Habermas, påven och Monty Python

En av de böcker som står på min lista över vad jag "måste" läsa är Habermas, påven och tron av författaren, jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonsson.
Dess bakgrund är ett möte mellan den nuvarande påven och filosofen Habermas år 2004. Man skulle ju lätt kunna tro att mötet med en radikal filosof på vänsterkanten och en konservativ påve skulle kunna leda till konflikt. Men så var inte fallet.
I stället blev man eniga om att det sekulära samhället och religionen är beroende av varandra för att inte någon av dem ska spåra ur. Med ett nygammalt begrepp kallar man detta för det post-sekulära samhället.

Men som alla ideologier i släktskap med poststrukturalismen så finns det även ett individuellt perspektiv på nyandligheten. Jag vet t.ex. inte hur många gånger jag hört människor komma med följande påstående:
"Jag tror inte på en skäggig gubbe upp i himlen men jag tror på någon slags personlig gud, liksom"

Man kan ju undra om det finns någon över huvud taget som tycker en skäggig gubbe i himlen kan vara bra att tillbe men det är inte poängen.

Poängen är att dessa privata gudsupfattningar nu är så många att de kan sägas bilda en ny religion. Jag tycker Habermas begrepp om Post-sekularism kan passa väldigt bra.

Och den enda riktiga slutsats som kan dras är väl att Monty Python förutsade hela vårt nuvarande samhälle i Life of Brian.

Brian: Ni är alla individer
Flocken: Vi är alla individer
En ensam person: Inte jag
Flocken: Tyst med dig