En ankas intressanthet.

Veckan började sällsamt. TV3 visade ett program som jag absolut inte ville se. Egentligen hade jag hoppats att det bara hade blivit ett nedslag en värld jag inte bryr mig om - artisters lyxliv i Hollywood. Ett nedslag som sedan skulle förpassas till TV-historiens skräphög.

Men mitt i all bråte dyker det tydligen upp en svensk kvinna. En kvinna som en gång bar det trevliga namnet Anna Åberg men som gifte sig och blev den mer osannolika Anna Anka. Kvällstidningarna dreglar av förtjusning och än mer lyckliga blir de när Newsmill publicerar en debattartikel av samma Anka. En artikel som senare visar sig vara något av en anka (fyndigt!). Newsmill hade helt enkelt ringt till Hollywood och intervjuat henne och sedan själva skrivit den artikel hon undertecknat.

Den påföljande debatten blev tyvärr lika förutsägbar som befarat. Från västerhåll krävde man offentlig stegling och från liberalt håll så tyckte man som vanligt att nja ... nej ... kanske ... men ändå.
Det vettigaste inlägget kom i GT, från USA och Terry Hekker som mycket riktigt påpekade att när kvinnor blir troféer så blir de också utbytbara. I förlägningen - när kvinnor blir objekt så kan de också bytas mot andra objekt utan några samvetskval från deras "ägare".
Mig stör det inte så mycket. Mitt liberala jag säger mig att människor får väl leva som de vill. Ägda eller inte. Vad som stör mig är när man vill göra en människa (eller ankas) ideal till en allmän levnadsregel.
Och vill man pracka på mig idealet att jag gjorde fel när jag för 23 år sedan bytte blöjor på sonen.

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet.

...skriver Fru Anka.

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.

...skriver hon också. Och det är väl här som det börjar bli intressant. Ja dumheten om kvinnor och män kan vi väl hoppa över men Jantelagen...

Det finns nämligen en sorts människor som är så bortskämda av livet att, får de inte exakt som de vill, så tar de fram storsläggan och skriker: "I det här landet är det Jantelagen som styr. Du är avundsjuk på mina framgångar. Därför hindrar du mig."
Att en människas framgångar kan vara en annan människas helvete faller dem förmodligen inte in. Att man bör och skall visa hänsyn mot sin omgivning är också helt främmande för dessa framgångsfetishister.

Personligen anser jag; för det första att jantelgen inte existerar. Och för det andra; att den är en tillflykt för dem saknar kompetens att leva sitt liv.
Om man lever ett osannolikt lyxigt liv med en av samtidens mest framgångsrika musiker och samtidigt är så svag att kritik mot den egna personen tas som en förolämpning - då är man inte stark i livet. Då måste man skydda sig bakom den potemkinkuliss som kallas jantelagen. Då måste man skrika ut sin frustration - för att inte spegla sitt egna svaga jag.

Då har man bara illusionen av en jantelag att luta sig emot.