Ett privat inlägg

Kära vänner (och kanske ni som inte känner mig men läser detta ändå). Något hände i mitt liv för ett tag sedan. Något jag vill dela med er. Men eftersom jag inte vet hur jag ska tala om det så skriver jag ett inlägg i bloggen, i stället. Så får du läsa, i stället.

Jag har ett minne från 12 – 13-års ålder. Jag är uppvuxen i Västra Frölunda och hade väl i princip utforskat alla platser i grannskapet. Det var dags att sträcka ut. Dags för nya jaktmarker. Det var en lördag. Det var strax efter Påsk. Jag tog spårvagnen till Grönsakstorget och gick mot Saluhallen.
På marken låg en fjäder. Jag plockade upp den, satte den i dragkedjan, lyfte ansiktet mot solen och log. Då hör jag en röst skrika: ”Ge dig av härifrån! Sådana som du vill vi inte ha här.” Framför mig stod en kvinna, högröd i ansiktet och skrek åt mig att jag skulle dra år helvete. Jag förstod ingenting. Något i mitt sätt att vara hade provocerat denna kvinna till vansinnets gräns.
Sedan hände det om och om igen. Jag märkte att det var något som skapade motvilja och ren hat hos vissa människor. Men också tvärt om. Jag fick vänner – även om det tog längre tid än för övriga jag kände.
Jag märkte att jag var någon form av socialt klipulver. Det fanns de som blev förbannade, de som blev irriterade och framför allt de som visade tydliga tecken på genans, när jag dök upp. Men detta var som ett spel där andra var välbekant med reglerna medan jag kände att jag fortfarande satt och letade i manualen.

Det hände också att jag såg mig i spegeln och frågade vad jag gjort av mitt liv. Vad jag såg var ett pärlband av oavslutade projekt. Saker jag börjat på men aldrig avslutat. ”Något” hade dykt upp och som fått mig att gå vidare till andra, lika oavslutade, projekt.
Men för mig var detta lika ”normalt” som att jag inte hade förmågan att föra mig socialt.

Men så för en månad hände det sig. Av olika orsaker, för långa och krångliga att gå in på, befann jag mig hos en psykolog. Vi hade väl talat en timme när hon såg på mig och sa: ”Jag kan inte ge dig formell diagnos, men det du berättar för mig tyder på att du kanske har haft såväl Asperger som ADD sedan barndomen.”
– Men så osocial är jag väl inte, försökte jag fråga?
– Nej men nu är du 61 år gammal och på den tiden har du lärt dig kompensera, blev svaret.

Så nu sitter man där. Det känns som om någon har pekat på mig och sagt: ”Men herre gud människa. Du har ju träben. Visste du inte om det?”
– Jaha, är det därför jag är så dålig på att springa 100 meter.

Men har du läst så har långt, så vet du om det, i alla fall. Ville liksom bara att du skulle veta.
Trösten är väl; att det är inte mitt fel, att jag är en lat tråkmåns.

Nu måste jag bara fundera på, vad jag ska göra åt det.