Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam vid Gustav Frödings bortgång. Förhoppningsvis i ett anfall av dåligt samvete efter det bristande stöd man visade när Fröding blev ställd inför rätta med dikten En Morgondröm.
Men Fröding och Heidenstam är borta och i år har ytterligare tre konstnärer följt efter: Hoppas de alla kan sitta i poeternas speciella himmel och inspirera varandra.

Povel Ramel
Var Povel Ramel verkligen poet? Var han inte bara en underhållare, en glad gubbe med ett lyckligt piano.
För mig var han en diktare av sällsamma dårdikter, insiktsfulla visor och en aldrig sinade källa av ren musikalitet. Det finns inget typisk ”Povelskt”. Han lånade från allt och alla, återberättade och gav det sedan en mycket speciell klang som var hans egna, högt personliga. Jag saknar. Oändligt.

Lars Forsell
En av de första diktare jag lyckades närma mig, förstå och njuta av. Han vågade vara enkel men han blev aldrig förenklad. Han sökte sig djupt ned bland poeter som ex. W. B. Yeats men han kunde också skriva en schlager när han så önskade. Han var fransman, svensk, irländare och sprudlande.

Evert Taube beskrev honom med orden:
Då fick man höra en ny musik!
Han blandar lockrop och vreda skrik!
Ja, både ilsken och kärleksrik
var denna främmande fågel.

Ingmar Bergman
Året var 1977 och TV visade Sjunde Inseglet. Det var som ett knytnävsslag. Döden som allsädes närvarande. Gycklarparet som lyckas undkomma. Men... tänkte jag när filmen var över... de unkom ju inte. De lyckades ju bara uppskjuta det oundvikliga ett tag, några år.
Hur ska man kunna leva vidare i en sådan vetskap:

Döden: Har du tappat intresset för vårt spel?
Antonius Block: Tappat intresset? Tvärtom.
Döden: Du ser ängslig ut. Döljer du något?
Antonius Block: Ingenting undgår dig, eller hur?
Döden: Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.

Att förlika sig med det man inte kan påverka är nog en av de svåraste erfarenheterna en människa kan göra. Och i överförd bemärkelse det postmoderna samhällets stora förbannelse.

Tre poeter med olika uttryck. Tre poeter som lärde oss något om oss själva.Har konsten något högre syfte så är det väl detta.

Sedan kan man ju spekulera i vad som skulle ha hänt om Ingmar Bergman någonsin gjort slag i saken och skrivit en film baserad på Povel Ramels Gräsänklingsblues.