se mycket annat i stället. Det börjar med en liten mystisk skylt vid vägen: ”Fornborg”. Jag kände mig ungefär som i filmen ”Vem älskar Yngve Frej” när jag svängde in på en grusväg som blev allt grusigare till slut med grässträng i mitten. Det var Vädersholms Borgruin jag kommit till. Så hade även 40 förskolebarn med tillhörande fröknar, grillkorvar och cyklar. Det blev frågor typ: ”Är du chef här?” eller ”Vad heter du?”.
Bra att lära barnen att njuta av kulturarvet tänkte jag och tog en titt på resterna av en befästning från 1400-talet. Även om man nu inte råkar dela mitt intresse för gamla ruiner så är den väl värd ett besök. Det var mycket vackert där.

Nästa skylt pekade på en kvarn. Årås Kvarn, närmre bestämt. Det var ett område med vandringsled och vandrarhem och smedjor och en obändig vilja, mot alla ekonomiska odds, att området skulle få kunna leva kvar. Som ”Pièce de résistance” fanns där en av de mest magnifika herrgårdar jag sett. Jag har ingen aning om dess skick eller hur den såg ut inuti. De bara fyllde mig med en längtan: ”Så här skulle jag vilja bo.”
Helst då med tillräckligt med pengar för att rusta upp den och hålla den i stånd. Tänker ofta på han som vann 100.000.000 kronor på Lotto. Hade det varit jag hade Årås Herrgård blivit min.
I solsken verkar den fantastisk men eftertankens bleka krankhet får mig att försöka tänka mig den vintertid när man måste skotta sig ut till vägen för att kunna fara till ICA och köpa kåldolmar. 

Efter denna utflykt i bedagad högrestånd nådde jag så mitt slutmål: Tidahom. Om denna stad visste jag nämligen ingenting. Det var därför jag åkte dit. Nu vet jag mera.
Nu vet jag mer. Jag vet t. ex.  att Tidaholm är en bruksort och att dess framgångar är baserade på tändstickor. Jag vet också att de som arbetade där var inte bara de mest underbetalda  utan också att  arbetet  ledde fram till att deras ansikten förstördes och deformerades av svavlet. Förmodligen en av de vidrigaste kapitlen i svensk arbetarhistoria. Men museet var tillgängligt och intressant och tar man sig sedan en glass på Turbinholmen så har man även avnjutit Tidaholm. 
En bra andra dag på hemestern.