Jimmy Anka

Så har politikens egen Anna Anka fått spaltutrymme.
Aftonbladet har låtit Jimmy Åkesson göra ett uttalande om hans och partiets syn på Islam.
Man kan naturligtvis ha åsikter om det mesta men då bör man kunna backa upp dem med faktaunderlag.
Det räcker inte att göra påståenden som att

"att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna"

Det räcker inte att bara påstå att

"Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap."

eller

"att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött"

Man behöver inte ha någon djupare insikt i religionskunskap för att veta att alla dessa påståenden är dikt och förbannad lögn.
Men det är inte sanningen man strävar efter inom SD. Liksom Anna Anka så framför man en massa stolliga åsikter utan faktaunderlag vars enda försvar är att "Så här tycker svenska folket egentligen men svenskarna är så förtryckta att de inte vågar framföra sina åsikter."
Allt bygger på känslor. Inget bygger på kunskap.

Så låt mig därför få spela på SD:s planhalva ett ögonblick. Låt oss helt gå på den känsla som artikeln gav mig. Jag kände ju såväl igen alltihopa. Jag hade upplevt resultatet av Åkessons ideologi. Inte i verkligheten förstås. Men på film. En favoritfilm.

Det var Bröderna Wachowski som lät Matrix-trilogin följas av en minst lika bra film vid namn "V för Vendetta" - en dystropi (svart framtidsskildring) där homosexuella misshandlas och enbart innehav av Koranen kan leda till avrättning.
Jag vet inte om det är denna framtid man eftersträvar inom SD men rent känslomässigt är det dit mina associationer går.
Ett samhälle med en stålhand av hat och intolerans, inlindad i en luddig vanteav Bullerby-modell.