Mitt liv som politiker

Kunde ju faktiskt bli en hel roman om man ansträngde sig men nu är det högtryck, sol och humlorna surrar.
Rensar man en rabatt brukar tankarna tränga sig på och i det här fallet var det en man som invaderade mina tankar. Han var äldre. Han var arg. Och han besökte vår valstuga på Järntorget.
Han levde i övertygelsen om att vi som engagerade oss i politiken enbart gjorde det för vår egen vinnings skull. Vi satt på våra fina taburetter och håvade in mängder av fördelar, utan att göra någon som helst nytta.
Han blev något förvånad när jag berättade som det var. Som politiker tjänar jag c:a 600 kronor / månad. Jag gör allt arbete på min fritid och jobbar alltså för övrigt heltid som undersköterska på ett äldreboende.
Det var mycket långt från den lyxtillvaro den ilskne mannen förställt sig.
Men detta är också en verklighet. För den stora allmänheten framstår vi fritidspolitiker som en anonym skara gråmän som slösar bort de gemensamma skattemedlen på egna fördelar.
Är det någon som blir förvånad om jag säger att, detta ligger mycket långt bort från verkligheten.


Vad jag själv upplever som stötande är dock att få min heder ifrågasatt. Dagligen och stundligen möter jag fördomen att man sitter där man sitter för att sko sig på det allmännas bästa.
Och att få min heder ifrågasatt är nog bland det värsta jag vet. Det känns ungefär som att få en del av själen utkarvad med en slö kniv.

Detta är en av orsakerna varför jag inte tänker fortsätta med politiken. Jag saknar noshörningsskinn.
Att arbeta för samhällets bästa utan större betalning är ok. Men att bli kallad tjuv, antisemit (jo, det har förkommit) och allmän samhällsplundrare. Där går min personliga gräns.
Jag sitter mandatperioden ut. Sedan för någon mer lämplig ta över.