Några ord till min statsminister

Goddag Ers Excellens Statsminister

Det är bara jag, Clas från Göteborg.

Jo, se det är så att jag just läste i tidningen att jag ska få 250:- i månaden av Ers Excellens bara därför att jag arbetar, sliter och släpar så duktigt.
Så jag ville bara skriva till Ers Excellens Statsministern och tacka så mycket. Tack för 250:- per månad.
Man hoppas visst på regeringshåll att jag ska slösa denna summa på fotpuder och ryamattor, så att alla fotpudersproducenter och ryamattsfabrikanter kan tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna anställa fler arbetare till sina puderfabriker och mattväverier.
Men nu är det så Herr Statsminster att jag äger allt fotpuder jag behöver. Mina golv är täckta av ryamattor så nu behöver jag inte handla mer.

Jag hoppas inte att Statsministern nu nu tar illa upp och anser det vara ett utslag av civil olydnad om jag sätter in mina pengar på banken i stället.

Men jag vill ändå berätta att jag möter ofta Samhällets Olycksbarn i form av folkpensionärer, funktionshindrade och långtidsarbetslösa. Det är människor för vilka en burk fotpuder eller en ryamatta på golvet skulle vara till stor glädje.

Visserligen arbetar de inte men skulle man inte kunna tänka på deras välfärd ändå. Och med tanke på hur illa ställt de har det, rent ekonomiskt så är jag säker på att de skulle rusa iväg till fotpudersbutiken och ryamattshökaren om de bara fick 250:- extra per månad.

Man kunde så att säga slå två flugor i en smäll. De fattiga blir lite mindre fattiga och man får fart på ruljangsen och den svenska produktionen igen.

Jo, jag vet att man skulle kunna tolka mitt förslag som en smula vänstervridet men ändå, Herr Statsminister. Vore det inte värt ett försök?

MVH
/Clas

Rosengård - Afghanistan

Jag har alltid kännt mig lite kluven inför Reclaim-rörelsen. Inte därför att den vill återta makt. Sådant är både begripligt och positivt.

Mer negativt är att de försöker företräda grupper, som faktiskt vill representera sig själva.
Att agera på det viset är ett slags kolonialt tänkande som tack och lov försvunnit i alla övriga sammanhang.
Förutom då häromdagen när en grupp unga vita välutbildade män skulle hjälpa de "stackars" Rosengårdarna att återta sin stadsdel. Utan att fråga om de som bor i Rosengård verkligen ville blir befriade.
Det ville de inte.
Det hela slutade på det enda sätt som sådana aktioner bör sluta; Reclaimarna fick reda på att de inte var önskvärda. Och sedan fick de åka hem igen.


På något sätt får händelsen mig att tänka på Afghanistan. Även dit åker en grupp vita, välutbildade män för att befria en grupp människor man tycker synd om. Och även i Afghanistan får man reda på att man inte är välkomna, men tyvärr så bryr man sig inte mycket om detta.
Trots att man blir uppmanad att åka hem så envisas man att stanna kvar. Kanske borde de svenska trupperna tänka på att gäster är som fiskar. På tredje dagen luktar de ganska illa.

Och på båda platserna låter man sig styras av ett ganska unket kolonialt tänkande.

Om rykten, diplomati och organhandel

Ingen kan väl ha undgått rabaldret som startade 17/8 när journalisten m.m. Donald Boström, i Aftonbladet, presenterade indicier som kunde peka på Israel bedrev illegal handel med avrättade palestiniers organ.
Naturligtvis blev Israels regering ytterst förbannade och skickar en skarp officiell protest. Dessa krav går naturligtvis helt stick i stäv med svensk yttrandefrihet - förmodar jag.
Som lök på laxen skickar Sveriges ambassadör i Tel Aviv, på eget bevåg, en ursäkt till Israels regering. En ursäkt som UD ( och Carl Bildt ) tar avstånd ifrån.
Sista ordet är ännu inte sagt.

Personligen ställer jag mig en massa frågor när jag läser om händelsen. Frågor som utgår från tanken att alla inblandade anser sig handlat principiellt rätt.

Låt oss leka med tanken att Donald Boström, i stället för denna historia, i stället hade träffat palestinier som hävdat att Sions Vises Protokoll hade varit sanna. Eller, för den del, att Israel försökt att pestsmitta palestiniernas brunnar (ett rykte som var väldigt vanligt under Pestens tid i Europa). Skulle han publicerat detta i kontexten "någon berättade för mig..."?

Att jag nämner dessa två exempel beror på att få folkslag har varit utsatt för sådan ryktesspridning som judarna. Därför bör man, om sanningen ska fram, ta alla rykten om Judar och Israel med en stor nypa salt. Jag skulle gissa att c:a 99% är påhitt som sträcker sig så långt bak som till medeltiden.

Donald Boström kommer undan därför att faktiskt inte påstår att Israel ägnar sig åt organhandel. Han bara citerar andra som påstår det. Så kan man slinka förbi yttrandefrihetslagen.

Att sedan vår ambassadör i Israel ger uttryck för sina egna åsikter i fallet, är väldigt underligt. Jag trodde att ambassadörer skulle ge uttryck för sin regerings åsikter. Att de bara var en sort avancerade budbärare och tjänstemän, som ska genomför en regerings politik.

Att sedan Israels utrikesminister lägger sig i hur vi i Sverige tolkar vår yttrandefrihetslag är ännu mer förvånande.

Sista ordet är inte sagt ännu. Slagord som "antisemit", "isamofob" och "sionist" kommer att användas i debatten, förhindra ett sansat samtal och i förlägningen göra freden i Mellanöstern än mer avlägsen.

Habermas, påven och Monty Python

En av de böcker som står på min lista över vad jag "måste" läsa är Habermas, påven och tron av författaren, jesuitpatern och religionsfilosofen Ulf Jonsson.
Dess bakgrund är ett möte mellan den nuvarande påven och filosofen Habermas år 2004. Man skulle ju lätt kunna tro att mötet med en radikal filosof på vänsterkanten och en konservativ påve skulle kunna leda till konflikt. Men så var inte fallet.
I stället blev man eniga om att det sekulära samhället och religionen är beroende av varandra för att inte någon av dem ska spåra ur. Med ett nygammalt begrepp kallar man detta för det post-sekulära samhället.

Men som alla ideologier i släktskap med poststrukturalismen så finns det även ett individuellt perspektiv på nyandligheten. Jag vet t.ex. inte hur många gånger jag hört människor komma med följande påstående:
"Jag tror inte på en skäggig gubbe upp i himlen men jag tror på någon slags personlig gud, liksom"

Man kan ju undra om det finns någon över huvud taget som tycker en skäggig gubbe i himlen kan vara bra att tillbe men det är inte poängen.

Poängen är att dessa privata gudsupfattningar nu är så många att de kan sägas bilda en ny religion. Jag tycker Habermas begrepp om Post-sekularism kan passa väldigt bra.

Och den enda riktiga slutsats som kan dras är väl att Monty Python förutsade hela vårt nuvarande samhälle i Life of Brian.

Brian: Ni är alla individer
Flocken: Vi är alla individer
En ensam person: Inte jag
Flocken: Tyst med dig

David Bowie vs. Alf Cranner

Vännen G. är en märklig person. Han blev farbror redan vid 5 års ålder och sedan har han inte förändrats. I alla fall om man fick tro hans mor som var ju med på den tiden.
Numer har han gått i välförtjänt pension men innan dess fanns det ingen som närmade sig sitt arbete med sådan gränslös avsky. Postverket var en plats som fick Dantes inferno att framstå som en harmlös nöjespark. Åtminstone i G;s ögon.

Fritiden ägnar G. åt Visan i alla dess former och det var så vi blev vänner. Han sjunger nämligen. Ofta och gärna och med en frenesi som en lundensisk överliggare - trots att han aldrig varit närheten av ett universitet.

Just denna dag, om vilken jag ska berätta, vandrade G. Södra vägen fram och mötte där några norska ungdomar som frågade efter närmaste vägen till Scandinavium. Och det var ju enkelt att visa.

Av nyfikenhet frågade han sedan varifrån de kom och tonåringarna svarade; Kragerö.

– Men, säger G. Där har jag ju en vän. Han heter Alf Cranner och är en av de bästa vissångare som finns.
– Det är vår teckningslärare svarar ungdomarna.
– Så fantastiskt, säger G. och svävar ut i en lång utläggning om Alf Cranners fördelar.

När han väl återhämtat sig frågar han vad de ska göra på Scandinavium.

– Vi ska se David Bowie, får han till svar.

Namnet säger inte G. så mycket men när han får till svar att det är en engelsk rocksångare blir han upprörd.

– Ni menar att ni åkt ända från Kragerö till Göteborg för att se någon engelsk popartist när ni har Alf Cranner hemma hos er. Har ni då inte någon musiksmak?

Därmed lämnar han, mycket upprörd, några norska Bowie-fans på Södra vägen som förmodligen undrar om alla göteborgare är skvatt galna.