Den återfunne Paddy Roberts

Det var på mellanstadiet alltså i mitten på 60-talet, tror jag, fast minnet kan svikta. En av min mer avancerade klasskamrater påpekade att det fanns grammofonskivor som inte fick spelas i radio. De var märkta med en dödskalle. Visserligen hade jag hört rykten om att Cornelis Vreeswijks sånger skulle vara märkta på detta vis men jag visste inte att det fanns fler.
– Jodå, visste kamraten att veta. Och den värsta heter "Dunder och Snus".
Den näst värsta var med Tage Danielsson och hette "Kärlek har ändrat karaktär". Och den kunde jag få låna om jag var försiktig med den. Och försiktig var jag. Speciellt med att spela den när föräldrarna var hemma. Den innehöll ju ordet "Petting".
Nu måste nämnas att detta var långt innan Johnny Bode sprängde alla gränser med "Bordellmammans Visor". Tage Danielssons visa var mer subtil; men dock skabrös.

Jag tittade på skivomslaget och fann att det var en översättning av någon som hette Paddy Roberts. Originalet hette "Love isn't what it used to be". Jag hade ingen aning om vem Paddy Roberts kunde vara, så en LP med honom hamnade högst upp på julklappslistan, det året.

Tyvärr fanns det ingen skivaffär i Göteborg, där man hört talas om sagde Roberts. För det mesta sålde man popmusik och Paddy Roberts var minsann ingen popsångare. Att en av hans sånger, Softly Softly, hade legat på listorna 1955 hjälpte inte mycket.

Som så mycket annan musik placerades Paddy Roberts långt bak i medvetandet och jag fick acceptera att jag nog aldrig skulle få reda på vem han var. Då visste jag inte att 30 år senare skulle det dyka upp något som hette Internet: Världens största informationskanal.

Första gången jag såg han ansikte var på ett LP-omslag; "Music for Gay dogs", som av okunniga bloggare röstades fram som ett av de värsta någonsin. En MP3-fil med The Ballad of Bethnal Green hittades på obskyra ställen men sedan var det stop.

Häromdagen gjorde jag en ny sökning och fann flera ställen där han omnämns. Och framför allt: Alla hans skivor finns på Spotify. Jag fann då att han gick bort redan 1975, vid 65 års ålder och att han bara gjort ett fåtal skivor. Av skivbolaget blev han marknadsförd som en sorts brittisk Tom Lehrer vilken var lite egendomligt. Tom Lehrer skrev pastischer  Paddy Roberts skrev egentligen bara parodier på folkmusik och visor. I alla fall på slutet.
Han har en distinkt röst, inte helt olik Noël Coward och hans texter är alltid lätt skabrösa. Aldrig oanständiga men han verkar vara en mästare på att antyda. Ta t.ex. den lilla visan "Love in a Mist" som handlar om två vargungar som vandrar ut på en klöveräng:

When I was a little wolf cub and you were a brownie,
We did everything a wolf cub and brownie should do.
I wanted to be a boy scout so I could salute you
With three fingers vertical instead of just two.

Nu är vi långt bort från Johnny Bodes rättframhet. Och frågan är om inte det subtila är roligare än det övertydliga.
I bland blir det lite unket som i "The Lavender Cowboy", han som föredrar Channel No 5. Och i bland blir det frossande i 60-talets "Sjuka Humor" där den lustiga poängen var att någon dog.
Men alltid med samma lätta elegans och samma njutbara brittiska uttal. Trots att han var född i Sydafrika.
Det tog mig 50 år att hitta Paddy Roberts men det var det värt.