Det är som vanligt samma glädje, varje gång en artikel av Nina Björk dyker upp i DN. Nu senast 12juni då hon tog tankar från den amerikanske juristen ochförfattaren Amy Chua som utgångspunkt för ett resonemang kring begreppet instrumental barnuppfostran.
Amy Chua har skrivit en uppmärksammad bok om vikten av sträng och strikt uppfostran och hur detta kan leda till ett lyckat och framgångsrikt liv.
För de flesta är detta ett mardrömsscenario och personligen betraktar jag hennes agerande som en form av barnmisshandel. Eftersom detta är något som de flesta, förhoppningsvis, kan stämma in i så blir artikeln mer intressant om man skärskådar den som verkligen är poängen hos Nina Björk:
Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra människor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle.
Man skulle också kunna uttrycka det med Kants berömda kategoriska imperativ:
Handla så att du aldrig behandlar människor som medel utan alltid som ändamål.
Man kan också kalla detta för den sekulära människans gyllne regel.
Tänk om vi kunde leva upp till detta. Så enklare och bättre världen då skulle bli. Frågan är då naturligtvis varför vi avstår från en sådan enkel regel och och enligt mitt sätt att se på saken finner man en lösning i det liberala samhällets inbyggda hyckleri.
Å ena sidan så bejakar det liberala samhället det kategoriska imperativet. Å andra sida bejakar man samtidigt det kapitalistiska samhällets krav på konkurrens. Hur gärna man än vill så går den ekvationen inte ihop.
I ett liberalt samhälle blir människan blir ett instrument för tillväxt. Inte något som är värdefullt i sig. Och ser man människor som medel så blir det också legitimt att indoktrinera sina barn till elitmänniskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar