Det är lätt att åka spårvagn.

För många år sedan var jag upprörd. Jag kommer inte ihåg den exakta sakfrågan men jag har för mig det att handlade om vuxenutbildningen i Göteborg. Tidningarna var fyllda av artiklar och ordet "skandal" var det vanligaste.
Det var då jag fick min idé.
– Varför bara gå och gnälla, tänkte jag. Varför inte göra något själv?
Sagt och gjort. Jag knallade upp till Miljöpartiets kansli och erbjöd mina tjänster. Det slutade med att jag ett par år senare hamnade i Kulturnämnden. Det var där och då jag gjorde den sällsamma upptäckten. Artiklarna i tidningarna stämde inte med verkligheten. Fakta förvreds. Direkta lögner fabricerades och den journalistiska okunskapen blommade fullt ut.
Som politiker hade man faktiskt inte mycket att sätta emot. Man fick förklara för vänner och bekanta att det som stod i tidningen faktiskt inte var sant. Dessutom hade jag ju alltid denna blogg där man kunde presentera mer korrekt information. Fast hela tiden fanns den gnagande känslan av att medborgarna hellre ville se parasiterade politiker än en lögnaktiga journalister.

Nu har struntpratet nått en kulmen – igen. Denna gång har GP bestämt sig för att skåda Västtrafiks nya biljettsystem – något jag absolut inte haft med att göra.
Ett nytt system innebär mängder av krångel men att behålla ett gammalt system innebär oftast ännu mer besvär. Själv har jag använt de nya korten sedan i somras och faktiskt mest häpnat över hur enkelt det är:

• Stämpla när du går på - stämpla när du går av
• Se till att du alltid har pengar på kortet

Resten löser sig automatiskt.

Det tycker man inte på GP. I stället för att hjälpa resenärerna att hitta rätt så skriver man spaltmeter upp och spaltmeter ned om hur krångligt det är.
Till slut måste naturligtvis de som läser artiklarna tro på att det är sant och inlärningen blir orimligt svår för de som ska använda systemet.
Nåväl. Vill någon skapa debatt om sakförhållanden så kan man göra så. Detta inlägg handlade mer om hur medielögner gör vårt samhälle betydligt värre att leva i.

Om nivellering, döda vita män och Göta Kanal 3.

Nils Ferlin skrev så här:

Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?

(ur På Arendorffs tid)

Julhelgen har tillbingats med flera aktiviteter. Bl.a. har jag roat mig med att läsa webbkommentarerna till recensionerna av Göta Kanal 3. Mycket lärorikt om man vill ha insikt i människans sämre skrymslen. Dessutom plöjer jag Johan Hakelius bok "Döda Vita Män".
Hur konstigt det låter så ser jag ett mönster; från Ferlin till andra Döda Vita Män via Göta Kanal.

Låt oss börja med Göta Kanal 3 - En film jag inte har sett eller tänker att gå och se. Filmen är inte intressant. Recensionerna är inte intressanta. Däremot är kommentarerna på webben intressanta. En mycket högljudd del av kommentatorerna kräver nämligen att tidningarna ska anställa recensenter som tycker om den här typen av filmer.
Det faktum att tidningarna anställer det man kallar "kultureliten" är förolämpningar riktade mot Varje Vanlig Svensk. Dessa (de som skriver kommentarer alltså) är nämligen de främsta representanterna för "verklighetens folk". Man kräver därför ett samhälle där allas smak ska anpassas efter majoritetens – det Ferlin kallade nivellering.

Får man tro kommentatorerna så är alla som inte gillar Göta Kanal snobbar – och en snobb får man bara inte vara...

Om man inte bor i England förstås. Där har man haft en större fördragsamhet med folk som vågar vara sig själva. I alla fall om de haft gott om pengar. Och om dessa har Johan Hakelius skrivit en härligt mustig bok – Döda Vita Män. Här samlas skådespelare och bisexuella drönare med människor vars största passion var att bevara kulturarvet.
Och man frågar sig; är det bara England som kan frambringa den här sortens människor. Johan

Hackelius anser detta men jag anser att han har fel. En svensk som förmodligen skulle platsa bland sällskapet var den numer bortgågne greve Magnus Stenbock vars syn på verkligheten inte liknade någon annan. Ingrodd konservatism blandades med en vurm för indisk filosofi. Och nog bevisade han att vi inte är så nivellerade som "Verklighetens Folk" önskar.

En dröm

Andras drömmar brukar vara av minimalt allmänt intresse men den här var så egendomlig att jag fick lust att dela med mig.

Allt började med att jag läser i tidningen att landets äldre ska få pensionen sänkt med 350:- nästa år. Det är sådant som kan göra mig så riktigt upprörd. Så jag skrev av mig det värsta på min Facebook-sida; "Höj skatterna. Höj pensionen".
Men nu till drömmen:

Det är sommar och sol och jag är ute och åker i en gammal T-Ford som dessutom är nedcabbad. Vår GPS-navigator har fört oss ut på en usel väg mitt i en åker. Vägen är spikrak med en grässträng i mitten. Lite längre fram är det en mötesplats.
När vi kommer fram till den lilla fickan kör vi åt sidan därför att möter några motorcykelpoliser. Det visar sig att den vi möter är vår stadsminister John Fredrik Reinfeldt i full kortege.

Jag och mina passagerare hoppar därför ut ur T-Forden och medan kortegen far förbi står vi vid vägkanten och skanderar:
Vi vill ha högre skatter
Vi vill ha högre skatter

Sedan vaknade jag undrade vad drömmen egentligen betydde.

God Jul

Pekoral i Borås

Jag brukar avhålla mig från att hacka på meningsmotståndare för saker utanför politiken men nu är jag beredd att göra ett undantag. Orsaken är en moderat ordförande för Borås kommunstyrelse. Och hans namn är Ulrik Nilsson.

Mannen har nämligen en blogg och denna blogg fyller han med små verser som han envisas med att kalla Limerickar. Låt oss ta ett exempel:

1949 bildades vår Värmeverksförening
sen dess den löst energisystemens förfining
med värme ren och skön
och för energi grön
detta är också svensk Fjärrvärmes mening

Förutom att versfötterna är så låghalta att de behöver kryckor för att över huvud taget ta sig fram så lyckas Herr Nilsson även med konststycket att rimma ordet ”förfining” på ordet ”mening”

Ännu bättre blir det när kommunstyrelsen ordförande ska dikta på engelska, till ett tillrest företag i textilbranchen.

Let me welcome you to the City of Borås
we know you are here for a good cause
you offer activities, clothes and gear
for those who not fear
Your achievements, ambition and strivings we applause

Det är skönt att veta att arvet från Erik Ofvandahl och Karl Krüger-Hanssons pekoral lever vidare i form av en ordförande från Borås.

Och är det så att ni undrar så kommer här en snabbkurs i verslära och konsten att skriva korrekt limerick.


Vad är en limerick?

Den kan definieras enligt följande:

• Limerickar som kan läsas när damer är närvarnade
• Limerickar som kan läsas när damer är frånvarande men präster närvarande
• samt LIMERICKAR.

Härav följer att en god limerick är rolig, fyndig och oanständig.

Den kan också beskrivas som en femradig jambisk, amfribrackisk eller anapestisk versform med rimmönster AAbbA eller aaBBa med 3+3+2+2+3 versfötter på varje rad.

En jamb är ju som alla vet en versfot som består av två stavelser med betoningen på den andra stavelsen. (T.ex. ”En Jamb”. Butelj, ”Kom Hit”)
En amfibrack består av tre stavelser där stavelsen i mitten är betonad (t.ex. Behöva, Johanna)
En anapest består av tre stavelser och där ligger betoningen på den sista (t.ex. Anapest, kanapé)

Beträffande rimmen så brukar man beteckna kvinnliga rim med versaler (stora bokstäver t.ex. A) och dessa är alltid tvåstaviga.
Enstaviga rim kallas manliga och betecknas med gemena (små) bokstäver (t.ex. b)

Dessutom ska första raden alltid sluta med ett namn, oftast på en plats men ibland kan ett egennamn också duga.

Lär man sig dessa regler så är det fullt möjligt att skriva korrekta limerickar.

Även i Borås.

Spam del 3

Brevet:

Pin No:9387001
Serial No:5388/02

You Have Won 850,000 GBP on the draw (#1446) of the UK LOTTERY,held on Sat 31st Oct,2009.
Your e-mail address attached to ticket no.: 56475600545 188 with Serial no. 5368/02 drew the lucky
no.:09,12,18,26,35,40,44 Bonus Ball {49}
Contact claim agent: Mr. Bryson J. Parkison,
Tel: +44 704 572 8070
Email: claimagentparkinson@yahoo.com.hk

Mr. Lorraine Dodds
Online Coordinator

Svaret, som vanligt kört genom Google Translate

Hey you old geezer

So now you write again. That was nice. How do you do with the kids and wife? I heard that the old man had just become addict. Yes, it is not wise as time goes on.

I just heard you had a sex change? What are you now? I know you preferred crinkled dresses when we were last year, but the flavor is like buttocks - divided as the German says.

You may be interested to hear from you again, but send no cocaine next time. I had such problems to explain to customs.
Did get to blame my father. So now he sits in prison and will not look good before he dies.

With civil greetings

Eugene Dingelholm

Linköping corrective institution
For Boggs
Rato-Romania

Linköping corrective institution
Boggs
Rato-Romania

Att göra vågen för Google

Så har man fått en fungerande inbjudan till Googles nya system; Wave. Det var nästan lika svårt som att få en inbjudan till Spotify.
Jag har lyckats köra systemet i en vecka och detta är ett första intryck. Jag kan ha missförstått hälften och missat resten men .. so what. Detta är en blogg. Där får man vara en smula slarvig.

Wave är alltså en ny typ av program med vilken en grupp av människor kan skapa gemensamma dokument. Detta kan ske i realtid som i en chat eller, i mån av tid och möjlighet, ungefär som när man skickar e-post.
Resultatet blir en lång rad av inlägg som bildar en kedja och det är detta Google kallar för en våg.

Beståndsdelarna i Wave ser du på bilden här bredvid. De består av en navigationsruta där man kan sortera sina vågor i olika mappar. Under denna kommer en lista över vilka personer man kan kontakta i systemet (ens vågade vänner?)
Till höger om detta ser du de vågor som ligger i aktuell mapp och allra längst till höger ser man den våg som är öppen för tillfället.
I den aktuella vågen kan man klicka - varsomhelst och skriva nya inlägg. Man har helt frångått det sekventiella skrivandet så som i chat, mejl eller gästböcker. Vill jag svara på eller lägga till något som skrevs för en månad sedan så går det bra.
Ett inlägg kan också redigeras i efterhand; av den som skrev eller av någon annan som är medlem av vågen.

I grund och botten är det inte svårare än så. Och vill man inte redigera andras inlägg eller gå tillbaka och svara i vågen, så slipper man.

Vad ska man nu har för användning av systemet. Min första tanke går naturligtvis till de tillfällen då flera personer ska skapa ett gemensamt dokument. Man skulle t.ex. kunna tänka sig en blogg uppbyggd som en wave där man inte bara kan läsa utan också kommentera och ställa frågor mitt inne i texten.

Själv skulle jag gärna se en gästbok i form av en våg knuten till min blogg. Då skulle originalmeddelandet ligga orört medan all debatt skedde i vågformat.

Den dag man lyckas skapa en hybrid av Wave och Wiki kan man få kunskapsbanker långt mer dynamiska än t.ex. Wikipedia.

Förmodligen skulle också dagstidningarnas läsarkommentarer vinna på att man använde Wave.

Finns det då inga nackdelar?
Jag ser bara en och det handlar om kopplingen till sociala medier. Wave är inte Facebook och kommer aldrig att kunna bli så. Det är sociala medier som drar användare och Wave behöver många användare för att bli bra.
Förhoppningsvis skriver någon att tillägg som gör det möjligt att även umgås via Wave.

Om flitens dubbelmoral

Är den flitige god? Är den late ond? Är den som går upp i svinottan, springer tre mil före frukost, arbetar heltid samt tränar ett knattelag på kvällen, per automatik en god människa?
Är den som sover så länge som möjligt, arbetar pliktskyldigast, går hem, tittar på tv samt somnar tidigt, lika automatiskt en ond varelse.

Naturligtvis är det inte så. Åtminstone inte ur den lates perspektiv. För den late är hela världen god och människan får tillbringa sin tid som hon vill.
För den flitige är den egna personen ett moraliskt föredöme inför hela världen och vore alla lika flitiga som han skulle denna jord vara en bättre plats att leva på.

Men i hemlighet. När ingen ser. Då smyger sig den late ned i soffan. På julafton klockan 15:00 tittar han med avundsjukt på Tjuren Ferdinand som sitter under korkeken och latar sig.

Och i hemlighet tänker då den flitige: "Den som ändå vore som han"

Spam del 2

Nu börjar det bli intressant. Jag skickade följande brev i dag.
Det ska bli spännande att se om de skickar mer personliga brev. Jag skulle kunna tänka mig att låsas vara en gammal ungmö som flirtar med spammarna.

Hi Uncle Booker

Dad said that Uncle Booker does not exist and that he just want to cheat off my money that I inherited from Aunt Tilda but he said about Santa Claus, too.
But Santa Claus came to me last year and he had many nice gifts, but he smelled like Mom does when she's drunk out of that strange bottle her behind the refrigerator.

And now I'll get even more money to Uncle Booker. I think Uncle is nice and he may feel free to send me how much money he wants.

Rafael Fulimunnen 8 years
Treriksröset.


From: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
To: sirattle@hotmail.com
Subject: CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING
Date: Fri, 23 Oct 2009 08:10:06 +0000

The National Lottery,
35 Tottenham Court
Road London.
WD1 12T.
United Kingdom

Dear Winner,

CONTACT PAYING BANK FOR TRANSFER OF PROMOTIONAL WINNING

We acknowledge the receipt of your email containing your claim information. On behalf of the entire staff and management of the UK National Lottery Board we wish to congratulate you for being one of our lucky winners in the email draw held here in the United Kingdom

Since you are a Non resident, your transfer is going to be an online transfer from our payment center in the United Kingdom to your own designated bank account or by any other means suggested by the bank. Your winnings are being lodged in a suspense account at the bank and all information’s regarding the account would be provided to you as soon as contact is established and the verification process is finalized.

While establishing contact with the bank you are to fill in this application form and send along with a valid means of identification to the Bank for verification purpose:

To:
National Alliance Trust PLC
Mr. Rowland Ray Booker (Foreign Tranfer Manager)
EMAIL: accountsdept@natplc-uk.com
TEL: +447024016857
FAX: +44 704 571 8989


RE: TRANSFER OF THE SUM OF £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only)TO .....................THE WINNER OF UK National Lottery
SIR,
I am ( STATE YOUR NAME HERE), who was sent to contact your paying centre. I want to inform you that I am the true beneficiary of the money, I have been making arrangements on how I can receive my fund of £850,000.00(Eight hundred and fifty Thousand Pounds Sterling only) that was deposited in your care and also to notify you that I want your finance house to start immediate transfer of my money.

In this regard, I decided to apply to you as the Director of the Fund Release Department of your firm to start processing the transfer of funds to me. This is my contact address as stated below.

FULL NAME-----------------

CONTACT ADDRESS------

OCCUPATION-----------------

POSITION-------------------

AGE-------------------------

TELEPHONE------- -----------

FAX--------------------------

I hope to hear from you soonest.

Regards.
PPI SERVICE GUARANTEE


Fast and Efficient Processing


Prompt Confirmation of Entry


Winning Results Checked Automatically


Free Email Service


Entry is 100% Confidential



I will advise you contact the payment center and they will instruct you on what to do. Thanks for your understanding and endeavor to keep us updated for further instructions.

Best Regards,
Mr. Dennis White.
Tel:++44 703 595 6312
EMAIL: uknl.claimsdpt02@administrativos.com

Copyright uknationlottery 2009. All rights reserved.

Lite roligt med Spam

I dag har jag roat mig. Till min brevlåda kom följande...

Dear e-MAIL Winner,
Your email address won £850,000.00 GBP in this month NATIONAL LOTTERY E-mail online drew.
To file for your claim, contact our agent Mr. Dennis White with
the details below(Full Names, Contact Address, Country, Age, Sex, Occupation &
Telephone numbers) to this Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Phone Number: Tel: +44 703 595 6312
Please do reply to this mail Email: uknl.claimsdpt02@administrativos.com
Yours Sincerely,
Anderson Hillary
(Web-Email Information Manager)

Kul. Jag skrev följande på svenska

Bästa fru Andersson

Tack för ert rara brev. Tyvärr talar jag inte engelska. Det är min söta granne som översatt ert brev åt mig. Och som hjälpt mig att svara.
Är ni alldeles säker på detta?

Jag tillhör nämligen organisationen Balders brödutdelare och vi tror inte på att inlemma oss med ett ogudaktigt samhälle.

Vi försöker helt och hållet avskärma oss från den nuvarande samhällsordningen och därför avstår vi av rent religiösa orsaker från såväl bostadsadress som telefon.

Vill ni skänka pengar till vår organisation så är mitt förslag att ni lägger dem i ett kuvert och skickar dem till.

Balders brödutdelare
PR Statens Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Fläskefors

Med utsökta hälsningar

Jeremias Tamigdärbak

Sedan körde jag det genom Googles översättare

Mrs. Andersson

Thank you for your sweet letter. Unfortunately I do not speak English. It is my sweet neighbor who translated your letter to me. And that helped me to answer.
Are you quite sure of this?

I belong to the organization namely Baldur bread dispensers and we do not believe in incorporating us with an ungodly society.

We try to completely cut ourselves off from the existing social order and so we abstained from the purely religious reasons from both the residential address of the phone.

Would you donate money to our organization, it is my suggestion that you put them in an envelope and send them to.

Baldur's bread dispensers
PR National Kassaservice

Bäggrödsbrölet 666

236 85 Pork Fors

With exquisite greetings

Jeremiah Tamigdärbak

Får jag svar till Mr. Tamigdärbak så lovar jag att återkomma med detta hit till min blog.

Jimmy Anka

Så har politikens egen Anna Anka fått spaltutrymme.
Aftonbladet har låtit Jimmy Åkesson göra ett uttalande om hans och partiets syn på Islam.
Man kan naturligtvis ha åsikter om det mesta men då bör man kunna backa upp dem med faktaunderlag.
Det räcker inte att göra påståenden som att

"att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna"

Det räcker inte att bara påstå att

"Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap."

eller

"att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött"

Man behöver inte ha någon djupare insikt i religionskunskap för att veta att alla dessa påståenden är dikt och förbannad lögn.
Men det är inte sanningen man strävar efter inom SD. Liksom Anna Anka så framför man en massa stolliga åsikter utan faktaunderlag vars enda försvar är att "Så här tycker svenska folket egentligen men svenskarna är så förtryckta att de inte vågar framföra sina åsikter."
Allt bygger på känslor. Inget bygger på kunskap.

Så låt mig därför få spela på SD:s planhalva ett ögonblick. Låt oss helt gå på den känsla som artikeln gav mig. Jag kände ju såväl igen alltihopa. Jag hade upplevt resultatet av Åkessons ideologi. Inte i verkligheten förstås. Men på film. En favoritfilm.

Det var Bröderna Wachowski som lät Matrix-trilogin följas av en minst lika bra film vid namn "V för Vendetta" - en dystropi (svart framtidsskildring) där homosexuella misshandlas och enbart innehav av Koranen kan leda till avrättning.
Jag vet inte om det är denna framtid man eftersträvar inom SD men rent känslomässigt är det dit mina associationer går.
Ett samhälle med en stålhand av hat och intolerans, inlindad i en luddig vanteav Bullerby-modell.

Alla vet allt

Det började på min hustrus 50-årskalas. Jag skulle skriva en födelsedagsvisa och framföra den i all anspråkslöshet.
Dagen därpå låg jag på YouTube. En gäst hade filmat mig med mobilen utan att jag visste om det.
Visserligen försvann klippet efter en tid men ändå. Det fick mig att fundera vidare på min tes om att det inte är Storebror som är farlig – utan Lillasyster. Det är grannen som kan ta reda på allt om dig.
Marshall McLuhan myntade uttrycket Den Globala Byn och även i den digitala världen finns det gummor som sitter och glanar bakom gardiner för att få reda på vad grannen gör.
Det var så visan Alla Vet Allt föddes.
Den spelades in ganska hastigt och ännu mer lustigt av vännen Mats och sedan hände ingenting.
Sedan hände ingenting... och ingenting.

Sedan en dag dimper det ned ett brev. En ung, söt och energisk spanjorska vid namn Ana vill absolut göra en musikvideo av det hela.

Så under en solig fredag i oktober spelar vi in tre timmar video vilket sedan klipps ned av Ana till två minuter video. Jag blev mycket nöjd. Hoppas ni blir det också.

Om skilda världar

Jag har länge funderat på om jag ska berätta den här historien. Bl. a. därför att det pekar ut människor som var inblandade. Människor som borde få en chans att förklara och försvara sig.
Historien pekar också på svårigheterna att samarbeta när referensramarna är mycket olika.

Det hela utspelas i början av 90-talet när jag arbetade som redaktör på en datortidning. En av mina uppgifter var att få lite snits på spelrecensionerna. Det var då jag fick min strålade idé. Någonstans i någon tidning läste jag att Peter Englund gärna spelade strategispel på sin dator. Tänk om vi kunde få honom som recensent.

Nu ska man tänka på två saker. På den tiden var det mycket ovanligt att offentliga personer erkände offentligt att de gillade att spela dataspel. Dessutom var Englund ännu inte medlem av Svenska Akademin.

Därför vågade jag rota fram hans teklefonnummer och ringa upp. Jag tror vi talade i en hel timme. Han tyckte det var en strålande idé och vill gärna recensera spel för oss.

Därför var det med ett glatt leende jag gick in till vår chefredaktör och meddelade att jag lyckats värva Peter Englund till tidningen.
Svaret jag fick var syrligt.
– Jag kan inte hålla på och anställa alla dina konstiga kompisar.
– Oj, tänkte jag. Han tror att Peter Englund är en av mina närmsta vänner. En sådan komplimang.

Sedan insåg jag problemet. Min chefredaktör hade aldrig hört talas om Peter Englund. Han hade aldrig hört namnet förut och nu trodde han att jag skulle mygla in en kompis i redaktionen.

– Men detta är en av Sveriges främsta historiker, försökte jag lite lamt.
– Struntar jag i, blev svaret. Han ska i alla fall inte arbeta för oss. Gå tillbaka till ditt bord nu och jobba.

Fegt nog så vågade jag aldrig ringa tillbaka till Englund och tala om att det inte blev något recensentjobb. Därför att min chef trodde att han var en av mina nördiga vänner från Göteborg.

Påven och det postsekulära samhället.

Jag vet inte hur många gånger jag hört självsäkra, självmedvetna och självupptagna människor uttala sig: ”Allt ont i denna värld beror på religion”

Försöker man då still harkla sig och säga att vare sig Stalin, Mao, Hitler eller Pol Pot var särdeles religiösa så får man oftast svaret: ”Jodå – men de gjorde sig själva till gudar.”

– Ok då, försöker man. Om du nu inte tror på Gud. Vad tror du då på?

– Mig själv så klart, brukar svaret då komma.

Lite mer utvecklat hittar man samma resonemang, eller brist på resonemang i boken ”Habermas, Påven och tron.” av Ulf Jonsson. Här skriver han bl. a.

”Men den moderna autonomitanken verkar istället hylla idealet om den helt oberoende individen. Denna tillspetsade form av modern individualism tolkar Ratzinger i teologiska termer som ett uttryck för för den egocentriska människans syndiga försök att göra sig själv till Gud, varigenom människan försöker undgå att behöva svara för sina handlingar inför någon annan än bara sig själv.”

Den Ratzinger som nämns är den nuvarande konservativa påven Benedictus XVI och Jonssons bok handlar om ett samtal han hade med Jürgen Habermas 2004.

Habermas är alltså filosof och vänsterideolog samt en man som sällan uttryckt något större intresse för någon religion. Trots detta myntade han begreppet ”Det Postsekulära Samhället”, vilket utgjorde grunden för samtalet mellan höger och vänster, mellan sekularisering och religion.

Vad innebär då det postsekulära samhället. Ja, Habermas ställer tre specifika krav på de religiösa grupper som vill vara en del av detta samhälle:

1. Man accepterar att leva i kognitiv dissonans med andra religiösa grupper. (= man måste acceptera att leva i fred med andra religioner än den egna)

2. Man måste acceptera vetenskapens kunskapsmonopol i inomvärldsliga frågor.

3. Man måste acceptera det demokratiska statsskickets profana sätt att motivera sina världen

Förutom detta ställer Habermas upp det det obetingade kravet att avstå från alla våldshandlingar i samband med religionen.

Här har vi förutsättningarna. Vad blev då resultatet? Eftersom en av grundpelarna i Habermas filosofi är att kunskap endast kan skapas i kommunikationen mellan människor så fick han faktiskt rätt.

Ratzinger och Habermas var överens. Samhället behöver religionen för att förhindra att den demokratiska staten ska hamna i en moralisk kollaps

Religionen å andra sidan behöver det profana samhället för att förhindra fanatism och fundamentalism.

Modernismens idévärld om separerad idealism och realism håller alltså inte måttet. En dialog och en kommunikation måste till för att ny kunskap ska bildas och gamla modernistiska fördomar ska försvinna.

Vissa böcker drar mitt egna tänkande till ny dimensioner. ”Habermas, påven och tron” är en av dessa.

En ankas intressanthet.

Veckan började sällsamt. TV3 visade ett program som jag absolut inte ville se. Egentligen hade jag hoppats att det bara hade blivit ett nedslag en värld jag inte bryr mig om - artisters lyxliv i Hollywood. Ett nedslag som sedan skulle förpassas till TV-historiens skräphög.

Men mitt i all bråte dyker det tydligen upp en svensk kvinna. En kvinna som en gång bar det trevliga namnet Anna Åberg men som gifte sig och blev den mer osannolika Anna Anka. Kvällstidningarna dreglar av förtjusning och än mer lyckliga blir de när Newsmill publicerar en debattartikel av samma Anka. En artikel som senare visar sig vara något av en anka (fyndigt!). Newsmill hade helt enkelt ringt till Hollywood och intervjuat henne och sedan själva skrivit den artikel hon undertecknat.

Den påföljande debatten blev tyvärr lika förutsägbar som befarat. Från västerhåll krävde man offentlig stegling och från liberalt håll så tyckte man som vanligt att nja ... nej ... kanske ... men ändå.
Det vettigaste inlägget kom i GT, från USA och Terry Hekker som mycket riktigt påpekade att när kvinnor blir troféer så blir de också utbytbara. I förlägningen - när kvinnor blir objekt så kan de också bytas mot andra objekt utan några samvetskval från deras "ägare".
Mig stör det inte så mycket. Mitt liberala jag säger mig att människor får väl leva som de vill. Ägda eller inte. Vad som stör mig är när man vill göra en människa (eller ankas) ideal till en allmän levnadsregel.
Och vill man pracka på mig idealet att jag gjorde fel när jag för 23 år sedan bytte blöjor på sonen.

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet.

...skriver Fru Anka.

USA var från första stund mitt hemland. Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.

...skriver hon också. Och det är väl här som det börjar bli intressant. Ja dumheten om kvinnor och män kan vi väl hoppa över men Jantelagen...

Det finns nämligen en sorts människor som är så bortskämda av livet att, får de inte exakt som de vill, så tar de fram storsläggan och skriker: "I det här landet är det Jantelagen som styr. Du är avundsjuk på mina framgångar. Därför hindrar du mig."
Att en människas framgångar kan vara en annan människas helvete faller dem förmodligen inte in. Att man bör och skall visa hänsyn mot sin omgivning är också helt främmande för dessa framgångsfetishister.

Personligen anser jag; för det första att jantelgen inte existerar. Och för det andra; att den är en tillflykt för dem saknar kompetens att leva sitt liv.
Om man lever ett osannolikt lyxigt liv med en av samtidens mest framgångsrika musiker och samtidigt är så svag att kritik mot den egna personen tas som en förolämpning - då är man inte stark i livet. Då måste man skydda sig bakom den potemkinkuliss som kallas jantelagen. Då måste man skrika ut sin frustration - för att inte spegla sitt egna svaga jag.

Då har man bara illusionen av en jantelag att luta sig emot.

Skojare, kriminella och helt vanliga Sverigedemokrater

Ska man anklaga någon för kriminell verksamhet så bör man ha ganska ordentligt på fötterna. Därför skulle det vara mig fjärran att påstå att sajten EMedia73 skulle ägna sig åt oärliga ting.

Vad man ägnar sig åt är utbildning
Vad man erbjuder är tre olika kurser; En skrivarkurs, en serietecknarkurs och en säljarkurs.

Vad man dessutom erbjuder deltagare är, förutom rikliga stipendier, löfte om att bli utgiven.

Man behöver inte kunna skriva. Man behöver inte kunna rita. Man behöver bara kunna sälja och det lär man sig på dessa kurser.

Personligen skulle jag inte lita på en skrivarkurs där man har en så här usel språkbehandling:

Våra kursdeltagare blir utgivna författare (dikter, noveller, romaner) eller serietecknare. Säljkurserna formar framtidens entrepenörer där karriärmöjligheterna är många och står under ständig utveckling.

En god entreprenör bör väl åtminstone kunna stava till det.

När jag surfade runt på sidan på morgonen 090909 hittade jag till min förvåning logotyper från såväl Rädda Barnen som Fair Trade. Läser man slarvigt kan det verka som om man samarbetar med dessa organisationer. Läser man tydligt så upptäcker man att "partnerskapet" består i att man skänker pengar år dem. Och det var ju snällt.
På eftemiddagen var loggorna borttagna.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda personer och dessutom undrar jag om PUL tillåter mig att nämna någon vid namn.
Men den som vill kan ju börja med att gå till Lopias Whois och mata in namnet på sajten: emedia73.com. Man ser då raskt namnet på personen bakom det hela. Och han bor i Kävlinge.

Sedan kan man raskt surfa till Sverigedemokraternas sida i Kävlinge. Som av en slump dyker samma namn upp där.
Jag vill inte kalla Emedia73 för skojare. Men nog är det konstigt när sådana här kopplingar uppstår. Speciellt hos ett parti som gjort lag, ordning och disciplin som sin måttstock.

Anna Odell och lynchmobben

Så föll domen över Anna Odell för hennes tilltag att fejka en psykos. Det blev 50 dagsböter och eftersom hon är student utan inkomst så blev totalsumman 2.500:-.
Det är väl inte så mycket att säga om detta. Alla ska vi vara lika inför lagen och brottet var inte speciellt graverande.
Hennes önskan var ju bara återge den psykos hon själv drabbats av 1995 och hur vården begår övergrepp på dem som drabbas av sjukdom. Övergrepp inträffade 1995 och övergrepp begås fortfarande av sjukhuspersonal utan empati.
Därför är det förvånande att Anna Odell utsatts för en så vidrig hatkampanj. Tidningarnas kommetarspalter är fyllda av invektiv och förolämpningar. Skulle dessa få råda, så skulle Anna Odell spärras in på livstid.
Inte därför att hon tillhör en utsatt grupp. Inte därför att hon ställt sig på de svagas sida. Inte därför att hon kämpar för ett samhälle som är solidariskt med dem som lider av psyksiska sjukdomar.

Hennes brott är nämligen betydligt värre än så. Hon har nämligen slösat med samhällsresurser och hon har också påstått att detta skulle vara konst.

Hur är det då med slöseriet. Enligt vissa skribenter skulle den förslösade summan springa upp till den förskräckliga summan av 35 kronor.

Och hur är det sedan med påståendet att det skulle vara konst?

Tja, ingen kan väl neka till att de tre filmer som blev resultatet av hennes arbete är konst. De som har sett dem, talar också om att de har ett högt konstnärligt värde.

Men ingen, mer än de som ingår i lynchmobben, har påstått att själva händelsen på bron eller de efterföljande händelserna på sjukhuset skull vara "konst". Det var händelser som skapade konstverken. Men inga konstverk i sig. Det är de tre filmerna som utgör konstverken.

Internet är som en enda gigantisk visk-lek där fördomar, felaktigheter och förutfattade meningar kan finna en jordmån. Och därmed skapas lynchmobbar av en typ som jag trodde var utdöda för länge sedan.

Det börjar kanske snart bli tal om att diskutera det post-informativa samhället där fakta ersätts av en skränande hop som inget hellre vill än att mobba den som för tillfället är mest hatad.

I dag var det Anna Odell och i morgon är det...

Några ord till min statsminister

Goddag Ers Excellens Statsminister

Det är bara jag, Clas från Göteborg.

Jo, se det är så att jag just läste i tidningen att jag ska få 250:- i månaden av Ers Excellens bara därför att jag arbetar, sliter och släpar så duktigt.
Så jag ville bara skriva till Ers Excellens Statsministern och tacka så mycket. Tack för 250:- per månad.
Man hoppas visst på regeringshåll att jag ska slösa denna summa på fotpuder och ryamattor, så att alla fotpudersproducenter och ryamattsfabrikanter kan tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna anställa fler arbetare till sina puderfabriker och mattväverier.
Men nu är det så Herr Statsminster att jag äger allt fotpuder jag behöver. Mina golv är täckta av ryamattor så nu behöver jag inte handla mer.

Jag hoppas inte att Statsministern nu nu tar illa upp och anser det vara ett utslag av civil olydnad om jag sätter in mina pengar på banken i stället.

Men jag vill ändå berätta att jag möter ofta Samhällets Olycksbarn i form av folkpensionärer, funktionshindrade och långtidsarbetslösa. Det är människor för vilka en burk fotpuder eller en ryamatta på golvet skulle vara till stor glädje.

Visserligen arbetar de inte men skulle man inte kunna tänka på deras välfärd ändå. Och med tanke på hur illa ställt de har det, rent ekonomiskt så är jag säker på att de skulle rusa iväg till fotpudersbutiken och ryamattshökaren om de bara fick 250:- extra per månad.

Man kunde så att säga slå två flugor i en smäll. De fattiga blir lite mindre fattiga och man får fart på ruljangsen och den svenska produktionen igen.

Jo, jag vet att man skulle kunna tolka mitt förslag som en smula vänstervridet men ändå, Herr Statsminister. Vore det inte värt ett försök?

MVH
/Clas

Rosengård - Afghanistan

Jag har alltid kännt mig lite kluven inför Reclaim-rörelsen. Inte därför att den vill återta makt. Sådant är både begripligt och positivt.

Mer negativt är att de försöker företräda grupper, som faktiskt vill representera sig själva.
Att agera på det viset är ett slags kolonialt tänkande som tack och lov försvunnit i alla övriga sammanhang.
Förutom då häromdagen när en grupp unga vita välutbildade män skulle hjälpa de "stackars" Rosengårdarna att återta sin stadsdel. Utan att fråga om de som bor i Rosengård verkligen ville blir befriade.
Det ville de inte.
Det hela slutade på det enda sätt som sådana aktioner bör sluta; Reclaimarna fick reda på att de inte var önskvärda. Och sedan fick de åka hem igen.


På något sätt får händelsen mig att tänka på Afghanistan. Även dit åker en grupp vita, välutbildade män för att befria en grupp människor man tycker synd om. Och även i Afghanistan får man reda på att man inte är välkomna, men tyvärr så bryr man sig inte mycket om detta.
Trots att man blir uppmanad att åka hem så envisas man att stanna kvar. Kanske borde de svenska trupperna tänka på att gäster är som fiskar. På tredje dagen luktar de ganska illa.

Och på båda platserna låter man sig styras av ett ganska unket kolonialt tänkande.

Om rykten, diplomati och organhandel

Ingen kan väl ha undgått rabaldret som startade 17/8 när journalisten m.m. Donald Boström, i Aftonbladet, presenterade indicier som kunde peka på Israel bedrev illegal handel med avrättade palestiniers organ.
Naturligtvis blev Israels regering ytterst förbannade och skickar en skarp officiell protest. Dessa krav går naturligtvis helt stick i stäv med svensk yttrandefrihet - förmodar jag.
Som lök på laxen skickar Sveriges ambassadör i Tel Aviv, på eget bevåg, en ursäkt till Israels regering. En ursäkt som UD ( och Carl Bildt ) tar avstånd ifrån.
Sista ordet är ännu inte sagt.

Personligen ställer jag mig en massa frågor när jag läser om händelsen. Frågor som utgår från tanken att alla inblandade anser sig handlat principiellt rätt.

Låt oss leka med tanken att Donald Boström, i stället för denna historia, i stället hade träffat palestinier som hävdat att Sions Vises Protokoll hade varit sanna. Eller, för den del, att Israel försökt att pestsmitta palestiniernas brunnar (ett rykte som var väldigt vanligt under Pestens tid i Europa). Skulle han publicerat detta i kontexten "någon berättade för mig..."?

Att jag nämner dessa två exempel beror på att få folkslag har varit utsatt för sådan ryktesspridning som judarna. Därför bör man, om sanningen ska fram, ta alla rykten om Judar och Israel med en stor nypa salt. Jag skulle gissa att c:a 99% är påhitt som sträcker sig så långt bak som till medeltiden.

Donald Boström kommer undan därför att faktiskt inte påstår att Israel ägnar sig åt organhandel. Han bara citerar andra som påstår det. Så kan man slinka förbi yttrandefrihetslagen.

Att sedan vår ambassadör i Israel ger uttryck för sina egna åsikter i fallet, är väldigt underligt. Jag trodde att ambassadörer skulle ge uttryck för sin regerings åsikter. Att de bara var en sort avancerade budbärare och tjänstemän, som ska genomför en regerings politik.

Att sedan Israels utrikesminister lägger sig i hur vi i Sverige tolkar vår yttrandefrihetslag är ännu mer förvånande.

Sista ordet är inte sagt ännu. Slagord som "antisemit", "isamofob" och "sionist" kommer att användas i debatten, förhindra ett sansat samtal och i förlägningen göra freden i Mellanöstern än mer avlägsen.

Habermas, påven och Monty Python

En av de böcker som står på min lista över vad jag "måste" läsa är Habermas, påven och tron av författaren, jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonsson.
Dess bakgrund är ett möte mellan den nuvarande påven och filosofen Habermas år 2004. Man skulle ju lätt kunna tro att mötet med en radikal filosof på vänsterkanten och en konservativ påve skulle kunna leda till konflikt. Men så var inte fallet.
I stället blev man eniga om att det sekulära samhället och religionen är beroende av varandra för att inte någon av dem ska spåra ur. Med ett nygammalt begrepp kallar man detta för det post-sekulära samhället.

Men som alla ideologier i släktskap med poststrukturalismen så finns det även ett individuellt perspektiv på nyandligheten. Jag vet t.ex. inte hur många gånger jag hört människor komma med följande påstående:
"Jag tror inte på en skäggig gubbe upp i himlen men jag tror på någon slags personlig gud, liksom"

Man kan ju undra om det finns någon över huvud taget som tycker en skäggig gubbe i himlen kan vara bra att tillbe men det är inte poängen.

Poängen är att dessa privata gudsupfattningar nu är så många att de kan sägas bilda en ny religion. Jag tycker Habermas begrepp om Post-sekularism kan passa väldigt bra.

Och den enda riktiga slutsats som kan dras är väl att Monty Python förutsade hela vårt nuvarande samhälle i Life of Brian.

Brian: Ni är alla individer
Flocken: Vi är alla individer
En ensam person: Inte jag
Flocken: Tyst med dig

David Bowie vs. Alf Cranner

Vännen G. är en märklig person. Han blev farbror redan vid 5 års ålder och sedan har han inte förändrats. I alla fall om man fick tro hans mor som var ju med på den tiden.
Numer har han gått i välförtjänt pension men innan dess fanns det ingen som närmade sig sitt arbete med sådan gränslös avsky. Postverket var en plats som fick Dantes inferno att framstå som en harmlös nöjespark. Åtminstone i G;s ögon.

Fritiden ägnar G. åt Visan i alla dess former och det var så vi blev vänner. Han sjunger nämligen. Ofta och gärna och med en frenesi som en lundensisk överliggare - trots att han aldrig varit närheten av ett universitet.

Just denna dag, om vilken jag ska berätta, vandrade G. Södra vägen fram och mötte där några norska ungdomar som frågade efter närmaste vägen till Scandinavium. Och det var ju enkelt att visa.

Av nyfikenhet frågade han sedan varifrån de kom och tonåringarna svarade; Kragerö.

– Men, säger G. Där har jag ju en vän. Han heter Alf Cranner och är en av de bästa vissångare som finns.
– Det är vår teckningslärare svarar ungdomarna.
– Så fantastiskt, säger G. och svävar ut i en lång utläggning om Alf Cranners fördelar.

När han väl återhämtat sig frågar han vad de ska göra på Scandinavium.

– Vi ska se David Bowie, får han till svar.

Namnet säger inte G. så mycket men när han får till svar att det är en engelsk rocksångare blir han upprörd.

– Ni menar att ni åkt ända från Kragerö till Göteborg för att se någon engelsk popartist när ni har Alf Cranner hemma hos er. Har ni då inte någon musiksmak?

Därmed lämnar han, mycket upprörd, några norska Bowie-fans på Södra vägen som förmodligen undrar om alla göteborgare är skvatt galna.

En rövare som fungerade

Detta hände för några år sedan, då E, som jag känner flyktigt var 17 år gammal och ville gå på krogen.
De är ett helt gäng som vandrar genom Göteborg då E. får syn på något som ligger på marken. Och har man sett? Det är någon som har tappat sin legitimation och dessutom är denna någon strax över tjugo. Det finns bara ett litet aber ... men inget man inte kan övervinna. Dags att pröva lyckan på närmsta krog.
De ska just gå in då dörrvakten stoppar E och ber att få se legitimation. E visar den leg han hittade nyss. Dörrvakten stirrar förbryllad på honom:
- Men det är ju en svart person på den här legetimationen
- Ja, vad är det med det? Är du rasist eller?
- Men du är ju inte svart, protesterar vakten.
- Vad vet du om det, svarar E. Jag har faktiskt samma hudsjukdom som Michael Jackson.
Vakten gapskrattar - och släpper in E.

Och snart är det en månad sedan Michael Jackson gick bort.

Och själv blev jag insläppt på såväl Rubinetten som Chicken House vid 16 år ålder.

Internerfaktoider

Så publicerar DN en riktigt intressant artikel om faktoider om och kring internet.
Så kan man läsa att Al Gore faktiskt har sagt att: " ”under min period i kongressen tog jag initiativet till att skapa internet”, vilket i vulgärdebatten blev till att Al Gore sagt att han uppfann Internet.

Ines Uusmann sa däremot att: "Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad".
Hon har alltså aldrig sagt att "Internet är en fluga", vilket okunniga liberaler älskar att påstå.

Man redogör även för Håkan Roswalls fråga: "När träffades ni första gången irl?", vilken, som alla kommer ihåg, besvarades med all den imbecilla arrogans som bara en TPB-ägare kan uppbringa.

Hela artikeln finns på DN:s hemsida. Läs, njut och lär.

Turisten i Auschwitz

Framåt förmiddagen stannar bussen utanför ingången till museet och tillsammans med ett 40-tal andra turister leds vi in i vad som förmodligen är ett av världens mest ökända utrotningsläger. Strax efter entrén lyser bokstäverna mot oss; ”Arbeit macht frei”. Jag står i Auschwitz, i solskenet och jag fryser. En nästan alltför tjänstvillig guide visar oss runt mellan bostadsbaracker och tortyrkammare.

– Det finns bara en väg ut härifrån, lär en lägerkommendant sagt. Och det är via krematoriets skorstenar.

Jag ser de dubbla raderna med elektrifierad taggtråd och tänker på dem som inte stod ut med lidandet utan tog sitt liv genom att kasta sig på tråden.

Jag ser gaskammaren i vilken man avrättade människor på löpande band. Människor vars enda brott var att de var olika. Olika i ras, religion, uppfattning eller läggning. Olika och därmed stämplade av nazisterna som degenererade.

Men om Auschwitz var det första utrotningslägret så hade det ändå ett stort fel. Det var inte tillräckligt effektivt. Från början var det polska militärbaracker och allså var det inte anpassat för den form av industriellt dödande som utgjorde tredje rikets mål.

Därför byggde man Auschwitz II, även kallat Birkenau. En gigantisk konstruktion på sankmarken tre km därifrån. En fabrik som endast producerade en enda produkt; Människors död! Antingen direkt vid ankomsten via gaskamrarna eller som en lång utdragen plåga i fånglägret runtomkring.

Vi går runt och ser oss omkring. Det verkar obegripligt att var och en av dessa dragiga utkylda träbaracker kunde rymma uppåt tusen människor som tvingades sova, ibland ett tiotal, på träbritsar stora som en normal dubbelsäng.

Det verkar obegripligt att förneka människor så basala behov som toalettbesök, mat eller sjukvård. Men i nazisternas ögon var ju det inte människor som bodde i lägren. Det var degenererade raser som förlorat all rätt till existens.

Hur kunde det då bli så här? Svaret är enkelt. Är någon mindre värd så är också det människan presterar av mindre värde. Därför skapades begreppet ”Entartete Kunst”, eller Degenererad Konst, på svenska. Det var första steget att knäcka statens fiender. Man förnekade värdet av vad som till exempel åstadkommits av den judiska befolkningen. Man brände deras böcker, man beslagtog deras konst och man förbjöd deras musik. Det var så man skapade en förutsättning för senare utrotning.

Tysta gick vi ut ur Auschwitz. I huvudet malde bara en enda mening: ”The one that does not remember his history is bound to live through it again” – den mening som inledde vandringen genom museet.

Väl hemma letar jag upp Sverigedemokraternas budgetförslag för Göteborg för 2010. Jag söker och jag hittar:

Invandrarföreningar ska dock inte räkna med kommunalt stöd eftersom vår kulturpolitiska linje är assimilation.

Moskén är en bärare av många värderingar som inte hör hemma i det svenska samhället. Vi motsätter oss därför att fler moskéer uppförs i Göteborg.

Dekadenta och destruktiva kulturyttringar kan inte räkna med något som helst stöd från Göteborgs kommun.

När man väl krossat ett folks kultur – då kan man också krossa folket. Det gjorde man på 30-talet och det vill man göra nu. Man stämplar det som Dekadent – Entartete.

Några dagar i Krakow

Med tågresa fram och tillbaka blev det faktiskt sex dagar. Men när vi väl anlänt var det bara att njuta av en av de vackraste städer jag sett. Vissa delar sträcker sig 1000 år tillbaka i tiden och den som är det minsta intresserad av historia finner sitt lystmäte här.
Därför var det kanske lite egendomligt att vi började med att ta bussen bort från Krakow. Vi skulle besöka Wieliczka, en liten polsk by; mest berömd för sina saltgruvor.
Saltgruvor låter ju som en plats dit människor tvingas, en plats där man får arbeta i mörker och kyla och med fara för sitt eget liv. Och förmodligen var det så också. Många dog också av slit och umbäranden men många blev också rika. Förutom lön fick man också 1 kg. salt/vecka och det hände att den bonusen kunde göra en familj rik.
Alla var heller inte sysselsatta med att hacka det dyrbara saltet från väggarna. Men gav sig också tid att smycka salarna och gångarna för att hylla de helgon som gav dem beskydd. Följden blev de mest fantastiska salar med underbara skulpturer – allt uthugget direkt ur den salta klippan.

På eftermiddagen tog vi spårvagnen till Nowa Huta – ett bostadsområde som i all osannolikhet faktiskt var bättre än sitt rykte. Det är ett gigantiskt stalinistisk projekt som påbörjades för 60 år sedan. I ena änden byggde man ett stålverk. I den andra mängder med bostadshus – planerade in i minsta detalj med allt vad en äkta arbetare kan behöva. I området bor det nu 200.000 människor och vad som började som en mardröm har nu blivit en ganska trevlig stadsdel med mycket grönska och betydligt bättre än sitt rykte.

Dag två började också med bussutfärd. Denna gång till ett betydligt vidrigare ställe – Auschwitz I och Auschwitz II – Birkenau. En grov beskrivning är att Auschwitz var den plats där man avrättade polacker och sovjetiska krigsfångar. I Birkenau utrotades mest judar. Men totalt lär 1.500.000 människor dött där.
Båda platserna är vidriga bortom allt sans och förnuft. Jag önskar jag orkar skriva vad jag sett men jag önskar än mer att alla åkte dit och fick med egna ögon se vad nazismen åstakom.

Sista heldagen besökte vi Wawel vilket är en kulle som rymmer slottet med samma namn samt dess katedral, i vilket vår egen Sigismund ligger begravd. Här hette han Sigismund III och är mest känd för att flyttat huvudstaden från Krakow till Warsawa. Han kallades även Sigismund Vasa vilket gjorde tillvaron extra krånglig för släkten här hemma som inte alls ville ha några extra Vasar i Polen. I vilket fall ligger han begravd i kryptan – fast ganska anonymt.

Krakow är en underbar plats och det finns nog inget folk som talat såväl om sin lokala husmanskost och det vänligaste man kan säga om den är väl att den maten behöver allt stöd den kan få. Tack och lov finns det många riktigt bra italienska och judiska restauranger. Och dessutom är det billigt. Strax över 50-lappen för en god middag om man dricker vatten till.

Det enda som var knepigt var hur man verkar ta i överkant när det gäller att att bli så västerländsk som möjligt.
Så till exempel heter Centralplatsen i Nowa Huta inte längre Stalinplatsen. Från och med 2004 heter den Ronald Reagans plats.
Strax utanför AllaHelgons kyrka hörde vi en duktig violinist som spelade så att man smalt – om det inte vore för ett vedervärdigt förinspelat komp på en taskig synth.
Priset togs dock av Coka Cola vilka på polska skrev ungefär att ”Livet blir bättre med Coca Cola” på sina affischer och sedan placerade dessa utanför Auschwitz.

Men trots allt; Detta är anteckningar i marginalen. Krakow är en fantastisk stad. Jag kommer att återvända.

När den eventuella sanningen ska fram.

Jag orkar inte med internet-tempot. Innan jag hinner reagera så inträffar händelser, de debatteras och avslutas. Och så står man där och undrar; Vad var det som hände.
Ett första exempel. Internetvärldens gossen Ruda proffsbloggaren och amatörförolämparen Alex Schulman har kommit på att det här med bloggosfären kanske inte är så viktigt. Den består av c:a 5% av svenska folket som för någon slags intern debatt och det hela liknar mest (enligt mitt tycke) Föreningen för inbördes beundran.
Jag tror faktiskt han har rätt. Jag och alla andra som skriver på nätet lider av en slags megalomani, vilken gör att vi överdriver vår egen betydelse.
Att skriva blogg är kul och även ett sätt att offentligt sätta sina åsikter på pränt. Men någon större betydelse har det knappast - om sanningen ska fram.

Men det finns, trots det, tillfällen då denna tes inte alls stämmer.
Piratpartiet har nämligen en blivande funktionär vid namn Henrik Alexandersson (kallad HAX) som tycker att det här med porr är helt ok, bara alla inblandade är överens.
Om detta är inte Alexandersson och jag överens men det hör inte till saken.
Nu var det så att han arbetade för en porrkung vid namn Serung som tyckte att neddrogning och förnedring av unga flickor var helt ok när det gäller att skapa pornografi. Det tyckte inte Alexandersson så följden blev att han lyckade avslöja och offentliggöra Serungs metoder.

Nu ska Alexandersson till Bryssel som tjänsteman för PiratPartiet, och då rycker Expressen in och gör ett av sina vanliga skandalreportage. Detta under rubriken "Filmade porr - får toppjobb i EU".
Så långt är intet nytt under solen ... Skandalisering av enskilda medborgare har blivit en outtalad rättighet för snaskpressen. Den lilla skillnaden är bara att läsarna kan kommentera artikeln på Expressens websida. Där läser man bl.a.

Det var för övrigt den personen som avslöjade Serung och därmed satte stopp för den mannens vidriga verksamhet.
... borde hyllas för att han avslöjade Serung,

och

HAX var ju den som avslöjade missförhållandena. Anser Expressen att det var fel?

På så sätt kan felaktiga vinklingar och direkta lögner avslöjas redan vid publiceringen. Medias oförmåga att hålla sig till sanningen är ökänd.
Nu har dock helt vanliga människor möjlighet att omedelbart gå till motangrepp och kan korrigera de värsta felaktigheterna . Detta är nyttigt för demokratin. Detta är nyttigt för sanningen. Detta är nyttigt för media.

Det tragiska är bara att endast 5% av svenskarna läser vad som skrivs i bloggar och kommentarer.

Kung Robert i tingsrätten

Härom kvällen kom jag att tänka på något. Kanske inte det mest revolutionerande som hänt men något som ändå gav en insikt i hur mycket samhället har förändrats och hur värderingar aldrig är absoluta.

Detta måste ha varit runt 1969. Jag minns att jag gick på dåvarande Polhemsgymnasiet, högst uppe på Molinsgatan, här i Göteborg. Och vantrivdes.

Inne en äldre del av Landala låg ett konstgalleri och det var där jag mötte Kung Robert. Egentligen hette han Robert Jäppinen men nu hade han en vision om ett nytt samhälle – ett nytt rike, där han var kung.

Hans svada var outtömlig och så var även hans tryckalster. Han stencilerade A4-blad som han kallade GT-uppochned. Där klippte och klistrade han det värsta ur Göteborgspressen, tillsammans med egna kommentarer och kärlek och världsfred.

Jag var förbryllad, förvirrad och fascinerad.

En dag när jag besöker galleriet är Robert upprörd. Han hade nämligen blivit arresterad av två nitiska polismän. De hade synpunkter på att han gått omkring i klänning. Det borde man inte göra 1969. Åtminstone inte om man har helskägg och håriga ben.

Och nu ska Robert inställa sig i Tingsrätten. Och nu är alla inbjudna. Och dit gick även jag.

Det är enda gången jag närvarat vid någon rättegång men jag misstänker att den var högst ovanlig.

Poliserna vittnade om att de gripit Kung Robert eftersom han varit naken under klänningen och därmed blottat sig offentligt.

Detta gjorde Robert mycket upprörd. Visserligen hade han inte burit kalsonger under klänningen men orsaken var att han hade uppfunnit något som var mycket bättre.

Därefter plockar han fram ett stort tygstycke ur sin väska. Detta kunde man vika till ett slags ländkläde vilket var både bättre och nyttigare än vanliga kalsonger.

Och med den kvinnliga domarens tillstånd skulle han gärna visa rätten hur det fungerade.

Domaren avböjde med motiveringen att hon mycket väl kunde föreställa sig funktionen utan någon demonstration.

Naturligtvis blev Robert frikänd och tågade ut ur tingsrätten i spetsen för ett följe som proklamerade inför alla man man mötte att; ”Från och med i dag hade alla män rätten att bära klänning på offentlig plats i Göteborg.”

De flesta var tyvärr ointresserade av en sådan proklamation. Så även GT, vilkens redaktion följet besökte.

Många år senare läser jag i tidningen att Filip och Fredrik besökt Robert i hans hem i Ransäter. Detta hade gjort den gamle konstnären så exalterad att han fått hjärtinfarkt och avlidit framför kameran.

Han bar dock inte klänning vid tillfället.

Lennart Hyland och jag

I många år har jag burit på en liten dröm. Kanske är det dags att dela med sig av den?

I min dröm har jag just uppfunnit en tidsmaskin och sätter den på år 1964; 45 år bakåt i tiden. Det blir naturligtvis stor uppståndelse när jag kommer fram – vilket ni som var med, naturligtvis kommer ihåg. Alla vill veta hur framtiden ska bli och därför blev jag gäst i dåtidens största mediala händelse – Hylands Hörna. Här kommer en utskrift från den bandkopia som sedan dess legat i STV:s arkiv.

Hyland: Jaaaaa, mina vänner. Vår nästa gäst är långväga ifrån. Kanske har ni hört talas om honom men här är han i alla fall i egen hög person: Clas Kristiansson
Hyland: Ja, Herr Kristiansson hur känns det att vara så långt borta från sin egen tid?
Jag: Det känns bara bra. Om än lite ovant.
Hyland: Jaaaa. Ovant jaaaa. Är det mycket som skiljer Stockolm från det Herr Kristiansson är van vid?
Jag: Ja. Till att börja med så säger vi "du" till varandra.
Hyland: Säger alla du till varandra?
Jag: Ja! Alla utom Kungen. Honom kallar vi bara Kungen. Han vill ha det så.
Hyland: Och med Kungen menar Herr Krist... förlåt menar "Du" "lillprinsen". Hur många TV-kanaler finns det 2009?
Jag: Jag vet inte. För det första är de så många att de inte går att räkna och för det andra så är programmen så dåliga att jag aldrig tittar på TV
(skratt från publiken)
Hyland: Jaaaaaaa. Vissa saker ändras inte på 45 år? Vad gör ... hmmm ... du istället.
Jag: Jag tittar på skärmen till min datamaskin - eller dator som vi säger om 45 år.
Hyland: Då måste du vara väldigt rik om du har råd med en egen datamaskin. Vad gör man en sådan?
Jag: Nästan alla har råd med egen dator 2009 och alla datorerna är hopkopplade med varandra så man använder dem för att kunna prata med varandra och även för att arbeta med.

Hyland verkar nu tappa fotfästet och byter raskt ämne...

Hyland: Men då måste jag fråga en annan sak. Finns Systembolaget kvar 2009?
Jag: Jo. Nog har vi ett systembolag men i och med att man kan köpa hur mycket sprit man vill utomlands så har systemet blivit självbetjäning.

Här verkar Hyland få nog och utbrister:
"Att alla kallar varandra för du kan jag tro på men att människor skulle vara så dumma att de lägger pengar på datorer när man lika gärna kan prata i telefon verkar otroligt.
Men att man skulle få föra in hur mycket sprit man vill i landet gör att jag tror att Herr Kristiansson ljuger. Och ingen ska kunna lura i oss att Systembolaget blir till snabbköp i framtiden."
Här börjar husbandet spela en klämkäck låt och jag blir förd ut ur studion och satt på första bästa tidsmaskin tillbaka igen.

Jag brukar få den här drömmen när jag hör jämnåriga uttala sig om fildelning och vikten att kontrollera trafiken på Internet.
Men det kanske lättar nu när filmcensuren ska bort.

Valet - några tankar

Så var valet över och nöjd får man väl vara. Nästan 11% av rösterna och två mandatplatser är mums. Och Piratpartiet fick ett mandat; vilket är spännande. Och Sverigeakrobaterna fick inget; vilket var tacknämligt.

Så här efteråt kan man ju fundera på vad som hände så låt oss börja med PP - politikens säregna gökunge. Man har mycket att leva upp till. Många och sällsamma löften har man givit. Nu är det upp till bevis.

Till att börja med har man lovat att lägga sig platt i alla andra frågor än de som gäller personlig integritet och därmed tillhörande. Har jag tolkat saken rätt är fildelningsproblemet en sekundär fråga.
Vill man dessutom reta gallfeber på en Pirat kan man ju påpeka att dessa idéer inte på något sätt är unika för PP. Innehållet finns även hos MP - även om formuleringarna skiljer sig. Och som PP säger: "Vi vill samarbete med Liberalerna eller De Gröna".
Låt oss då se vad Fru Paulsen har att säga i frågan. På Newsmill hittar jag följande citat:

Jag menar att vi inte kan (eller bör) försöka stoppa den tekniska utvecklingen. Men vi måste också slå vakt om att den som har författat en bok eller spelat in en hitlåt har rätt till ersättning.

Inte mig emot om detta är FP:s åsikt. Men kanske någon från deras ungdomsförbund kan sätta sig ned och förklara för tanterna och farbröderna i FP vad det verkligen handlar om.

Plan B för PP blir då att närma sig MP för ett samarbete. Och eftersom vi har exakt samma åsikt i frågan så lär det inte bli något större problem att hitta vägar till samarbete. Men ...
Vad som ligger PP i fatet är deras brist på mognad. Ingen i partiledningen har erfarenhet av praktiskt politiskt arbete. Och detta kan bli ett problem.
Det går inte att samarbeta med ett parti som avsäger sig en del av frågorna. Man måst köpa hela paketet eller också inget alls.
Med andra ord måste man sitta ned i utskott och arbetsgrupper och kämpa för all vad gruppen vill. Inte bara för de frågor man sympatiserar med.
Den springande punkten blir då om Christian Engström sitter med oss gröna och slåss för kärnkraftens avskaffande och begränsningar av den internationella kapitalismens skadeverkningar. Eller kommer hans liberala ideal göra att han avviker under det praktiska arbetet, bara för att återkomma när PP:s ämnesområde dyker upp. Och därmed lämna en massa slitgöra till de övriga i gruppen.

Att sitta i Europaparlamentet är inte enbart att trycka på rätt knapp. Det är att arbeta för en ideologi. Jag tror att PP har möjlighet att slåss för gröna ideal ... men är det det man vill?

Kan man inte leva upp till detta så återstår bara att inlemma sig i slaskgruppen tillsammans med högerpopulister och Lega Nord. Och då blir en röst på PP det samma som en röst på Sverigeakrobaterna ... och det var väl inte detta väljarna ville.

--------------------

Och sedan ett sorgligt och personligt smolk i en ganska lycklig bägare. Vännen Bo Leuf fick inte uppleva genombrottet för något han trott på och kämpat för i många år. Bo var en av de första som anslöt sig till PP men tyvärr gick han bort i slutet av april. I minnet av en vän bor också minnet av en kunnig person som slogs för viktiga ideal.

Hur var namnet?

På ett sätt ett knepigt val. I vissa fall var det inte helt självklart vem som var vem. På självaste nationaldagen avslöjar Aftonbladet att någon gått in och bytt namn på Antipitatbyråns Henrik Pontén.

Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén, 43, fick plötsligt besked från Skatteverket om att han bytt förnamn. Sedan den 29 maj står han i folkbokföringsregistret som Pirate Pontén.

Hur illa jag än tycker om Henrik Pontén och hans verksamhet så är detta något man måste ta avstånd ifrån. Ingrepp och angrepp på människors personliga integritet är alltid fel. Oavsett vem som är offer och vem som är förövare.

En som däremot verkligen bytt namn är Dick Greger Augustsson. Enligt en längre intervju i Fokus så kan man inte heta Dick om man vill kunna registrera sitt namn i internationella sammanhang. Ett öde namnet delar med Jerker och Fanny. Petter-Niklas däremot skulle förmodligen gå bra.
Så Dick-Greger beslutar att byta namn. Hur detta går till har Johan Wanloo beskrivit i en teckning från GT under veckan.
















Eller också så är det som f.d. Dick-Greger säger i Fokus

Och skulle han ändå byta förnamn kunde han lika gärna passa på att byta efternamn också. Han ville ha något unikt, ett namn som sa något om honom.

Fåglar hade alltid fängslat honom, deras överblick högt uppe i skyn, deras kontroll över situationen. Deras frihet.

Det blev Richard Falkvinge.

Inför detta kan man bara bara böja på nacken och påminna om att även fåfänga räknas som en av de sju dödssynderna.


Men ser man bilden av f.d. Dick-Greger på framsidan av Fokus så förstår man att detta inte är en dödssynd som Piratpartiets ledare ännu utvecklat till fulländning.

Nåväl. Det är inget fel på Piratpartiets politik. Den är ju i princip identisk med Miljöpartiets.

Och byter man namn från Augustsson till Falkvinge så måste man ju också ha en viss känsla för ett grönt tänkande.

Det skall bli mycket spännande att se hur man använder sitt inflytande i Europaparlamentet.

Tomb Raider

Sommar! Sol! Lata dagar. Vad passar bättre än lite usel och halvtaskig film.
Dagens infall blev Tomb Raider med en nästan onödigt vacker och självsäker Angelina Jolie i huvudrollen. En film med bara ett fåtal goda sidor.
Dess fösta fördel och orsaken till att jag såg den över huvud taget vad recensenternas utfall om att dess bakgrundshistoria skulle vara obegriplig. Eftersom filrecensenter oftast inte är särskilt bildade utanför sitt område KAN detta betyda att filmen är värd att se på grund av en intressant bakgrundshistoria.
Och bakgrunden till Tomb Raider har sina poänger med sin berättelse om det urgamla sällskapet Illuminati och dess plats i den västerländska historien. Bakgrunden är bättre än filmen med andra ord.

Men. Som en liten extra bonus dyker det upp en scen som få mig att hicka till. Huvudpersonen Lara Croft har just fått ett brev från sin avlidne far som innehåller ett av William Blakes mer kända citat. Dags alltså att ta en tur till "Det gamla biblioteket", som i detta fall är en "Gammal bokhylla",täckt av ett "Gammalt lakan" och fullt med "Uråldriga böcker". Närbild kan ses här bredvid.
Men titta noga till höger om hjältinnans pekfinger. Känns böckerna igen? Just det! Fem band av Svensk Uppslagsbok, 50-talsupplagan, i halvfranska band. Kanske vackert på bild men knappast uråldriga böcker. Och varför bara fem band?
Och framför allt. Biblioteket tillhörde pappa Croft. Kan man då utgår från att han kan läser svenska.
Frågorna blir många när man springer på en sådan scen.

Eller kan man bara utgå från att en scenograf tyckte de var snygga? Förmodligen!

Rymdinvasion i Lappland

Det händer ibland att man tröttnar på det välgjorda, det välformulerade och det välartade. Har man njutit av Bergman, Fellini eller Scola så kan man längta till det som för länge sedan passerat det uslaste usla och välförtjänt hamnat i den cineastiska komposten.
En sådan film var naturligtvis "Plan 9 from Outer Space". En annan var den minst lika usla men mindre kända "Plan 10 from Outer Space".
Och talar vi sedan om utomjordingar på besök från yttre rymden så får man inte glömma "Rymdinvasion från Lappland" eller "Terror in the Midnight Sun" som den hade fått heta om den någon gång blivit släppt i USA.

Det är en ganska förskräcklig historia om en blandad grupp med vetenskapsmän som uppe i lappmarkerna kommer i närkamp med ett antal utomjordingar i en gigantisk discokula. Dessutom häckar en 6-meters föregångare till Chewbacka på platsen och dödar och slår ihjäl allt han kan komma över. Detta osannolika rymdmonster spelas av Lars Åhrén som åtminstone jag minns som en av de gnälligaste och mest reaktionära journalister som GT visat upp.
I en biroll som Dr. Henrik ser man kuplettsångaren Åke Grönberg vars största hit bär det givande namnet "Gungeligung". Åke Grönberg myntade också uttrycket "Vem fan är Nisse Hult" – vilket man tyckte var mycket roligt förr.

Av någon anledning framför även Brita Borg "Ack Värmeland du sköna" till komp av Harry Arnold och Allan Johansson. Dock inte med originaltexten. I stället har man totat ihop en pekoralistisk sörja om kärlek under midnattssolen.

Det finns fler intressanta detaljer i produktionen. En ung Doreen Denning syns i en biroll – långt innan hon började jobba med förtjänstfulla översättningar av Disney (Gud ske pris här kommer skatteåterbäringen).
Att filmen dessutom fullständigt vimlar av samer i bästa gåbort-skrud tillför inte något över huvud taget.

Dessutom. När producenterna misslyckats med att sälja in den på amerikanska marknaden så köptes den av en sorts regissör vid namn Jerry Warren som klippte ned den och lade till extra scener med David Carradine, samt förlade handlingen till Schweitz i stället för Sverige. De schweitziska samekollektivet är ju världsberömt.

Sagde Warren bytte också namn på filmen och som "Invasion of the Animal People" fick den till slut amerikansk premiär.

Det gjorde varken från eller till. Fortunafilm som producerat, gick i konkurs och de inblandade höll sig sedan långt borta från allt filmskapande – länge. Och i fallet Lars Åhren – för alltid.

Mitt liv som politiker

Kunde ju faktiskt bli en hel roman om man ansträngde sig men nu är det högtryck, sol och humlorna surrar.
Rensar man en rabatt brukar tankarna tränga sig på och i det här fallet var det en man som invaderade mina tankar. Han var äldre. Han var arg. Och han besökte vår valstuga på Järntorget.
Han levde i övertygelsen om att vi som engagerade oss i politiken enbart gjorde det för vår egen vinnings skull. Vi satt på våra fina taburetter och håvade in mängder av fördelar, utan att göra någon som helst nytta.
Han blev något förvånad när jag berättade som det var. Som politiker tjänar jag c:a 600 kronor / månad. Jag gör allt arbete på min fritid och jobbar alltså för övrigt heltid som undersköterska på ett äldreboende.
Det var mycket långt från den lyxtillvaro den ilskne mannen förställt sig.
Men detta är också en verklighet. För den stora allmänheten framstår vi fritidspolitiker som en anonym skara gråmän som slösar bort de gemensamma skattemedlen på egna fördelar.
Är det någon som blir förvånad om jag säger att, detta ligger mycket långt bort från verkligheten.


Vad jag själv upplever som stötande är dock att få min heder ifrågasatt. Dagligen och stundligen möter jag fördomen att man sitter där man sitter för att sko sig på det allmännas bästa.
Och att få min heder ifrågasatt är nog bland det värsta jag vet. Det känns ungefär som att få en del av själen utkarvad med en slö kniv.

Detta är en av orsakerna varför jag inte tänker fortsätta med politiken. Jag saknar noshörningsskinn.
Att arbeta för samhällets bästa utan större betalning är ok. Men att bli kallad tjuv, antisemit (jo, det har förkommit) och allmän samhällsplundrare. Där går min personliga gräns.
Jag sitter mandatperioden ut. Sedan för någon mer lämplig ta över.

Under staden

Det sägs att i vissa källare i Istanbul kunde man sänka ned hinkar genom små hål i källargolvet och sedan få dem fyllda med färskt vatten. Det var inga vanliga brunnar men vad det var visste ingen, innan man grävde sig ned, under marken.
Man fann då en jättelik vattenreservoir från Bysantinsk tid. Och staden var en attraktion rikare.
1963 skulle filmen "From Russia with love" (Agent 007 ser rött) spelas in. Den utspelar sig bl.a. i Istanbul och även i den gamla vattenreservoiren. Så här såg det ut när James Bond stakade sig fram:


2008 besökte jag staden och naturligtvis stod ett besök i vattenreservoiren på listan över platser att besöka. Hotellpersonalen ruskade på huvudet och pekade ut platsen på kartan. Jag kan tänka mig att de tänkte "tokiga turister".
Men platsen hade förändrats. Där Sean Connery hade stakat sig fram gick nu spångar av trä ut i vattnet och pelarna var upplysta i alla tänkbara färger. Man hade bygget ett litet café mitt i vattnet och i bakgrunden hördes sällsam ambient musik.
Men trots allt. Besöket blev en av överraskningarna och en skönhetsupplevelse utöver det vanliga.
Kan rekommenderas.

Debatt på korpnivå

Så har en medelålders man lyckats reta upp ett helt nätverk. 18/5 publicerade nämligen Jonas Gardell en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”De ansiktslösa styr pöbelriket”.

Till bloggvärldens förskräckelse så anklagar han Internet att vara en plats där man anonymt kan framföra mordhot, där människor kan trakasseras och där allmän laglydighet inte existerar.

Hur reagerar då den anonyma delen av blogvärlden? Tja ... ett citat kan se ut så här:

”Jonas har börjat tangera mitt tålamod, det var länge sedan jag köpte hans löjliga flin och huvudet på sned som ersättning för att få vräka ur sig både det ena och det andra. ”

Kanske inte det värsta av all citat men långt ifrån det mest konstruktiva. Och kanske inte det mest mogna.

Men var ligger då problemet? Anonyma hot och påhopp handlar i grund och botten om en brist på personligt ansvar. Inom etiken talar man om två huvudinriktningar; konsekvens– och pliktetik. Kortfattat kan man säga att en konsekvensetiker tar konsekvenserna av sitt handlande. En pliktetiker gör det han anser vara rätt utifrån ett regelsystem.

Ser man då inga konsekvenser av sitt handlande så tror man sig därför ha rätt att handla hur som helst. Om man nu inte anser sig ha några plikter mot resten av mänskligheten.

Om personangreppen på nätet är vidriga så är de dessutom knappast heller konstruktiva. Vem vill resonera med någon som använder meningar som den ovan.

Än värre blir det naturligtvis när man läser kvällstidningarnas kommentarsspalter. Persongreppen haglar och bara de värsta förolämpningarna tas bort – vilket oftast leder till ett ramaskri. Den förfördelade ropar om censur och kräver att full tillgång till alla kommentarsfält.

Kanske en dag så har nätet mognat till en plats för intelligenta samtal men fram tills dess får man nog inse att det är Jonas Gardell har rätt och att nätet utgör den givande debattens motsvarighet till fotboll på korplagsnivå.