Som gnällig gubbe är det förvånansvärt ofta jag blir glatt överraskad av nya intelligenta skribenter. Nu senast är det en kvinna med det vackra namnet Ametist Azordegan som skrivit en ovanligt insiktsfull krönika om censur av svenska hiphopare. Det visar sig att poliser och myndigheter på många håll i landet avrått arrangörer från att anlita vissa hiphopgrupper eftersom man tolkat deras texter som drogpropaganda.
Att skribenten reagerar inför den sortens dumhet är inte konstigt men man måste också vara medveten om att det sätter fingret på ett långt större problem – nämligen enskilda personer som ger sig själva tolkningsföreträde. Man betraktar ett konstverk, tolkar detsamma och kräver att resten av världen ska anpassas efter denna tolkning.
När hiphopare beskriver sin verklighet ser man bara den yttre beskrivningen, inte den underliggande samhällskritiken. Och istället för att göra något åt verkligheten så skjuter man på budbäraren.
Detta är absolut inget nytt. Att döma kritiker och att kräva dess tystnad är något som funnits i alla år. De som verkligen råkade ut för den bigotta kritiken var Nationalteatern under sina aktiva år. Även de beskrev förortsbetongen och blev kritiserade för sitt förskönande av drogmissbruk.
Men rötterna sträcker sig ännu längre bak i tiden. Inte ens Evert Taube har gått fri, Hans ”Flickan I Havanna” har ofta anklagats för att förhärliga prostitution – vilket i dagens läge kan förefalla fullständigt fnoskigt.
Visserligen handlar visan på ytan om sexköp men en sådan tolkning blir både snäv och felaktig. Läser man texten, eller ännu hellre sjunger den, så finner man att huvudrollen spelas av en vacker ring som flickan får som betalning. Hon är visserligen fattig, förmodligen har hon ont om mat men den vackra ringen gör hon sig inte av med – hellre är hon fattig på pengar än att sälja skönheten.
En vacker kultursyn i mina ögon. Hellre skönhet än pengar.
Vad jag försöker säga är att ”Flickan i Havanna” liksom bra hiphop är konstverk och att god konst oftast kan tolkas på fler än ett sätt.
I dag kan vi skratta åt 50-talets inskränkthet men då ska vi veta att om 60 år kommer man förmodligen att skratta lika gott år vår tids snäva moral.
Och likadant är det med hiphopen i Växjö. En enda polismans begränsade tolkningsförmåga får inte ligga till grund för ett helt samhälle. Detta leder till ett slutet samhälle där kulturens uttryck begränsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar