Under många år var det webtypografi som upptog min tid. Jag har väl fortfarande ungefär en hyllmeter böcker i ämnet.
Senaste passionen heter verslära – alltså konsten att bygga snygga och prydliga verser. Här är väl det stora problemet bristen på litteratur. Under min livstid har det kanske kommit tre eller fyra böcker i ämnet. Och det fyller ingen bokhylla.
Konsten att rimma ingår som en slags nästkusin till versläran. Visste ni till exempel att svenska har bara ett enda femstavigt rimord – Österrikare och Trösterikare.
Dessutom sprang jag på en mycket sällsam form av rim. De kallas för ”Iterationsrim” och innebär helt enkelt att man låter ett ord rimma på sig själv. T.ex.
Detta är en enda versrad
Det är ingen vacker versrad
Men ändå, det är en versrad
Versen slutar med en versrad.
Ganska bedrövligt eller hur. Men det är kul att hur ”fula” stilgrepp motiverar sin existens genom att få ett namn. Om ordet Iterationsrim inte existerat så hade man enbart kunna förpassa det som trams, till papperskorgen. Men nu har det ett namn och i namnet ligger en upphöjning till stilgrepp och därmed en motivering för dess existens.
Tål att grunnas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar