En av det digitala samhällets skrönor handlade om mannen som uppfann fotostatkopieringen. Jag vet inte om den är sann. Men den är lärorik.
Det är berättelsen om en man som någon gång på 50-talet upptäckte att man med förenklad foto-teknik kunde kopiera svartvita papper i A4-format.
Naturligtvis vill han börja producera de maskiner som behövdes men överallt han gick så fick han nej. Ekonomerna hade nämligen räknat ut att maskinen var så dyr att det blev billigare att låta en sekreterare skriva två exemplar av varje sida. Mer behövdes inte.
Trots detta började man tillverkningen av fotostatkopiatorer. Företaget hette Rank Xerox och succén var enorm.
(Inom parentes kan berättas att bolaget tjänade så mycket pengar att de kunde tillsätta en egen utvecklingsgrupp som forskade fram ett system de kallade WIMP (Windows, Icons, Mouse and Pointer) och som är den designmässiga grunden för all gränssnitt i dag)
I bland undrar jag vad som skull ha hänt om uppfinnaren av fotostatkopiering hade presenterat presenterat sitt förslag inför Dragons Den. En utskällning förmodligen.
Sensmoralen av historien är att kapitalismens styrka må vara dess formbarhet men systemet har också en inbyggd konservatism som gör det omöjligt att anpassa en ingrodd marknad till nya förhållanden. Tydligast ser man detta inom underhållningsindustrin. Har man byggt upp ett distributionsnät som fungerade för 20 år sedan så vill man ogärna ändra detta – även om marknadsplatsen flyttat någon annanstans. Man går hellre under än medger att man har fel.
En gång i världen kunde man långsamt och omständligt kopiera sina vänners LP-skivor på kassettband. Redan då skrek industrin att kopieringen dödade dem. Det gjorde den inte.
Numer kopierar man digitalt. Även nu skriker skivindustrin att kopiering dödar dem. Det gör den. Stora skivbolag och butiker läggs ned och skivförsäljningen har rasat till en bråkdel. Skulden läggs på konsumenten som piratkopierar. Men detta är fel. Problemet är inte kopieringen. Problemet är att inge vill köpa. Men detta är en av kapitalismens grundregler; Sälj det kunden vill ha. Systemet kannibaliserar på sig själv och det har man alltid gjort. Gillar man marknadsekonomi så måste man gilla hela paketet. Inte bara dess fördelar.
I det läge kommer Spotify och öppnar en ny väg: Du behöver inte äga datafilerna. Du får lyssna hos oss, så mycket du vill. Bara du står ut med reklam mellan låtarna. En ny radikal väg hade öppnats. En väg som kan bli lika omvälvande som när Rank Xerox uppfann fotostatkopieringen. Och liksom konservativa krafter då stoppade utvecklingen så försöker man nu stoppa samma utveckling inom skivindustrin. Man stretar på i de upplöjda hjulspåren trots att man ser att de leder mot en avgrund.
Och Spotify följer efter. Därför är jag inte vän med Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar